Katastrofen i Sydostasien är en av de värsta naturkatastrofer som har drabbat
människan.
Men katastrofen är inte endast en mänsklig tragedi, det är också en händelse som borde
föranleda religiöst sinnade personer att reflektera över sin tro.
Vad förväntar vi oss av kristna?
När en katastrof av detta slag inträffar, förväntar man sig delvis olika slags beteenden
från olika människor. De flesta människor förväntas givetvis att bidra med pengar för att hjälpa
de nödställda. Statsråd förväntas göra vad de kan för att
bistå landsmän i nöd. Artister förväntas organisera stödgalor och fritidspolitiker förväntas ställa krav
på mer bistånd till de drabbade områdena osv.
Vad förväntar vi oss av kristna? Vi förväntar oss inte att de skall fördjupa sig i
psykologiska resonemang. Inte heller förväntar vi oss att de skall betona vikten av materiellt stöd.
Eftersom kristna är människor har de samma behov av rent vatten och färsk mat som
icke-kristna och därför är det inte särskilt egendomligt att kristna bekymrar sig över den materiella nöden
i katastrofområdet. Men lika litet som vi förväntar oss att läkare och psykologer skall uppmana oss
att be för dem drabbade, förväntar vi oss att kristna skall uppföra sig som sjukvårdspersonal och
volontärer i Röda Korset.
Vad förväntar vi då oss av kristna? Kristna förväntas analysera det inträffade ur en teologisk aspekt
i syfte att trösta människor och inge dem hopp om framtiden.
Många människor med kristen övertygelse har också uttalat sig om katastrofen och dess verkningar, men
få om någon har berört katastrofens teologiska implikationer och de som har gjort det har gjort det
närmast i förbigående. De flesta kristna har också betett sig som om de vore psykologer och socialarbetare.
Vad beror det på? Varför beter sig kristna på detta sätt?
Tror kristna på Gud?
En förklaring är givetvis att kyrkan befinner sig i en djup kris. Krisen är inte endast
materiell och den yttrar sig inte främst i att allt fler människor överger kyrkan. Kyrkans kris är i huvudsak
en ideologisk kris och det främsta uttrycket för denna ideologiska kris är att kyrkans företrädare
allt mer sällan uppför sig som om de verkligen tror på att det finns en allsmäktig, allvetande och
kärleksfull Gud som bryr sig om människan. Paradexemplet är K G Hammar. Hammar är ärkebiskop och den
svenska kyrkans högsta representant. Men trots att Hammar är biskop, tror han inte att det som står
i Bibeln är sant, t.ex. att Jesus utförde mirakel. För Hammar är Bibeln en poetisk sanning som människan
kan tolka hur hon behagar. Hammars ointresse för teologiska problem och deras konsekvenser har medfört
att han numera nästan bara diskuterar politik.
Katastrofen i Sydostasien har kanske tydligare än någonsin tidigare åskådliggjort den andliga fattigdomen
inom den svenska kyrkan. Det är svårt att undkomma intrycket att anledningen till att så många kristna
vänder sig till de sekulära makterna är att de innerst inne inte tror att böner gör någon skillnad.
Det är ingen mening att be Gud om hjälp, han kommer ändå inte att rena dricksvattnet, förse människor med
mat och kläder eller skydda dem mot sjukdomar. Det är USA:s och EU:s uppgift. Varför skulle han göra det? Han förhöll ju sig passiv när
tsunamin svepte in över de sydostasiatiska badstränderna.
Förödmjukelsens ideologi
Det innebär naturligtvis inte att det inte finns kristna som talar om Gud. Det gör det. Men när de gör det, gör de det på ett alldeles speciellt sätt. Låt oss lyssna på Ragnar Persenius, biskop i Uppsala stift:
En naturkatastrof som vi ännu inte kan förstå vidden av har drabbat Sydostasien. Eftersom människor från jordens alla hörn vistades i området är det en global katastrof. Ingen är ansvarig för den. Det är brustenhetens jord som har frigjort krafter som ingen människa kan tygla eller stå emot. Bostäder, fritidsområden och dyrbara liv har förstörts i jättevågornas framfart.
Stora insatser av många länder behövs för de fattiga, drabbade människorna på Sri Lanka, i Indien, Thailand och andra asiatiska länder. Katastrofen kommer dessutom till vårt eget land genom förlusten av människoliv. Familjer har förlorat en eller flera kära. Förtvivlan, sorg och saknad råder bland anhöriga och vänner. Andra har fått fysiska och psykiska skador. När de drabbade nu berättar om sina erfarenheter kommer den fasansfulla verkligheten in i våra vardagsrum. När hela vidden av det som hänt blir klarlagt får vi be om förbarmande och förnyat hopp om en god framtid. Vi tackar för dem som räddats. Vi ber för dem som drabbats, för dem som sörjer och för dem som lever i ovisshet om sina anhöriga. Vi tänder minnenas och hoppets ljus. Vi sträcker ut handen mot vår medmänniska.
Låt oss söka Livets Gud för att få kraft och hopp. I våra församlingar finns kyrkorum med heliga kraftkällor, rum för tillbedjan och dialog med levande Gud. Inför det kommande nyårsskiftet får vi överlämna det svåra till Gud och möta hoppets budskap om en framtid i Guds rike utan brustenhet. Vi får ta emot och leva för det riket i Jesu namn.
O Gud, som kommer till oss som Jesusbarnet i den enkla krubban för att dela vår utsatthet:
Inneslut dem som förlorat sina liv i din evigt kärleksfulla famn. Kom till dem som sörjer sina nära och kära, ge dem av din kärlek och kraft. Var också hos dem som oroligt väntar på besked.
Gör oss alla till dina tjänare i förtvivlans, sorgens och saknadens stund. Ge oss kraft att vara nära i och dela det svåra med varandra.
Du som finns med också i livets svåraste stunder, kom med tro, kärlek och hopp till oss på brustenhetens jord.
Amen.
Hälften av Persenius’ predikan består av en beskrivning av katastrofen och en vädjan till den sekulära
makten att bispringa de drabbade. Persenius är noga med att understryka att ingen kan hållas ansvarig för
katastrofen. Inte ens Gud. Det är ett märkligt resonemang. Åtföljs inte makt av ansvar? När KG Hammar
kritiserar svenska myndigheter för deras hantering av flyktingar, brukar resonemanget utmynna i ett krav
på staten att axla sitt ansvar. Staten måste ta ett större ansvar än andra sociala institutioner därför
att staten har mer makt. Hammars resonemang är förnuftigt. Vi kräver inget eller väldigt lite av små barn
därför att barn ofta inte är kapabla att förstå konsekvenserna av sina handlingar. Vuxna behandlas betydligt
strängare. Brottslingar sätts i fängelse. När justitieminister Laila Freivalds valde att gå på teater trots
att det fanns indikationer om en förestående katastrof, utsattes hon för hård kritik. Det fanns till och med
de som menade att hon borde avgå. Den regering som hade haft lika mycket information om Sydostasienhändelserna
och lika mycket makt som kristendomens Gud och förhållit sig lika passiv, hade inte blivit långlivad. Människor
ställer krav på varandra. Men Gud som vet allt och har all makt förväntas inte ta något ansvar alls. Persenius
kan ju knappast mena att Gud var obekant med det faktum att kontinentalplattorna hade börjat röra på sig eller
att han saknade kraft att stoppa tsunamin när den väl hade satt sig i rörelse?
De religiösa referenserna i Persenius’ tal är introverta och tomma på reflektion. Istället för att ifrågasätta
sin övertygelse på ett rakt och öppet sätt, uppmanar biskopen oss att avsäga oss det sista av vår mänskliga
värdighet och intellektuella integritet och kräla ännu djupare i rännstenen för denna frånvarande Gud som
inte verkar bry sig.
Förr eller senare kommer livet att återgå till det normala i de drabbade områdena. Biskop Persenius kommer
då att tacka Gud, trots att han inte har någon som helst anledning
att göra det. Kristna kommer att fortsätta att agera som om de vore psykologer och socialarbetare och låtsas
att katastrofen inte hade några teologiska implikationer.
Finns Gud? Om Gud finns, är han god eller ond eller är han kanske indifferent i förhållande till mänskligt
lidande? Eller är han upptagen med viktigare saker? Ingen av dessa frågor kommer att ställas. Det är denna
vilja att förödmjuka sig som gör kristendomen så fascinerande och motbjudande.