James Lindsays och Helen Pluckroses Cynical Theories – How Activist Scholarship Made Everything About Race, Gender, and Identity(Pitchstone Publishing, 2020) är en systematisk presentation och kritik av det som ibland kallas wokevänster. Det är en svårläst, men i högsta grad informativ bok som vi här ska kika lite närmare på.
Kollektivism och individualism
Det finns olika typer av kollektivism, men de har alla en sak gemensamt: de baseras på antagandet att människor är gruppvarelser och de härleder från detta antagande slutsatsen att samhället ska ha en kollektivistisk organisation.
Det medeltida samhället är ett exempel. Det var kollektivistiskt. Människan föddes i en social grupp eller klass i vilken hon stannade livet ut. Barn till bönder blev bönder. Barn till arbetare blev arbetare. Detta sågs som något i grunden positivt. Grupper antogs erbjuda trygghet och förkroppsliga visdom. Det kollektiva förnuftet ansågs trumfa den enskilda människans resonemangsförmåga.
Det moderna samhället är individualistiskt. Vi föds fortfarande in i grupper, men vi är inte begränsade till dem. De som har energi, vilja och talang har möjlighet att avancera i samhället. En arbetare kan bli medlem av medelklassen. Han kan starta ett företag och ansluta sig till den av Marx hatade kapitalistklassen. I det moderna samhället är ditt liv ditt och ingen annans.
Varifrån kommer denna idé?
Moderna filosofer som René Descartes, Francis Bacon och John Locke var övertygade om att alla människor är utrustade med förnuft. Det är ett förnuft som tillhör individen, inte kollektivet. Denna övertygelse ligger till grund för den filosofiska individualismen. Den filosofiska individualismen revolutionerade vår syn på oss själva. Den förändrade i grunden vår syn på förhållandet mellan individ och kollektiv. Den gav oss ett radikalt annorlunda perspektiv på naturen.
Om människor är individer utrustade med förnuft, är de kapabla att själva utforma sina liv. Individen ägs inte av staten. Hon äger sig själv. Det enskilda livet är ett individualistiskt projekt. Mitt liv är mitt liv, ditt liv är ditt liv.
Den filosofiska individualismen tillämpad på politiken ledde till liberalism. Om människor är utrustade med förnuft, är de kapabla att delta i samhällsstyret. Därmed bortfaller det kanske viktigaste argumentet mot representativ demokrati.
Den filosofiska individualismen tillämpad på ekonomin ledde till marknadsekonomi. Om individen är utrustad med förnuft, kan denne fatta rationella, ekonomiska beslut. Ekonomin ska därför vara fri. Statens uppgift är i detta scenario att försvara människors ekonomiska friheter.
Det förnuftsbaserade studiet av naturen lade grunden för modern forskning. När denna forskning tillämpades på människan fick vi läkarvetenskaper. När samma forskning tillämpades på naturen fick vi ingenjörsvetenskaper. Läkarvetenskaperna förlängde människors liv och ökade livskvaliteten. Ingenjörsvetenskaperna rationaliserade den materiella produktionen och lade grunden för det moderna överflödssamhället.
Kollektivismen dog inte med moderniteten
Moderniteten är den epok som avlöser medeltiden och den filosofiska individualismen är dess teoretiska rättfärdigande. Inträdet i moderniteten innebar emellertid inte att kollektivistiska ideologier upphörde att existera. Samhället blev förvisso mer individualistiskt, men kollektivistiska idéer fortsatte att utöva inflytande. Socialistiska idéer var vanliga under 1800-talet. Det Kommunistiska manifestet publicerades i mitten på århundradet. När Berlinmuren föll levde en tredjedel av mänskligheten i samhällen som var organiserade i enlighet med kollektivistiska principer.
Lindsay och Pluckrose menar att traditionell kommunism inte är vetenskapsfientlig, att rationalitetskritik och förnuftsskepsis är en produkt av främst fransk filosofi. Detta är en sanning med modifikation. Engels sade om Marx att Marx ville göra med samhällsvetenskaperna det som Darwin hade gjort med biologin: ställa dem på solid vetenskaplig grund. Marx var emellertid påverkad av Hegel, en av 1800-talets mest irrationella filosofer. Hegel menade att verkligheten är kontradiktorisk och att kontradiktionerna är det som driver historien framåt mot dess avslutning. I Hegels efterföljd betraktade också Marx samhället som kontradiktoriskt. Därför var förekomsten av teoretiska kontradiktioner inte ett argument mot marxismen. Kontradiktoriska teorier sågs som nödvändiga därför att verkligheten uppfattades som kontradiktorisk.
När George Orwell myntade termen “Doublethink” i sin roman 1984 var det dialektiken som han satiriserade. En individ som är tränad i Doublethink har lärt sig att hålla två påståenden som inte båda kan vara sanna samtidigt som sanna samtidigt, utan att uppleva kognitiv dissonans. Det var exakt det som marxismen krävde av sina disciplar.
Traditionell kommunism ersattes sedermera av den så kallade nya vänstern och efter det att den nya vänstern hade kollapsat intog den postmoderna vänstern scenen. Postmodernismen är den senaste, mest aggressiva och kanske också mest inflytelserika formen av kollektivism.
Vad är postmodernism?
Ordet “post” kommer från latinet och betyder “efter”. Postmodernismen gör anspråk på att vara den filosofi som ska avlösa modernismen.
Två frågor anmäler sig: Vad har postmoderna filosofer emot det liberalkapitalistiska samhället och vad vill de ersätta det med?
Den postmoderna samhällskritiken har något absurt över sig. Våra samhällen är demokratiskt organiserade. Människor är i hög grad fria att utforma sina liv efter eget huvud. Det materiella välståndet är utbrett och omfattar alla samhällsgrupper. En offentlig sektor tar hand om de som inte klarar sig på egen hand. Vi lever längre och bättre än någonsin. Vi har oerhört mycket att vara tacksamma för. Postmodernister och deras efterföljare i wokevänstern är emellertid inte tacksamma. Foucault är ett exempel. Foucault hatade västdemokratierna. Han beskrev dem som gigantiska korrektionsanstalter. För wokeaktivister är frågan inte om rasism och sexism existerar, utan hur rasism och sexism manifesterar sig. För att förstå varför den postmoderna vänstern attackerar våra samhällen, måste vi förstå det postmoderna projektets rötter.
Traditionell vänster, ny vänster, postmodern vänster
I mitten på 50-talet kollapsade den ortodoxa kommunismen. Nikita Chrusjtjovs uppgörelse med stalinismen på den 20:e partikongressen sände chockvågor genom den internationella, kommunistiska rörelsen. Liberaler och konservativa hade haft rätt hela tiden: Socialiststaterna i öst var auktoritära, fattiga och skitiga. Inte ens kommunister kunde undgå att notera att människor inte flydde till folkdemokratierna i öst, utan till det kapitalistiska väst.
Den nya vänsterns kanske främsta representant, Frankfurtskolans Herbert Marcuse, menade att kommunister i väst måste byta strategi. Marcuse hävdade att arbetarklassen var förlorad. Arbetare i väst bodde i hus, de hade bil, färg-TV, många hade swimming pool, de åkte på utlandssemester. De var ointresserade av revolution och klasskamp. Den hade det, förklarade Marcuse, för bra under kapitalismen.
Marcuse uppmanade vänstern att fokusera på grupper som ännu inte var fullt integrerade i systemet, bland annat minoriteter, ungdomar osv. Det var bråttom, menade han. Det var bara en tidsfråga innan också de blev oemottagliga för revolutionär agitation. Marcuse menade att den nya situationen krävde en ny typ av politisk retorik. Traditionell kommunistisk agitation handlade om hur arbetarklassen utsattes för mervärdesexploatering. Denna typ av propaganda fungerade inte i överflödssamhällen, sade Marcuse. Vänstern måste, fortsatte han, övertyga människor att liberalkapitalismen gör dem “endimensionella”, att välståndet i västdemokratierna hindrar dem från att leva autentiska liv.
I slutet på 70-talet hade den nya vänstern mer eller mindre kollapsat. Vänstern befann sig ånyo i en ny djup kris. Samtidigt hade en ny typ av intellektuella börjat höja sina röster. Foucault var en av de mest inflytelserika, postmoderna tänkarna och han hade en, minst sagt, radikal idé: Om vänstern inte kan vinna debatter, varför inte hävda att debatter är meningslösa? Varför inte hävda att det inte existerar en objektiv sanning och att alla referenser till förnuft och rationalitet är meningslösa? Varför inte säga att kunskap är makt? “It is meaningless”, förklarade den franske filosofen, “to speak in the name of — or against — Reason, Truth, or Knowledge.”
Postmoderna tänkare som Foucault förstod att det var friheterna och välståndet i västdemokratierna som gjorde människor ointresserade av kommunistisk revolution. Han insåg också att det var poänglöst att attackera dessa friheter och det ekonomiska välståndet. Istället menade han att vänsterns kritik ska riktas mot det som gör frihet och välstånd möjligt. Genom att kritisera förnuft och rationalitet hoppades den postmoderna vänstern att kunna lamslå det moderna samhället. Den materiella produktionen skulle efterhand kollapsa och människor skulle ge upp sin individualitet och acceptera en kollektivistisk agenda.
Den postmoderna samhällskritiken är alltså en funktion av dess förnuftskritik. När wokeaktivister hävdar att det liberalkapitalistiska samhället är ett maktsystem betraktar de samhället genom en postmodern lins. De faktum att de inte accepterar några motargument beror på att de är övertygade om att rationell argumentation i realiteten är en maktteknologi. Om George Orwell hade levt, hade han sagt att de har övertygat sig själva om att påståendet “Det existerar inga sanningar” är sant. Om objektivitet och rationalitet är illusioner, blir aktivistens uppgift inte att argumentera för eller emot en position eller att söka kompromisser, utan att ställa sig på rätt sida i om barrikaderna.
Därmed kan vi besvara våra två frågor: Vad har postmoderna filosofer emot det liberalkapitalistiska samhället och vad vill de ersätta det med?
Svaret på den första frågan är att postmodernismen utgör ett försök att rädda det som räddas kan av det kommunistiska projektet. Den postmoderna vänstern är antikapitalistisk och antiliberal.
Svaret på den andra frågan är att wokevänstern vill ha ett samhälle där de har makten. Wokevänstern tror inte på ett samhälle utan över- och underordning. Makt kan inte elimineras, den kan bara omfördelas. Wokeaktivister har alltså inte som mål ett samhälle utan makt, de vill ha ett system där de har all makt.
Kosmisk rättvisa
Wokevänstern är på jakt efter kosmisk rättvisa. Samhället ska korrigera skillnader som det inte har skapat. Könsskillnader är ett exempel. Män och kvinnor är olika. För wokeaktivister är detta oacceptabelt. I det av kosmisk rättvisa genomsyrade samhället ska individen således kunna välja kön på ungefär samma sätt som han eller hon väljer frisyr.
Den brittiske författaren GK Chesterson sade “När människor slutar att tro på Gud, börjar de inte tro på något annat. De börjar tro på vad som helst”. Översatt till postmodernistiska: “När människor slutar att tro på sanning och objektivitet, börjar de inte tro på något annat. De börjar tro på vad som helst”. Numera tror wokeaktivister att män kan bli gravida och att de menstruerar.