Bilder från Nordkorea

Den 9 november 1989 föll Berlinmuren. Två månader tidigare hade en delegation från Vänsterpartiet Kommunisterna (VPK) varit på besök i Demokratiska Folkrepubliken Korea. Efter besöket rapporterade Bertil Måbrink, riksdagsman för VPK, att han hade “fått äran att sammanträffa med kamrat Kim Il Sung”. Måbrink sade att han var imponerad över den höga utvecklingsnivån i landet, han noterade vidare att det koreanska folket “helhjärtat” sluter upp bakom sin ledare. Besök i Nordkorea var inget nytt för VPK. År 1987 hade partiet skickat hjärtliga gratulationer till landets diktator med anledning av dennes 75-årsdag. I telegrammet uttryckte partiordföranden Lars Werner sin “höga värdering av de stora insatser som du gjort under decennier för Koreas arbetarklass och folk och i den världsomspännande antiimperialistiska kampen”. Efter ett besök i landet 1988 talade partistyrelseledamoten Vanja Larsson om den “strålande ledaren Kim Il Sung” och det fantastiska mottagande som den svenska delegationen hade fått. Larsson uttryckte också en önskan om att hennes partikamrater skulle lära sig att marschera lika taktfast som de nordkoreanska arbetarmassorna.
VPK var dock inte ensamt om att hylla den kommunistiska diktaturen i Nordkorea. Framstående vänsterintellektuella som Jean-Paul Sartre tog Nordkoreas parti i konflikten med Sydkorea och även bland svenska intellektuella kunde märkas en tydlig fascination inför den slutna staliniststaten. Under några veckor i augusti och september 1971 besökte socialdemokraten Villy Bergström, FNL-sympatisören Arne Hjort och marxisten Kurt Wickman landet. På den här tiden var Bergström, Hjort och Wickman skribenter i radikala tidskrifter. Bergström var knuten till socialdemokratiska Tiden, Hjort till Vietnambulletinen och Wickman till Marxistiskt Forum. Resultatet av besöket blev boken Bilder från Nordkorea.

Hur ser författarna på Nordkorea och Kim Il Sung? Bergström, Hjort och Wickman är förmodligen ganska representativa för en viss typ av europeiska vänsterintellektuella. De har ett i huvudsak teoretiskt förhållande till verkligheten. Deras kapitalismhat och villighet att underordna demokratin klasskampen har samma abstrakta karaktär som deras idylliserande av socialismen. Det är av den anledningen svårt att inte dra på munnen när man följer dem på deras resa genom det nordkoreanska arbetarklassparadiset. Bergström, Hjort och Wickman har alla vuxit upp i ett demokratiskt samhälle och konfrontationen med den kommunistiska verkligheten blir en chock för dem. De har inte möjlighet att på egen hand strosa omkring i huvudstaden Pyongyang. Istället fraktas de motvilligt och under stigande irritation från det ena Kim Il Sungmonumentet till det andra. Det är inte tillåtet att avvika från det av myndigheterna uppställda programmet. De har hela tiden en guide i hälarna.
Svenskarnas reaktion ger oss anledning att misstänka att de ursprungligen trodde eller åtminstone hade hoppats på att Nordkorea skulle vara annorlunda. Deras besvikelse och upprördhet tyder på att de var övertygade om att de nordkoreanska värdarna skulle ge dem i princip fria händer. Svenskarnas frustration indikerar att de uppenbarligen hoppades att de skulle kunna röra sig fritt i huvudstaden Pyongyang och att myndigheterna inte skulle lägga sig i vilka människor som de träffade. De hade av allt att döma hoppats på ett samhälle som var radikalt annorlunda än det nordkoreanska:

Besvikelsen över Koreabesökets uppläggning var nu oåterkallelig och trycket för att få oss att acceptera synen på Kim Il Sung bröt ner humöret på oss alla tre. Kim hängde över våra sängar, i korridorerna, i matsalarna, i tågkupéerna och på toaletterna. Ingen yttrade sig utan att hänvisa till honom. Det var omöjligt att i vaket tillstånd skaka sig av honom. Slog man på radion lästes det dikter om honom. Skyltarna som markerade var busshållsplatserna fanns har inbyggda högtalare som prisar Kim Il Sung för folket som väntar på bussen. … Det var ett hån mot oss, tyckte jag, att plåga oss med Kim Il Sung dygnet runt.

Låt oss därför kika på några av dagboksanteckningarna.

Kulisstaten

Allting börjar på Pyongyangs flygplats. De svenska socialisterna möts av glada, vinkande flickor i nationaldräkter. De får var sin blombukett och lotsas därefter vidare till bilarna där rektorn för Kim Il Sunguniversitetet och en högt uppsatt politiker väntar. Bilfärden mot Pyongyang går förbi den kulle där arbetet med den nya Kim Il Sungstatyn pågår. Statyn skall stå utanför det nya Kim Il Sungmuseet på en av de högsta kullarna i Pyongyang. Bergknallen är översållad med arbetande kvinnor och barn. Rektorn försäkrar att alla arbetar gratis: det koreanska folket älskar sin ledare och visar sin kärlek till honom genom att uppföra monument till hans ära. Statyn skall bli det koreanska folkets present till landets “älskade och respekterade ledare” på dennes 60-årsdag.
En av de första anhalterna är ett provinssjukhus i södra Pyongyang. Under rundvandringen informeras de svenska socialisterna om att “alla sjukdomar kan botas om de kommunistiska idealen genomsyrar personalen”. De får veta att tack vare idoga studier av Kim Il Sungs skrifter är alkoholism, prostitution, brottslighet, könssjukdomar och mentalsjukdomar numera utrotade i Nordkorea. En läkare berättar:

I januari 1970 kom en 22-årig flicka in hit till sjukhuset. Hennes vänstra ben var skadat, det var förkrympt. Flickan hade som lite burits på sin mammas rygg, när modern sköts av USA-imperialisterna. … När hon kom hit i januari kände vi alla hämndlystnad. Vi ville hjälpa henne ifrån sitt handikapp, men vi kände inte till något liknande fall i den medicinska litteraturen, att man lyckats förlänga benet på en låghalt person. Vi ägnade därför natten åt studier av vår älskade och respekterade ledare kamrat Kim Il Sungs skrifter. Därigenom fick vi styrka att fatta beslutet att förlänga flickans ben.
När folket i flickans hemby fick kännedom om vårt beslut, kom det hit i stora skaror för att ge sina ben till operationen. Nyheten om operationen spred sig också på sjukhuset. Efter 20 minuter hade stora delar av personalen samlats utanför operationssalen för att tränga sig in och ge av sina ben till flickan. … Läkarna började ta av sina egna ben och med ben från 37 kamrater fullbordades operationen. Den blev framgångsrik. Efter 20 dagar togs gipset bort och om några månader var flickan frisk.

Under ett besök på ett barnhem och en lågstadieskola i Pyongyang underrättas svenskarna om att Kim Il Sung inte endast har uppfört barnhemmet, han har också skänkt möbler och inventarier till det och dragit upp principerna för dess verksamhet. Enligt staben brukar Kim ringa till daghemmet för att ge personalen instruktioner. Föreståndaren hävdar att verksamheten styrs av tre principer:

• Barnen skall lära sig Kim Il Sungs revolutionära lära.
• De skall lära sig hata USA-imperialismen.
• Barnen skall lära sig att socialismen är överlägsen kapitalismen.

De små barnen visas bilder av Kim Il Sung, medan de lite äldre barnen får lära sig att det var Kim Il Sung som befriade det koreanska folket från imperialisterna. På daghemmet finns en väldig modell över Kim Il Sungs hemby som personalen och barnen studerar tillsammans:

I den verkliga by, liksom i modellen, finns pietetsfullt bevarat saker som sandgropen, där Kim Il Sung brottades med en tre år äldre pojke och vann, stenarna där bybarnen lekte “krigsskepp” och alltid valde Kim Il Sung till kapten och trädet där Kim Il Sung klättrade upp för att fånga regnbågen eftersom han “alltid älskade det vackra”.

Någon traditionell undervisning förekommer inte. Under kemilektionen får eleverna tillverka leksakskanoner med vars hjälp de kan avfyra korkar mot pappersfigurer som föreställer amerikanska soldater. “Vi lär barnen att kemin kan vara användbar i den anti-imperialistiska kampen” förklarar läraren.
“Minnesmuseet över fäderneslandets befrielsekrig” innehåller nästan bara fotografier och målningar av Kim Il Sung och föremål som ledaren har ägt eller vidrört. En del av utställningen ägnas åt rekonstruktionen av slaget om Baikdu-berget.

I en klyfta i berget till höger ser man en provisorisk smedja, där soldater stöper kulor och laddar om. I ett smalt pass på Koreasidan kommer kvinnor, trotsande eldgivningen, med mat och ammunition. Längst till vänster pågår ett soldatmöte. Man läser Kim Il Sungs skrifter och beslutar att sända ett telegram till honom: “Vi viker inte en tum.” … På en annan plats har en soldatflicka sårats dödligt. Hennes sista ord faller: “Lämna min partibok till centralkommittén och betala min sista medlemsavgift med pengarna i bröstfickan.”

Under besöket i Kaesong får svenskarna se ännu en staty av den älskade ledaren, denna gång en 19 meter hög bronsstaty som står uppställd på en av stadens många kullar. Guiden berättar för svenskarna att staden är grundlagd av Kim Il Sung. Kim har “dragit upp ritningarna” för staden, “anlagt den och personligen lett dess utveckling.”
I stadens museum är montrarna fyllda med pennor och skrivpapper som Kim Il Sung har vidrört. En modell över staden visar vilka platser som den älskade ledaren har besökt. På kvällen bjuds svenskarna på middag av den s.k. folkkommittén. Måltiden föregås av en timmes föreläsning om Kim Il Sungs storhet.
Guiden informerar de tre långväga resenärerna om att Kim alltid har sina landsmäns bästa i åtanke. När Kim är ute och jagar tänker han således på landets studenter. Kim brukar skicka de nedlagda djuren till en zoologisk institution så att studenterna har något att undersöka. Rektorn vid Kim Il Sunguniversitetet förklarar tålmodigt för nordborna att Kim Il Sung inte endast är en modig jägare, han har dessutom nedlagt den största tigern i mannaminne. Under rundvandringen i universitetsbiblioteket noterar svenskarna att det i huvudsak innehåller tolkningar av Kim Il Sungs skrifter. Det är inte så underligt, förklarar rektorn: Kim Il Sung är ett geni och därför studerar studenterna i första hand Kim Il Sungs tänkande. I den nya läsesalen är en bänk inplastad därför att Kim har suttit i den. När svenskarna är på väg ut från universitetsbyggnaden, stöter de ihop med några atomfysiker. En av fysikerna påpekar att Kim Il Sung inte endast har dragit upp riktlinjerna för atomforskningen, han “leder forskningen genom täta vägledningar.”
Nästa anhalt är Chollima Rangsong, en tung verkstads- och metallindustri. Guiden inleder rundvandringen med att visa svenskarna ett verktygsskåp som Kim Il Sung har vidrört. Eftersom Kim Il Sung har nuddat vid skåpet används det inte längre i produktionen. Numera fungerar det som ett litet museum i verkstaden. Svenskarna noterar att “samma öde hade drabbat en svarv som Kim vidrört”.
Efter rundvandringen är det dags för ett möte med företagets direktör. De svenska socialisterna är naturligtvis nyfikna på hur koreanerna löser problem på arbetsplatsen och frågar därför artigt om hur det går till när man genomför centralkommitténs planer. Händer det någon gång att det uppkommer åsiktsskiljaktigheter bland de anställda? Aldrig, svarar direktören, det förekommer ingen oenighet bland arbetarna vid Chollima Rangsong.

Vi framhärdade. Vi påpekade att vi sett ganska många farliga arbetsplatser i fabriken. Det kunde väl tänkas att arbetarna vid de farliga arbetsställena vill att mer av planens investeringsresurser ska gå till arbetarskydd? Direktören svarade att arbetarna inte begär mer än det som ombesörjs av planen.

När svenskarna dristar sig till att fråga om det förekommer strejker, brister företagsledningen ut i gapskratt:

Partiet beslutar i arbetarnas intresse, så det kan inte förekomma strejker …

Finns det inga motsättningar mellan arbetare och tjänstemän?

I Korea finns ingen skillnad mellan arbetare och tjänstemän, löd svaret.

Men hur hanterar man meningsskiljaktigheter om det mot all förmodan skulle uppkomma sådana? Enligt ordföranden för Kaesongs folkkommitté är frågan felställd:

Hur skulle det kunnas finnas meningsskiljaktigheter mär Kim Il Sung leder arbetet? Var och en som förstått Kim Il Sung rätt kan bara ha en mening. Det är klart att det kan finnas någon kvarleva från kapitalismen men de är sällsynta. Vi har massmöten, då var och en får komma till tals och dessa möten begagnar folket till att understryka sin lojalitet med Kims linje.

Bakom kulisserna

Demokratiska folkrepubliken Korea grundades 1948 och blev snabbt en av världens mest slutna kommunistdiktaturer. Det nordkoreanska samhället är uppbyggt kring föreställningen om nationellt oberoende som bärande princip. Detta är dock mer ideologi än realitet. I verkligheten har Nordkorea alltid varit beroende av ekonomiskt och militärt stöd från det forna Sovjet och Kina.
Nordkorea är inte en strikt marxist-leninistisk stat, det är också ett system med teokratiska och monarkiska inslag. I den officiella propagandan beskrivs Kim Il Sung inte endast som världens genom tidernas främste marxist-leninist, han tillskrivs också närmast gudomliga egenskaper. Kim ser allt och vet allt:

Den officiella nordkoreanska nyhetsbyrån försäkrade följaktligen att den 24 november 1996 (detta är bara ett av tusen exempel) då Kim Jong Il inspekterade de nordkoreanska arméenheterna i Panmunjon sveptes zonen in i en lika tjock som oväntad dimma. Nummer ett kunde då helt osedd gå runt till olika ställen för att titta på “fiendens positioner”. Just i det ögonblick då han ställde upp för fotografering med en grupp soldater lättade dimman på ett mysteriöst sätt och himlen klarnade.

Men Kim är inte endast revolutionär och gud, han är också landets enväldiga monark, så när Kim avled 1984 övertogs ledarskapet av tronföljaren och sonen, Kim Jong Il.
Nordkorea startade Koreakriget 1950. Kim Il Sung bad Stalin om tillstånd att få anfalla Sydkorea och hans framställan bifölls i slutet av vintern 1949-1950. Kriget skulle komma att kräva nästan en miljon liv. Efter undertecknandet av stilleståndsavtalet 1953 har Nordkorea utfört flera angrepp mot grannlandet. Nordkorea har också gett asyl åt medlemmar i olika terroristgrupper världen över.
Den nordkoreanska strafflagstiftningen är mycket hård och dess uttalade målsättning är att undertrycka klassfiender, utbilda befolkningen i “socialistisk patriotism” och att reformera individer som påverkats av s.k. “kapitalistiskt tänkande”. Den nordkoreanska strafflagen belägger över 40 brott med dödsstraff.
Ett väl utbyggt system av straffläger, “deporteringszoner” och “diktaturzoner” eller koncentrationsläger används för att ta hand om reella och förmenta dissidenter. Kvalificerade uppskattningar ger vid handen att mellan 150 000 och 200 000 människor sitter fängslade i dessa koncentrationsläger.
Flertalet av lägren uppfördes på 50-talet för inspärrning av motståndare till Kim Il Sung. Omfattande utrensningar inte minst inom partiet i början av 80-talet har medfört att antalet fångar har ökat kraftigt. Förhållandena i lägren är hårda. Man låter med flit fångar svälta ihjäl för att på detta sätt kunna studera deras uthållighet. Man arrangerar prickskjutningstävlingar där målet är att träffa fångarnas ögon. Man dödar med batongslag, stenar och spadar. “Men svälten är kanske den värsta plågan och fångarna gör allt de kan för att fånga grodor, råttor och maskar.”
Kommunistdiktaturen tillämpar principen om kollektivt ansvar. Det innebär att en hel familj kan dömas till lägervistelse på grund av att en familjemedlem har gjort sig skyldig till brott.

En ung avhoppare; Kang Chul Hwan, hamnade i ett läger vid nio års ålder. Året var 1977. Han hade internerats tillsammans med sin far, en av sina bröder och sina farföräldrar eftersom farfadern … samma år hade gripits efter några alltför tillmötesgående uttalande om livet i kapitalistländer. (564)

Regimen tillämpar en strikt censur av all information. Nordkoreaner har endast tillgång till de statliga radio- och tevekanalerna. Det är inte möjligt för nordkoreaner att fritt resa inom landet. För resor krävs speciella tillstånd. Inte heller är det tillåtet för vem som helst att bosätta sig i huvudstaden Pyongyang. Alla nordkoreaner tillhör en av tre kategorier:

• Den centrala klassen eller samhällets kärna.
• Den obestämda klassen.
• Den fientliga klassen. Den fientliga klassen omfattar ungefär en fjärdedel av befolkningen.

En individs sociala och politiska framtid är helt betingad av hans klasstillhörighet. Det innebär att det nordkoreanska systemet uppvisar vissa likheter med det sydafrikanska apartheidsystemet. Det är inte tillåtet för medlemmar ur den centrala klassen att gifta sig med personer från den fientliga klassen. Koh Young Hwan arbetade på den nordkoreanska ambassaden i Zaire. Enligt Hwan är det nordkoreanska systemet t.o.m. striktare än det indiska kastväsendet. Handikappade får inte bosätta sig i huvudstaden Pyongyang.

Fram till för några år sedan fick de bo i förorterna, där deras friska familjemedlemmar kunde hälsa på dem. Idag skickas de till avlägsna platser belägna i bergen eller på öar i Gula Havet. … Vid sidan av de handikappade bedriver man en systematisk klappjakt på dvärgar, som grips och sänds till läger där de inte bara isoleras utan även hindras från att skaffa barn. “Dvärgarnas ras måste försvinna”, har Kim Jong Il själv beordrat.

Ett hundra tusen människor beräknas ha strukit med under utrensningarna i kommunistpartiet. Ungefär 1,5 miljoner människor beräknas ha dött i den nordkoreanska lägerarkipelagen och cirka 1,3 miljoner dog till följd av Koreakriget. Det innebär att över en tiondel av landets befolkning har dött till följd av den kommunistiska politiken.

Bergström, Hjort och Wickman om Nordkorea

Det är inte särskilt svårt att förstå svenskarnas irritation och frustration. Det kan inte råda något tvivel om att Bergström, Hjort och Wickman upplevde besöket i Nordkorea som både påfrestande och mer eller mindre meningslöst. De irriteras över att nordkoreanerna behandlar dem som om de vore idioter och de störs av kulten kring Kim Il Sung. Svenskarna hade uppenbarligen förväntat sig större öppenhet från sina koreanska värdar.
Men varför blir de tre svenskarna så besvikna? På en plats i boken beskrivs Kim Il Sung som en “fetlagd diktator” Varför accepterade de tre svenska socialisterna en inbjudan från en “fetlagd diktator” och varför blir de förvånade när den fetlagde diktatorn beter sig som en diktator? Vad hade de egentligen i landet att göra? Är det ok bland socialister att man besöker diktatorer?
Det är svårt att komma ifrån intrycket att svenskarna är besvikna därför att det socialistiska Nordkorea inte fungerade som de hade hoppats. Samtidigt verkar de inte vara kapabla att dra några intressanta slutsatser från sina erfarenheter. Trots alla negativa erfarenheter är författarna i grunden positivt inställda till det nordkoreanska samhällssystemet. I bokens förord skriver de tre författarna att de “självfallet inte anser att en liberal kapitalism skulle vara bättre för Nordkorea än det nuvarande systemet”. De fortsätter:

Det finns alltför många bevis på den liberala kapitalismens oförmåga att få tillstånd en ekonomisk utveckling som gynnar hela folket. Tvärtom vill vi framhålla att vi är imponerade av vad Nordkorea åstadkommit, när det gäller arbetarnas och böndernas försörjning. Hur arbetarna och bönderna … har den, är givetvis fundamentalt vid bedömningen av ett samhällssystem. … Glimtar från gatulivet: inga fattiga, utan välklädda, välmående människor. I affärerna: de nödvändiga varorna till rimliga priser. Sjukvården: spridd till alla samhällsskikt. Arbetslivet: omhändertagande av barnen och ungdomarna för att frigöra kvinnorna.

Författarna skriver att de är missnöjda över det “nordkoreanska systemet oförmåga att sprida makt och inflytande till massorna”. Det är ett fascinerande påstående. Varför skulle en “fetlagd diktator” vara intresserad av att dela med sig av sin makt? I en bilaga till boken skriver författarna vidare att de “är övertygade om att regimen i norr har ett genuint folkligt stöd”. Om man får tro trion Bergström, Hjort och Wickman är det nordkoreanska folket alltså glada över att styras av en “fetlagd diktator”. På ett annat ställe i boken ger sig Bergström, Hjort och Wickman i kast med att rationalisera kommunistdiktaturen. De hävdar att “reell folklig makt … nog endast kan existera under någon längre tid när det föreligger betydande inskränkningar i de liberala fri- och rättigheterna”.
Författarnas kritik av Kim Il Sungkulten är dessutom ambivalent. I en passage uttrycker de förståelse för det nordkoreanska systemet. De hävdar att kritiken av den nordkoreanska formen av socialism bara uttrycker förfinade reaktioner från bortskämda, västeuropeiska intellektuella:

Mina “förfinade” reaktioner på Kim Il Sung-kulten är ända bara reaktioner från en intellektuell med anspråk och later, med krav på yttrandefrihet och rätt att få kritisera de makthavande. Det är ett anspråk som skulle ha ett värde för en fraktion av en procent av Koreas befolkning.

Under en kväll bevistar de tre svenskarna en musikal som sägs vara skriven av Kim Il Sung. Författarna är uppenbarligen djupt imponerade av föreställningen och skriver:

Det var uppfostran, undervisning och skönhetsupplevelse på en gång. Möjligheter som inte står ett kapitalistiskt land till buds, därför att en sådan teater trängs undan av ett kommersiellt utbud till massorna och av en sublim finkultur riktad till en elit vars problem inte är folkets.

Innan svenskarna lämnar Nordkorea överlämnar de ett dokument till värdarna i vilket de beskriver sina intryck av landet. Även här framkommer det att författarna är överväldigade av vad de har sett:

En av de saker som imponerat på oss är att alla koreanska medborgare tycks ha sina grundläggande behov väl tillgodosedda. … Vår självklara slutsats av denna iakttagelse är att den socialistiska samhällsorganisationen är överlägsen den kapitalistiska. … Vi vill sluta med att rikta ett tack till det koreanska folket för den gästfrihet som visats oss i Korea och vi önskar arbetarklassen och folket framgång i arbetet för att bygga upp socialismen och för att ena landet.

Det som gör Bilder från Nordkorea till en fascinerande bok är inte endast att den beskriver tre socialisters möte med den marxistiska verkligheten, boken är också intressant därför att det är socialdemokraten Bergström som har hållit i pennan. Bergström är så till den milda grad imponerad av den kommunistiska diktaturen att han hävdar att krav på demokratiska fri- och rättigheter bara är later hos vänsterintellektuella européer.
Men författarna till Bilder från Nordkorea försvarar inte endast det diktatoriska systemet, de är också märkligt ointresserade av vad som pågår och har pågått i landet alltsedan Demokratiska folkrepubliken Korea grundades i slutet av 40-talet. När författarna kritiserar Nordkorea gör de det i egenskapen av tre socialister som Europa och USA har skämt bort med yttrande- och tryckfrihet. Bergström, Hjort och Wickman uppfattar sig som kritiska intellektuella och är givetvis medvetna om att om de hade varit nordkoreaner hade de tvingats begränsa sina litterära ambitioner till lovprisningar av Kim Il Sung. Men inte ens detta kan få dem att markera ordentligt visavi den nordkoreanska diktaturen.
I Bergströms, Hjorts och Wickmans Nordkorea existerar inga koncentrationsläger, deportationsdirektiv eller exekutionspatruller. Där är kulten kring Kim Il Sung och buffliga partipolitruker de enda molnen på den socialistiska himlen. I grunden förefaller författartrion vara enig med sina kommunistiska värdar: de stackars nordkoreanerna hade haft det mycket sämre i det kapitalistiska Europa. Vad har s.k. vanligt folk för nytta av demokratiska fri- och rättigheter när det finns upplysta despoter av Kim Il Sungs kaliber att tillgå?