Nick Cohen är en av Englands mest kända journalister. I sin senaste bok, You Can’t Read This Book. Censorship in an Age of Freedom (Fourth Estate, 2012) diskuterar han yttrandefrihetens förfall i Europa i allmänhet och England i synnerhet. Cohen menar att yttrandefriheten är hotad av religiösa fanatiker och mäktiga ekonomiska intressen.
Satansverserna
Cohen ger tre exempel på konflikter som han menar har accelererat demokratins förfall. Den första konflikten utlöstes av publiceringen av Salman Rushdies bok Satansverserna.
Satansverserna var förvisso en blasfemisk bok och Rushdie var medveten om att han beträdde minerat område. Han var så säker på sin sak att han hade skickat en kopia av manuskriptet till Edward Said för utvärdering. Han hade dock inte förväntat sig att reaktionen skulle bli så våldsam och oproportionerlig. Han kunde inte förstå hur människor kunde bli så enormt provocerade av en litterär text. Han chockades av det faktum att hans mest hätska kritiker till och med skröt över att de inte hade läst boken.
Vad låg bakom Rushdies felbedömning?
En orsak var den optimistiska tidsandan. Den amerikanske historikern Francis Fukuyama formaliserade den samtida optimismen i essän The End of History. Västeuropas sista envälden hade fallit, i Sydamerika kollapsade den ena diktaturen efter den andra och snart skulle kommuniststaterna i öst klappa ihop utan att så mycket som ett skott avfyrades. Fukuyamas artikel publicerades i tidskriften The National Interest, samma år som Khomeini beställde Rushdies huvud på ett fat. I essän förklarade Fukuyama att historien har nått ett ideologiskt slutstadium: liberalismen har vunnit det ideologiska slaget om mänskligheten. Kommunismen och de stora världsreligionerna utgör inga reella ideologiska alternativ.
En annan orsak var att europeiska intellektuella hade vant sig vid att det var riskfritt att förolämpa religioner och religiösa auktoriteter. Rushdie förväntade sig att bli applåderad eller åtminstone ignorerad, inte hotad till livet. Fatwan förändrade allting. Ayatolla Khomeinis order att Rushdie och alla som deltagit i produktionen av Satansverserna skulle mördas, kom som en chock för många europeiska intellektuella.
Rushdieaffärens konsekvenser
En följd av fatwan var att den politiska och kulturella debatten om islam avstannade. Cohen menar att det är viktigt att förstå att denna reaktion inte var irrationell. Runt om i den muslimska världen eskalerade våldet mot kristna minoriteter. I engelska Bradford brände muslimer Rushdies bok på bål. Flera bokhandlare utsattes för bombattentat. Penguins lokaler i London skyddades av barrikader, poliser och bombhundar. Rushdies japanska översättare mördades och hans norska kollega undkom med nöd och näppe med livet i behåll efter att ha blivit knivhuggen upprepade gånger. Rushdie hamnade i en flera år lång, ofrivillig husarrest som medförde att hans äktenskap havererade. Den amerikanske Mellanösternanalytikern Daniel Pipes ger flera exempel på den svavelosande retoriken från muslimskt håll i sin bok The Rushdie Affair. The Novel, the Ayatollah and the West:
“I think we should kill Salman Rushdie’s whole family. … His body should be chopped into little pieces and sent to all Islamic countries as a warning to those who insult our religion.” … A London property developer told reporters, “If I see him, I will kill him straight away. Take my name and address. One day I will kill him.” Iqbal Sacranic of the U.K. Action Committee on Islamic Affairs announced that “death, perhaps, is a bit too easy for him. … his mind must be tormented for the rest of his life unless he asks for forgiveness to Almighty Allah.” Back in Bradford, the secretary of the Mosque Council, Sayed Abdul Quddus, said that Rushdie “deserves hanging”. … Most striking, several prominent European converts to Islam endorsed the death edict, much enhancing its respectability. … Cat Stevens, the former rock singer who converted to Islam in 1977 and changed his name to Yusuf al-Islam, told Muslim students in Surrey, “He must be killed. The Qur’an makes it clear – if someone defames the prophet, then he must die.”
Även om Cohen medger att han kan förstå att människor var vettskrämda, irriterar han sig över att så få vidgick det. Istället för att erkänna att man var rädd, började man praktisera självcensur. Bokförlag började undvika så kallade kontroversiella ämnen och när tidningarna skrev om religion valde man att inte nämna islam. Rädslan paralyserade debatten om förhållandet mellan islam och det moderna samhället.
Om förlagschefer, chefredaktörer, författare och journalister öppet hade förklarat för sina läsare att de inte vågade skriva om islam, att allmänheten inte skulle förvänta sig kritiska artiklar om Europas näst största religion, hade det kunnat leda till en intressant debatt om förhållandet mellan religion och demokrati. Istället låtsades man som att inget hade hänt. På ytan såg allt normalt ut, men bakom kulisserna skrotades bokprojekt, essäer och artiklar därför att förlag och ansvariga utgivare oroade sig över att de kunde uppfattas som kränkande av religiösa extremister.
Europeiska intellektuella hade, med den engelske journalisten och historikern Kenan Maliks ord, internaliserat fatwan.
Cohen menar att denna kapitulation gav upphov till kognitiva dissonanser som förklarar varför många europeiska intellektuella började markera gentemot Rushdie och varför de betedde sig så underligt under Irakkriget. Europeiska intellektuella var vana att beskriva sig själva som modiga och outtröttliga förkämpar för demokrati och mänskliga rättigheter. Fatwan hade gjort dem rädda, men istället för att erkänna det försökte många intellektuella vidmakthålla bilden av sig själv som radikala och oförskräckta samhällskritiker genom att förringa attackerna mot Rushdie och skärpa kritiken av västdemokratierna. Cohen beskriver detta beteende som närmast löjeväckande: alla kände till att västdemokratierna inte fängslade människor på grund av deras åsikter, men många intellektuella led av ett närmast okontrollerbart behov av att få posera som medlemmar av en underjordisk, revolutionär rörelse som hotas av död och förintelse i det kristna, kapitalistiska väst. Det var genom att framställa väst som reinkarnationen av George Orwells panoptiska stat som Europas intellektuella hoppades att allmänheten skulle glömma bort deras skändliga kapitulation inför ayatollans hot och ge dem möjlighet att återerövra den heder som de hade förlorat.
Karikatyrkrisen
När en dansk barnboksförfattare inte kunde hitta någon som vågade illustrera hans tilltänkta barnbok om islam, bestämde sig Jyllandsposten för att testa hypotesen att danska intellektuella censurerar sina verk av rädsla för att bli utsatta för religiöst motiverat våld.
Tidningen bjöd in några illustratörer och uppmanade dem att behandla islam lika respektlöst som media i allmänhet behandlar kristendomen. Resultatet blev tolv karikatyrer. Orsaken till karikatyrkrisen var dock inte de tolv teckningarna, utan tre danska imamer. De tre imamerna hade kommit till Danmark som flyktingar och blivit danska medborgare. Nu reste de omkring i arabvärlden med karikatyrerna i bagaget i syfte att piska upp en hatstämning mot sitt hemland. För säkerhets skull hade de lagt till tre bilder som inte ingick i den serie av karikatyrer som publicerades i Jyllandsposten. Dessa tre teckningar var, menar Cohen, det huvudsakliga skälet till den så kallade karikatyrkrisen. En av bilderna hade inte ens något med religion eller Danmark att göra. Bilden illustrerade en tävling som var arrangerad av franska bönder och som gick ut på att de tävlande skulle efterlikna en gris. Imamerna hävdade, trots att de kände till bildens bakgrund, att den hade danskt ursprung och föreställde islams profet.
Det märkliga var inte endast att detta skämtlynne producerade en kris av internationella dimensioner, utan även att de tre imamerna, som ju faktiskt hade skändat profeten mer än de danska illustratörerna, inte drabbades av några repressalier. De behandlades snarare som hjältar. Hatet fokuserades på Danmark och väst. Tusentals muslimer demonstrerade i Köpenhamn. Flera av illustratörerna utsattes för dödshot. Muslimska länder krävde av den danska regeringen att de skyldiga skulle ställas till svars. Flera muslimska länder kallade hem sina ambassadörer. I Gaza stormade beväpnade muslimer EU:s kontor och krävde att hela Europa skulle be om ursäkt. I Libyen utbröt kravaller. Danmarks och Norges ambassader attackerades av uppretade folkhopar i Damaskus och i Teheran kastade demonstranter Molotovcocktails mot den danska ambassaden. Amerikanska företag angreps i Pakistan och muslimska länder initierade en bojkott av danska varor. Det var ett elände som inte ville ta slut. Så sent som 2010 försökte en islamist mörda en av illustratörerna med yxa. En dansk imam förklarade den muslimska ståndpunkten med följande ord:
This type of democracy is worthless for Muslims. Muslims will never accept this kind of humiliation.
De som hade förväntat sig att danskarna skulle erbjudas villkorslöst stöd från sina europeiska allierade och internationella vänner skulle dock bli besvikna. Om de tolv karikatyrerna hade avbildat USA:s dåvarande president, George W. Bush, hade Jyllandsposten blivit applåderad för sin kritiska insats. EU-kommissionären Benita Ferrero-Waldner besökte Egypten i maj 2006 och bad om ursäkt och sade till de muslimska värdarna att Jyllandsposten brustit i ansvar. FN:s dåvarande generalsekreterare Kofi Annan stämde in i kören: “We believe freedom of the press entails responsibility and discretion, and should respect the beliefs and tenets of all religions.” Louise Arbour, Förenta Nationernas High Commissioner for Human Rights, förklarade att FN:s rasismexperter skulle granska Danmark för att se om danskarna gjort sig skyldiga till rasism. Inte heller Europeiska Rådet orkade ställa den grundläggande frågan om pressfrihet kontra religiös konservatism. Rådets kommissionär för mänskliga rättigheter, Alvaro Gil-Robles, påminde danskarna om att de är skyldiga att medverka i kampen mot islamofobi och att “Freedom of expression … has its limits”. Sveriges justitieminister Laila Freivalds blev så förvirrad av tumultet att hon bad Sveriges muslimer om ursäkt för Sverigedemokraterna och dåvarande moderatledaren Fredrik Reinfeldt sade i en kommentar att det inte var uteslutet att Jyllands-Postens tilltag kunde rubriceras som hets mot folkgrupp.
Ett nytt lågvattenmärke hade uppnåtts. Religiösa extremister var inte längre ansvariga för sina handlingar. Det var värdländernas medborgare som var skyldiga att agera på ett sådant sätt att de förstnämnda inte kände sig kränkta.
Ayan Hirsi Ali
Ayan Hirsi Ali kom till Holland år 1992 på flykt undan ett arrangerat äktenskap. Eftersom hon misstänkte att vägran att gifta sig knappast är ett tillräckligt skäl för att få uppehållstillstånd, ljög hon om sin bakgrund och erhöll sedermera medborgarskap. Hon fascinerades omedelbart av det holländska samhällets stabilitet, välståndet och det faktum att kvinnor har samma rättigheter som män. Hon studerade Locke, Mill, Russell och Popper, engagerade sig politiskt och blev liberal parlamentsledamot. Hennes politiska engagemang för muslimska kvinnors rättigheter gjorde dock henne kontroversiell. Vänstern brydde sig inte om individers rättigheter. Den var fokuserad på gruppers rättigheter och ovillig att kritisera islam. Högern uppfattade henne som en bråkstake som i onödan retade upp muslimska extremister.
Det som fick bägaren att flöda över var en kortfilm som Hirsi Ali hade skrivit manuskriptet till och som hennes landsman Theo van Gogh hade regisserat. Filmen handlade om kvinnoförtrycket i islam och medförde att van Gogh mördades av en islamist i centrala Amsterdam. Mördaren avfyrade åtta skott mot honom. När van Gogh fallit av sin cykel, försökte mördaren skära halsen av honom. Innan han lämnade mordplatsen högg han en kniv i den livlösa kroppen. Vid kniven var fäst ett brev i vilket han förklarade att Hirsi Ali stod på tur. Hirsi Ali tvingades gå under jorden och nu, när hon var som mest utsatt, vände sig det politiska etablissemanget emot henne. Man stämplade hennes kamp för muslimska kvinnors rättigheter som “nykonservativ”. Man klagade över att det kostade så mycket att skydda henne. Hennes eget parti började agitera för att hon skulle berövas sitt medborgarskap. Intellektuella skällde henne för upplysningsfundamentalism och elitism. Man förklarade att hon minsann inte var mycket bättre än de som väntade på en chans att få mörda henne. Till slut såg hon inget annat alternativ än att lämna Europa för USA.
Den logiska slutpunkten
Cohen menar att dessa tre konflikter illustrerar det demokratiska förfallet i Europa. Rushdieaffären var den första indikatorn på att det intellektuella och politiska klimatet i Europa hade förändrats radikalt. Det var inte längre självklart att försvara demokratiska fri- och rättigheter. Det övergripande värdet var inte frihet, utan tolerans. Karikatyrkontroversen visade att försvaret av demokratiska fri- och rättigheter hade blivit ett skepp som sedan länge hade övergetts av kontinentens socialister och liberaler. Kampanjen mot Hirsi Ali var denna process’ logiska slutpunkt. Trots att hon endast hade försvarat muslimska kvinnors rättigheter, drevs hon i landsflykt.
Fortsättning följer…
I nästa artikel skall vi kika lite närmare på Cohens diskussion om ekonomisk makt och den engelska förtalslagstiftningen. Dessutom skall vi runda av vår summering med den sedvanliga, obligatoriska betygsättningen.