Home » Okategoriserade » Who Are We? The Challenges to America’s National identity

Who Are We? The Challenges to America’s National identity

By in Okategoriserade on .

År 1993 publicerade Foreign Affairs en artikel med titeln The Clash of Civilizations? av den amerikanske statsvetaren Samuel P. Huntington. I artikeln hävdade Huntington att det var dags för Europa och USA att sluta inbilla sig att det europeiska kulturarvet uttrycker universella värderingar. Istället hävdade Huntington att den europeiska och amerikanska kulturen i grunden är kristen. Han sade att världspolitiken hade gått in i en ny fas efter kommunismens kollaps, att framtidens konflikter inte skulle utspelas mellan nationsstater med politiskt definierade nationella identiteter, utan mellan civilisationer åtskilda från varandra på grund av religion, språk, tradition och historia. Artikeln gav upphov till en omfattande debatt och Huntington preciserade sedermera sin tes tre år senare i boken The Clash of Civilizations and the Remaking of World Order.
I sin senaste bok, Who Are We? The Challenges to America’s National Identity, vidareutvecklar Huntington sin teori från The Clash of Civilizations.
I The Clash of Civilizations drev Huntington tesen att kulturella skillnader mellan länder kan vara mycket svåra att överbrygga. Många frågor förblev dock obesvarade. Ett exempel: vad menar Huntington när han säger att USA är amerikanskt? I Who Are We? försöker Huntington besvara denna fråga.
Men Huntingtons ambition är inte endast att diskutera den amerikanska kulturens definierande egenskaper, han vill också beskriva hoten mot den amerikanska nationella identiteten och ange hur Amerika kan förbli amerikanskt i en värld där kulturer kolliderar med varandra. Huntingtons resonemang förutsätter alltså en teori om identitet och han inleder också boken med en genomgång av identitetsbegreppet.

SPH

Nationella och andra identiteter

Begreppet “identitet” refererar till en individs eller en grupps medvetande om sig själv. Det är genom att vara medveten om sig själv som individen eller gruppen kan differentiera sig från andra individer. Identitet förutsätter alltså förmågan till självreflektion. Eftersom individen och gruppen inte kan undgå att relatera sig till sig själv, är det inte möjligt för någondera parten att inte definiera sin identitet i förhållande till andra människor.
Begreppet “identitet” är viktigt av flera skäl. Det främsta skälet är att identiteter påverkar människors handlingar. Om jag ser mig själv som kommunist, kommer jag med största sannolikhet också att bete mig som en kommunist. Identiteter är inte med nödvändighet statiska. Det är inte ovanligt att människor definierar om sina identiteter. Delvis är det en följd av de läroprocesser som alla människor genomgår.
Några viktiga punkter om begreppet “identitet”:

  • Det finns både individ- och gruppidentiteter. Individen söker och erhåller en identitet i en grupp. Det finns dock viktiga skillnader mellan individ- och gruppidentiteter. En skillnad är att de senare är svårare att förändra. En individ kan påverka sin ekonomiska identitet genom att byta arbete, men ett företag eller en nation kan inte byta identitet lika enkelt. Inte alla individidentiteter är lika lätta att ändra på. Det är inte möjligt för en gammal människa att bli ung på nytt, men det är fullt möjligt för en immigrant att lära sig ett nytt språk.
  • De flesta identiteter är skapade av individen, men det finns också identiteter som individen inte kan ändra på, t.ex. ålder.
  • En individ har inte en, utan flera individ- och gruppidentiteter.
  • Individen definierar själv sin identitet.Det faktum att identiteten är något som individen upprättar, innebär inte nödvändigtvis att individen kan skapa vilka identiteter som helst. En begränsande faktor är att människor ingår i grupper och att grupper förväntar sig av medlemmarna att de skall bete sig på ett visst sätt. Det är inte ovanligt att människor oroar sig över vad som kan hända den grupp som de tillhör.
  • En identitets betydelse för en individ kan variera över tid. Det är inte ovanligt att även starkt samhällskritiska personer kan agera extremt patriotiskt om de upplever att deras nation är hotad. Den klassiska marxismens stora misstag var att den endast beaktade en identitetsskapande källa: ekonomin. På 30-talet var många kommunister övertygade om att den europeiska arbetarklassen inte skulle gå ut i krig, utan istället vända vapnen mot de egna härskande klasserna. Kommunisterna glömde bort att arbetarna också var nationsmedborgare. Vissa identiteter är exklusiva, andra är inklusiva. Man kan vara både kvinna och politiker, men inte katolik och muslim. Vissa identiteter är mer kompatibla med varandra än andra.

Identiteter är både källor till gemenskap och konflikt. För att skapa sig en egen identitet, måste individen jämföra sig med andra människor. Eftersom individens självkänsla åtminstone delvis är en funktion av hur det går för den eller de grupper som denne tillhör, finns det risk för att egocentrismen genererar etnocentrism eller gruppegoism. Förnimmandet av skillnader måste dock inte leda till konkurrens mellan individer och grupper eller ännu mindre hat.
Det som är källa till identitet för en person, måste inte vara det för en annan person. För många människor är medlemskap i Svenska kyrkan en identitetsskapande handling. Man är medlem i kyrkan därför att man uppfattar sig själv som kristen. Men för minst lika många människor har medlemskapet ingen identitetsskapande funktion. Många är medlemmar därför att de blev kollektivanslutna till kyrkan vid födseln.
En del identiteter är hierarkiskt ordnade: min identitet som europé omfattar min identitet som svensk som i sin tur omfattar mer lokala identiteter. En Texasbo identifierar sig inte endast med de lokala och regionala grupper som han eller hon tillhör. Vederbörande ser även sig själv som medborgare i delstaten Texas. Vad är det som gör en Texasbo till Amerikan? Beror det på att Texas ligger på samma kontinent som de andra delstaterna eller beror det på att amerikanerna talar samma språk? Eller är det något annat?
Amerika grundades 4 juli, 1776 när 13 brittiska kolonier förklarade sig självständiga gentemot Storbritannien. Kriget mot England pågick mellan 1775 och 1783 och stärkte känslan bland utbrytarna att de hade mer gemensamt med varandra än att de råkade befinna sig på samma plats. Efter 1815 fanns det inga egentliga hot mot den nationella säkerheten och olika lokala och regionala identiteter började göra sig gällande. Ett resultat var inbördeskriget 1861-1865. Huntington menar att det var detta krig som slutgiltigt förde amerikanerna samman och skapade den amerikanska nationen. Mellan 1870 och 1965 var Amerika ett land med en starkt nationalistisk befolkning och en närmast orubblig tro på sig själv. Men vad innebär det att vara amerikan? I vilken mening är det meningsfullt att hävda att det finns amerikaner?

Finns det amerikaner?

Finns det ett amerikanskt folk? Om svaret på frågan är ja, vad är det som skiljer amerikaner från andra folk, t.ex. fransmän, japaner och svenskar? Finns det en distinkt amerikansk kultur som skiljer Amerika från andra länder i världen? Huntington menar att båda dessa frågor skall besvaras jakande. Men är Amerika inte ett mångkulturellt samhälle? Det beror på vad man menar med uttrycket “mångkulturell”. Amerika är mångkulturellt i den meningen att det finns många olika kulturer i landet. Amerika är dock inte mångkulturellt i den meningen att landet saknar en dominant kultur.
Vad utmärker denna kärnkultur? Huntington besvarar frågan genom att korrigera några missuppfattningar om Amerika. För det första är det inte sant att USA är ett land av immigranter. Det var brittiska kolonisatörer som på 1600-talet lade grunden till det moderna Amerika. Inte heller är det sant att livet i kolonierna präglades av etnisk, kulturell och politisk mångfald. De brittiska pionjärerna utgjorde en synnerligen homogen grupp och bestod i huvudsak av protestanter. Huvudtesen i Who Are We? är också att det är denna angloprotestantiska kultur som har format det moderna Amerika:

Would America be the America it has been (and, in some measure, still is today) if it had been settled in the seventeenth and eighteenth centuries not by British Protestants but by French, Spanish, or Portuguese Catholics? The answer is no. It would not be America; it would be Quebec, Mexico, or Brazil.

Flera frågor anmäler sig. Spelar protestantismen samma roll i amerikanskt kulturliv idag som den gjorde för 250 år sedan? En annan fråga skulle kunna formuleras på följande sätt: hur står sig Huntingtons hypotes mot de teorier som säger att moderniseringsprocessen har underminerat religionerna och ersatt dem med sunt förnuft och vetenskap?
Huntingtons första argument är en variation på en tes som ursprungligen lanserades av den tyska sociologen Max Weber i dennes religionshistoriska undersökning Die protestantische Ethik und der Geist des Kapitalismus. Enligt Weber finns det inte någon motsättning mellan protestantisk etik och modern kapitalism. Huntington presenterar ett snarlikt argument när han säger att vi inte kan förstå det moderna Amerika om vi inte beaktar dess kristna kulturarv. Redan Tocqueville noterade det speciella förhållandet mellan frihet och religion i Amerika. I Frankrike har religion och frihet ofta stått in ett motsatsförhållande till varandra, skrev Tocqueville och fortsatte: “The Americans in contrast, ‘have succeeded …. combining admirably … the spirit of religion and the spirit of liberty’.”
Flera av de mest kända amerikanerna har också varit djupt religiösa. John Adams ansåg att “A Republic can only be supported by pure religion or austere morals”. George Washington instämde: “Reason and experience borth forbid us to expect that national morality can prevail in exclusion of religious principles”.
Men Huntington menar också att världen har förändrats. Kommunismen som i grunden är en ateistisk ideologi har kollapsat och på flera håll i den muslimska världen har västerländska samhällsmodeller utmanats av religiöst inspirerade rörelser. “Throughout the world, political leaders … have been ‘striving for new forms of national order based on religious values’.”
Är amerikanerna fortfarande ett djupt religiöst folk? Huntington menar att frågan måste besvaras med ett ja. I en undersökning från 2003 svarade 92 procent av de tillfrågade att de trodde på Gud. Nära 60 procent av amerikanerna säger sig be till Gud minst en gång om dagen. 1996 ansåg hela 39 procent av det amerikanska folket att Bibeln är Guds ord och att Bibeln därför skall tas bokstavligt. År 2003 sade över 60 procent av amerikanerna att de var medlem i en kyrka eller synagoga. Faktum är att amerikanerna har en mer positiv syn på socialism än ateism. 1999 sade över 90 procent av amerikanerna att de skulle kunna tänka sig att rösta på en svart president, men endast 49 procent sade sig vara beredd att stödja en kandidat som är ateist.
Huntington menar att det senaste presidentvalet väl speglar stämningarna i det amerikanska folkdjupet. Religionen spelade en viktig roll under hela valkampanjen. USA:s president, George Bush, är djupt religiös och har aldrig försökt dölja det. När Bush fick frågan om vem som är hans favoritfilosof, svarade han Jesus:

“Christ, because he changed my heart … When you turn your heart and your life over to Christ, when you accept Christ as the Savior, it changes your heart. It changes your life. And that’s what happened to me.

Huntington menar att amerikanerna är ett av världens mest religiösa folk. I en jämförande undersökning från 90-talet om religionens betydelse i olika länder hamnade USA på femte plats. Sverige intog en blygsam 34:e plats. Huntington konkluderar:

The proportion of Christians in America rivals or exceeds the proportion of Jews in Israel, of Muslims in Egypt, of Hindus in India, and of Orthodox believers in Russia.

Nationell identitet under attack

Ur ett historiskt perspektiv har den amerikanska nationella identiteten bestått av fyra komponenter: ras, etnicitet, ideologi och kultur. Idag har etnicitet mer eller mindre spelat ut sin roll som identitetsskapande faktorer i det amerikanska samhället. Åtminstone för den vita delen av den amerikanska befolkningen. Den etniska komponenten försvagades genom immigration från bl.a. Irland, Tyskland och Östeuropa.
Begreppet “ras” intar en mer ambivalent ställning i amerikanskt samhällsliv. I en mening är rasbegreppet fortfarande ett levande begrepp för många amerikaner. När vita amerikaner identifierar sig som vita, resonerar de i termer av ras. När svarta amerikaner identifierar sig som svarta, resonerar även de i termer av ras. Den mångkulturella politiken baseras ofta på premisser som förutsätter möjligheten att dela in mänskligheten i olika raser. Det innebär dock inte att dagens genomsnittsamerikan har samma syn på rasproblematiken som många amerikaner hade för 50 år sedan. I mitten av 60-talet hade 19 delstater lagar som förbjöd äktenskap mellan svarta och vita. Idag vore något sådant otänkbart. Den överväldigande majoriteten av dagens amerikaner anser att det är upp till individen att själv välja äktenskapspartner.
Det är de två resterande komponenterna som idag till präglar Amerika. Enligt Huntington står det amerikanska samhället på två pelare:

  • Den formella pelaren utgörs av de politiska principer om demokrati, jämlikhet och frihet som Gunnar Myrdal kallade The American Creed.
  • Den informella pelaren utgörs av den angloprotestantiska kultur som de brittiska kolonisatörerna tog med sig till Amerika i början av 1600-talet.

När Huntington säger att den nationella identiteten är hotad syftar han främst på det engelska språket och det angloprotestantiska kulturarvet. Fram till mitten av 60-talet var Amerika ett land med en stark nationell identitet. Men som vi har sett har människor många identiteter och den nationella identitetens livskraft är åtminstone delvis en funktion av dess förmåga att hävda sig på andra identiteters bekostnad. Under större delen av 1900-talet var betingelserna för en stark amerikansk nationell identitet goda. Hotet från tysk nazism, sovjetisk kommunism, italiensk och japansk fascism, garanterade en stark amerikansk nationell identitet.
Huntington menar att en rad händelser i mitten på 1900-talet medförde att den nationella identiteten började erodera.
En signifikant händelse var Sovjetunionens kollaps och Berlinmurens fall. En annan viktig och besläktad faktor var demokratins seger i det forna östblocket. Det kan verka märkligt att demokratiska framsteg kan underminera nationella identiteter, men för Huntington är detta inte särskilt egendomligt. USA och väst definierade under en lång period sina nationella identiteter i kontrast till den kommunistiska ideologin. Både amerikaner och ryssar var väl medvetna om detta faktum:

In 1987, Georgiy Arbatov, a top adviser to Soviet President Mikhail Gorbachev warned Americans: “We are doing something really terrible to you – we are depriving you of an enemy.” … The Soviet collapse also affected America’s allies and the institutions they had created to deal with the Soviet threat. In the early 1990s speakers at NATO gatherings often quoted a poem by C.P. Cavafy about ancient Alexandria:

… And now, what will become of us without barbarians? Those people were a kind of solution.

En annan orsak till den amerikanska identitetskrisen är världsekonomins globalisering. Globaliseringen av världsekonomin har medfört att delar av den politiska och ekonomiska eliten idag mer identifierar sig med internationella institutioner än med hemlandet. Under hela 1800-talet och stora delar av 1900-talet var de ekonomiska och politiska eliterna starkt nationalistiska. Numera finns det ett utbrett stöd bland dessa eliter för att USA skall underordna sig förment överstatliga institutioner som FN och den Internationella domstolen i Haag. 1996 skrev Ralph Nader till ett hundra amerikanska storföretag och föreslog att de skulle inleda sina bolagsstämmor med en uppläsning av The Pledge of Allegiance. Endast ett företag svarade i positiva termer. Ford avvisade Naders idé med hänvisning till att företaget numera är transnationellt, dvs. att det inte längre identifierar sig med Amerika. Motorola förkastade förslaget på grund av dess “nationalistiska överton”.
Ytterligare en orsak till Amerikas identitetskris är utvecklingen av allt mer effektiva transport- och kommunikationsmedel. Moderna kommunikations- och transportteknologier har underlättat för immigranter att hålla kvar kontakten med hemlandet, vilket försvårar integrationen av dem.
Den kanske enskilt viktigaste externa orsaken till den identitetskris som Amerika genomlever är dock den massiva invandringen från Syd- och Centralamerika, framför allt Mexiko.

Immigration

If each year a million Mexican soldiers attempted to invade the United States and more than 150 000 succeeded, established themselves on American territory, and the Mexican government then demanded that the United States should recognize the legality of this invasion, Americans would be outraged and would mobilize whatever resources were necessary to expel the invaders and to establish the integrity of their borders. Yet an illegal demographic invasion of comparable dimensions occurs each year, the president of Mexico argues that it should be legalized, and, at least before September 11, American political leaders more or less ignored it or implicitly accepted elimination of the border as a long-term goal. … Mexican immigration is leading to the demographic reconquista of the areas Americans took from Mexico by force in the 1830s and 1840s, Mexicanizing them in a manner comparable to, although different from, the Cubanization that has occurred in southern Florida. It is also blurring the border between Mexico and America, introducing a very different culture, while also promoting the emergence, in some areas, of a blended society and culture, half-American and half-Mexican.

År 1970 fanns det cirka 800 000 mexikanska immigranter i USA. Trettiotre år senare hade siffran stigit till 20 miljoner personer. Om de nuvarande trenderna står sig kommer det år 2050 att finnas nästan 100 miljoner s.k. hispanics eller spansktalande i USA. Gruppen av spansktalande kommer därmed att utgöra en fjärdedel av landets befolkning och hälften av delstaten Kaliforniens befolkning. Enligt Huntington utgör den mexikanska invandringen det enskilt största hotet mot USA:s nationella identitet. Vad är det som gör den mexikanska immigrationen så problematisk? Huntington pekar på sex faktorer.
Närhet. Många av dem som kom till Amerika på 1800-talet och 1900-talet nådde Amerikas kust efter långa båtfärder och stora umbäranden. Idag kommer de flesta immigranterna från närbelägna länder i Centralamerika, framför allt Mexico:

America is now confronted by an massive influx of people from a poor, contiguous country with more than a third of the population of the United States, who come across a two-thousand-mile border marked historically simply by a line in the ground and a shallow river.

Antal. Majoriteten av dem som kom till Amerika på 1800-talet och halva 1900-talet kom från Europa. Den kulturella samhörigheten med Europa underlättade assimilationen av immigranterna. Mångfalden av språk försvårade uppkomsten av etniska enklaver. Inget av dessa villkor är för handen när det gäller den mexikanska invandringen. De mexikanska invandrarna kommer från en främmande kultur och pratar alla samma språk – spanska.
Regional koncentration. Amerikas grundare var överens om att framgångsrik assimilation av invandrare förutsätter att man hindrar dem från att bosätta sig på samma plats. Den mexikanska invandringen kännetecknas av hög regional koncentration.
Oavbruten invandring. Medan tidigare immigrationsvågor avbröts av mer eller mindre långa pauser, har den mexikanska invandringen pågått oavbrutet sedan mitten av 60-talet. Huntington menar att den mexikanska immigrationens konstanta karaktär ställer USA inför tre problem:

First, immigration builds on itself. “If there is a single ‘law’ in migration,” Myron Weiner observed, “it is that a migration flow, once begun, induces its own flow. Migrants enable their friends and relatives back home to migrate by providing them with information about how to migrate, resources to facilitate movement, and assistance in finding jobs and housing.” The result is “chain migration,” with migration becoming easier for each subsequent group of migrants.

För det andra: ju längre immigrationen pågår, desto svårare blir det att stoppa den med politiska medel.

Associations of immigrants are quickly formed, they lobby politically to expand immigrant rights and benefits, and hence they quickly develop an interest in enlarging their constituency by promoting more immigration. As the immigrant constituency grows, it becomes more difficult for politicians to oppose their wishes.

För det tredje menar Huntington att höga immigrationsnivåer försvårar assimilation:

As we have seen, the decline in the immigration of Irish and Germans after the Civil War and the drastic reduction in immigration of southern and eastern Europeans after 1924 facilitated their assimilation into American society. If current levels of immigration are sustained, no such transfer of loyalties, convictions, and identities can be expected with Mexican immigrants, and the great American assimilation success story of the past will not necessarily be duplicated for Mexicans.

Illegal invandring. Den mexikanska invandringen innefattar även en illegal komponent. År 1993 hävdade USA:s dåvarande president Bill Clinton att den illegala invandringen utgjorde ett hot mot USA:s nationella säkerhet. År 2003 beräknade amerikanska myndigheter att det finns cirka 10 miljoner illegala immigranter i landet. Enligt en uppskattning från det amerikanska immigrationsverket växer denna grupp med cirka 350 000 personer varje år. Den överväldigande majoriteten av de illegala immigranterna är mexikaner.
Historisk närvaro. En annan faktor som gör den mexikanska invandringen speciell är att de mexikanska immigranterna ofta bosätter sig i de delar av Amerika som en gång tillhörde hemlandet:

Almost all of Texas, New Mexico, California, Nevada, and Utah was part of Mexico until Mexico lost them as a result of the Texan War of Independence in 1835-1836 and the Mexican-American War of 1846-1848. Mexico is the only country that the United States has invaded, occupied its capital, placing the Marines in the “halls of Montezuma,” and the annexed half of its territory. Mexicans do not forget these events. Quite understandably, they feel that they have special rights in these territories.

Huntington menar att de demografiska förändringarna av sydvästra USA har skett utan någon egentlig politisk debatt. Det politiska etablissemanget har antingen ställt sig bakom idén att öppna gränser är något som USA borde eftersträva eller ignorerat problemet. En del politiker förefaller inte veta vilket ben som de skall stå på. Ett exempel är Bill Clinton. 1997 sade Clinton att han ser fram emot den dag då Amerika inte längre har en dominant europeisk kultur. Ett år senare varnade Clinton för att immigrationen kan leda till Förenta Staternas undergång:

The driving force behind our increasing diversity is a new, large wave of immigration. It is changing the face of America. And while most of the changes are good, they do present challenges which demand more both from new immigrants and from our citizens. … Each year, nearly a million people come legally to America. … Today, largely because of immigration, there is no majority race in Hawaii or Houston or New York City. Within five years there will be no majority race in our largest state, California. In a little more than 50 years there will be no majority race in the United States. No other nation in history has gone through demographic change of this magnitude in so short a time. … We should treat new immigrants as we would have wanted our own grandparents to be treated. We should share our country with them, not shun them or shut them out. But mark my words, unless we handle this well, immigration of this sweep and scope could threaten the bonds of our union.

Mexiko har naturligtvis noterat den amerikanska undfallenheten. Under större delen av 1900-talet föraktade vanliga mexikaner de landsmän som emigrerade norrut. De sades ha gett upp sitt språk och sin kulturella identitet och mexikanska politiker fördömde dem som förrädare. Denna attityd förändrades på 80-talet. Mexikos förre president Ernesto Zedillo hävdade 1990 att “The Mexican nation extends beyond the territory enclosed by its borders”. Zedillos efterträdare, Vincente Fox, har sagt att han är president för 123 miljoner mexikaner, varav 23 miljoner som lever i USA. I Fox framtidsvision är alla gränskontroller mellan Mexiko och USA avlägsnade och alla illegala immigranter legaliserade.
Huntington hävdar att mexikanska konsulat i USA:s storstäder numera utfärdar certifikat åt illegala mexikanska invandrare så att de skall kunna lura de amerikanska myndigheterna att de har kommit till USA under ordnade former. Bara under 2001 utfärdades över 2 miljoner kort. Huntington menar att det i praktiken betyder att Mexikos regering har övertagit rollen från USA:s regering att bestämma vem som är legal respektive illegal immigrant.
Huntington menar att Kalifornien löper risk att gå samma öde till mötes som Miami. Miami är idag en stad med en dominant spansktalande befolkning. Mellan 1983 och 1993 lämnade 140 000 vita amerikaner Miami på grund av stadens fortlöpande latinisering. Under den s.k. Elian Gonzalesaffären trotsade Miamis kubaner öppet USA:s regering och New York Times skrev att området förde en egen utrikespolitik. Den amerikanska flaggan brändes på Miamis gator. Upprörda kubaner demonstrerade under kubanska flaggor samtidigt som de skanderade på spanska mot den amerikanska regeringen.

Den mångkulturella ideologin

Ytterligare en faktor som har bidragit till att underminera den nationella identiteten är den mångkulturella ideologin. Sedan mitten av 60-talet har den mångkulturella rörelsen vuxit sig stark inom framför allt det amerikanska utbildningsväsendet. Den mångkulturella ideologin tar avstånd från tanken på ett Amerika med en dominant angloprotestantisk kultur. Huntington menar att mångkulturalismen i grunden är en kritik av det västeuropeiska kulturarvet. Enligt den mångkulturella ideologin är alla kulturer lika mycket värda. Den mångkulturella ideologin avråder immigranter från att identifiera sig med värdlandets kultur och uppmuntrar dem istället att odla och stärka identifikationen med hemlandet.
Huntington menar att den mångkulturella ideologin både är ett uttryck för en global identitetskris samtidigt som den aktivt befordrat fragmenteringen av den nationella identiteten.
Huntington menar att mångkulturalismen har varit lika framgångsrik som den har varit destruktiv. Nationella och patriotiska teman har blivit sällsyntare i skolböcker. På en del universitet är det numera obligatoriskt för studenterna att läsa en kurs om s.k. minoriteter. Stanford ersatte en kurs i västerländsk historia med en kurs om tredje världen, minoriteter och kvinnor. Medborgarskapets status har fortlöpande eroderats genom att rättigheter som normalt endast tillkommer medborgare successivt har utsträckts även till icke-medborgare. En följd är att andelen immigranter som inte ansöker om amerikanskt medborgarskap har ökat. En annan konsekvens är att andelen naturaliserade medborgare som också är medborgare i ett annat land har ökat. Idag uppskattar man att det finns ungefär 8 miljoner människor med dubbelt medborgarskap i USA.
Den mångkulturella rörelsen har ifrågasatt engelskans status som officiellt språk och dömt ut försöken att assimilera immigranter till det europeiska kulturarvet som rasism och etnocentrism.
Huntington är noga med att understryka att den mångkulturella rörelsen inte endast består av udda skriftställare, universitetslärare eller vänsteraktivister. Den har också förgreningar inom politik, administration och näringsliv. Många av de förändringar som Huntington beskriver är inte resultatet av politiska beslut, utan av domstolars tolkningar av politiska beslut. Låt oss titta lite närmare på tre viktiga exempel: medborgarrättslagen från 1964, rösträttslagen från 1965 och lagen om tvåspråksundervisning från 1967.
Medborgarrättslagen förbjöd uppsåtlig diskriminering grundad på rastillhörighet. Federala och delstatliga byråkrater tolkade emellertid lagen på motsatt sätt. Enligt dem var även statistiska dispariteter diskriminerande. Följaktligen dröjde det inte länge innan delstatliga och federala myndigheter började pressa privata och offentliga arbetsgivare att använda rastillhörighet som urvalskriterium vid anställningsförfaranden. Rösträttslagen kom till för att hindra staterna i södra USA från att begränsa svartas rösträtt. 1969 hävdade emellertid USA:s högsta domstol att lagen inte endast skyddade minoriteters rösträttigheter. Enligt domstolen gav lagen också minoriteter rätt till ett valsystem som garanterade att minoritetskandidater inte blev utkonkurrerade av vita. Ytterligare ett exempel är The Bilingual Act från 1967. Lagen om tvåspråksundervisning kom till för att stödja en liten och utsatt grupp av mexikanska barn som inte kunde prata engelska och som därför hade svårt att tillgodogöra sig undervisning förmedlad på engelska. Numera anses lagen innebära att offentliga skolor måste erbjuda alla elever undervisning på deras modersmål.
Det finns även ett utbrett stöd för mångkulturell politik i det politiska och ekonomiska etablissemanget i USA. När delstaten Washington folkomröstade om positiv särbehandling av etniska minoriteter skulle vara tillåtet var det inte endast delstatens politiska etablissemang, medierna, framstående intellektuella och kommentatorer som ställde sig på jasägarnas sida. Många storföretag och framträdande affärsmän tog ställning för positiv särbehandling grundad på ras och etnisk bakgrund:

The opposition campaign was led by Bill Gates, Sr., father of the Microsoft founder, and supported by Boeing, Starbucks, Weyerhauser, Costco, and Eddie Bauer.

Ward Connerly som ledde kampanjen för att olagligförklara positiv särbehandling av minoriteter hävdade att det var motståndet från storföretagen som vållade det största problemet:

The most significant obstacle we faced in the Washington campaign was not the media, or even the political personalities who attacked us … but the corporate world.

När University of Michigan åtalades för rasbaserade preferenser fick universitet stöd av bl.a. General Motors, Microsoft, American Express och Shell.

Vems kris?

Huntington talar om en kris för Amerikas nationella identitet, men för vem är detta egentligen ett problem? Det kan knappast sägas utgöra ett problem för landets politiska och ekonomiska eliter eller för den mångkulturella rörelsen.
Huntington menar att krisen för Amerikas nationella identitet i grunden är en kris för demokratin. Huntington menar att den förda politiken har haft mycket litet stöd i det amerikanska folkdjupet. De amerikanska eliterna har alltsedan mitten av 60-talet avlägsnat sig allt mer från den folkliga huvudfåran och det demokratiska systemet har följaktligen blivit allt mindre representativt. Undersökning efter undersökning ger vid handen att landets intellektuella, politiska och ekonomiska elit inte ser på verkligheten på samma sätt som det amerikanska folket. Låt oss titta lite närmare på några exempel.
Det amerikanska folket vill att immigranter skall amerikaniseras, eliterna vill att de skall förbli sina ursprungliga identiteter trogna.
Allmänheten är mer positivt inställd till tullar för att skydda amerikanska jobb och mer skeptiskt inställd till globaliseringens välgörande effekter. Den amerikanska allmänheten är dessutom betydligt mer restriktiv i sin syn på immigrationspolitiken än landets eliter.
Det amerikanska folket tror på en gemensam nationell identitet, medan eliterna har tagit ställning för mångkulturalism och transnationella identiteter.
Bland förespråkarna för positiv särbehandling av svarta finner man liberala intellektuella, politiker från framför allt det Demokratiska partiet, de stora tidningarna, universitetsbyråkrater och större företag. Det amerikanska folket är inte emot positiv särbehandling. Genomsnittsamerikanen anser att diskriminering av svarta skall vara förbjudet och att staten skall hjälpa svarta att konkurrera om arbeten genom bättre utbildning, arbetsträning osv. Däremot motsätter sig en överväldigande majoritet av amerikanerna rasbaserade preferenser. I en undersökning genomförd 2001 sade 92 procent av de tillfrågade att ras inte skall vara en faktor när utbildningsplatser delas ut eller tjänster tillsätts.
Huntington menar att man finner samma mönster i synen på tvåspråksundervisning. Den intellektuella, politiska och ekonomiska eliten vill att staten genom tvåspråksundervisning skall underlätta för immigranter att behålla sitt modersmål. I en genomgång av 12 folkomröstningar från 1980 till 2002 som bl.a. ställde frågan om tvåspråksundervisning skall vara tillåtet eller om engelskan skall ha status av officiellt språk, förlorade etablissemanget 11 stycken.
När en domstol i Kalifornien förbjöd lärare i de offentliga skolorna från att citera hela “The Pledge of Allegiance” eftersom den innehåller frasen “under God”, kallade president Bush beslutet “löjligt”. En opinionsundersökning utförd av Newsweek visade att 87 procent av det amerikanska folket ställde sig på presidentens sida.
Men krisen för Amerikas nationella identitet är inte endast en demokratisk kris. Det är också en nationell kris som på sikt kan leda till en uppbrytning av Förenta Staterna. Detta för oss över till en annan frågeställning: vad är det som håller nationer samman?

Vad håller nationer samman?

Det som förefaller oroa Huntington mest är den amerikanska nationens framtid. Amerikas identitetskris skulle kunna utvecklas till en kris för USA som nation. Nationer består endast så länge som människor uppfattar sig själva som nationsmedborgare. Huntington är noga med att betona att Who Are We? formulerar argument för angloprotestantisk kultur, inte för angloprotestanter. Om Amerika skall överleva som nation, måste amerikanerna ta strid för sin angloprotestantiska kultur.

I believe that one of the greatest achievements, perhaps the greatest achievement, of America is the extent to which it has eliminated the racial and ethnic component that historically were central to its identity and has become a multiethnic, multiracial society in which individuals are to be judged on their merits. That has happened, I believe, because of the Anglo-Protestant culture and the Creed of the founding settlers. If that commitment is sustained, America will still be America long after the WASPish descendants of its founders have become a small and uninfluential minority. That is the America I know and love.

Kritiker av Huntingtons tes har hävdat att det som skiljer Amerika från andra stater är att Amerika saknar ideologi. Enligt kritikerna är Amerikas nationella identitet varken baserat på ras, etnicitet eller religion. Det som håller Amerika samman är, enligt kritikerna, The American Creed alena:

The sacred rights of the individual, the people as the source of political power, government limited by law and the people, a preference for local over national government, majority rule, and “the less government the better.”

Kan abstrakta politiska principer hålla ihop nationer? Räcker det med att människor enas om hur deras ledare skall tillsättas för att de skall kunna leva tillsammans i harmoni eller krävs det också att andra villkor är uppfyllda, t.ex. att de talar samma språk, att de har en gemensam historia och kanske rentav en likartad kulturell bakgrund?
Huntington pekar på Sovjetunionen som ett exempel på en stat som försökt definiera sin nationella identitet i politiska termer. Sovjetstatens målsättning var att ena människor som talade olika språk, hade olika etnisk bakgrund och som tillhörde olika kulturer under ett ideologiskt mål: kampen för kommunismen. Men det sovjetiska imperiet var ett bräckligt välde. Sovjetimperiet upplöstes och ersattes med nationalstater vars nationella identiteter definierades av bl.a. kultur och etnicitet. Jugoslavien är ett annat exempel. Jugoslavien var inte en nation, utan flera nationer. När kommunismen förlorade sitt grepp om de s.k. jugoslaverna, upplöstes den forna federationen i ett antal stater i vilka människorna definierade sig i termer av släktskapsrelationer, kultur och gemensam historia.
Huntington drar två slutsatser: för det första menar han att samhällen som har definierat sin identitet i abstrakta politiska termer ofta har varit mycket sårbara. För det andra menar han att detta faktum talar emot hypotesen att Amerikas nationella identitet skulle vara baserat endast på The American Creed:

People are not likely to find in political principles the deep emotional content and meaning provided by kith and kin, blood and belonging, culture and nationality. … The idea that “We are all liberal democratic believers in The American Creed” seems unlikely to satisfy that need.

Huntington menar att principerna i The American Creed anger hur ett samhälle skall vara organiserat, det anger inte vad som krävs för att ett samhälle skall vara amerikanskt. Kineser blir inte amerikaner om de förverkligar principerna i The American Creed. De förblir kineser. För att bli amerikaner måste kineserna också identifiera sig med Amerikas angloprotestantiska kulturarv.
Huntington avslutar Who Are We? med en diskussion om den nationella identitetens framtid i Amerika. Huntington menar att Amerika kan hantera den uppkomna krisen på fyra sätt.
En möjlighet är att Amerika tar avstånd från sitt kristna kulturarv och blir ett sant multikulturellt samhälle. Detta alternativt är mycket populärt bland liberaler, menar Huntington. Problemet med detta förslag är att det förutsätter att den nationella sammanhållningen skall baseras på ett abstrakt, politiskt kontrakt mellan medborgarna. Huntington menar att det inte finns mycket som talar för att en sådan lösning skulle fungera:

History and psychology … suggests that it is unlikely to be enough to sustain a nation for long. America with only the Creed as a basis for unity could soon evolve into a loose confederation of ethnic, racial, cultural, and political groups, with little or nothing in common apart from their location in the territory of what had been the United States of America.

En annan möjlighet är att den massiva immigrationen från Syd- och Centralamerika transformerar Amerika till ett samhälle med två språk och två kulturer. Amerika skulle förlora sin språkliga och kulturella särprägel och förvandlas till ett samhälle som liknar Belgien och Kanada.
Ytterligare en möjlighet är att vita Amerikaner går samman i nationalistiska partier och organisationer och försöker hindra den kulturella och språkliga transformationen av Amerika. Huntington menar att “it would, indeed, be extraordinary and possibly unprecedented in human history if the profound demographic changes occuring in America did not generate reactions of various sorts.”
Det sista alternativet är det alternativ som Huntington själv förespråkar:

Americans of all races and ethnicities could attempt to reinvigorate their core culture. This would mean a recommitment to America as a deeply religious and primarily Christian country, encompassing several religious minorities, adhering to Anglo-Protestant values, speaking English, maintaining its European cultural heritage, and committed to the principles of the creed. … In a world in which culture and particularly religion shapes the allegiances, the alliances, and the antagonisms of people on every continent, Americans could find their national identity and their national purpose in their culture and religion.

Avslutning

Who Are We? The Challenges to America’s National Identity är en viktig bok om ett viktigt ämne. Det är också en kontroversiell bok. Det är framför allt två saker som fått läsare och recensenter att höja på ögonbrynen:

  • Huntingtons tes att Amerika är ett i grunden kristet land och att kristna värderingar är en förutsättning för en fungerande demokrati.
  • Tesen att immigration och multikulturalism kan leda till en uppbrytning av unionen.

Den mexikanska författaren Carlos Fuentes har kallat Huntington “rasist”. Detta är givetvis ett löjligt argument. Påståendet att alla kulturer är likvärdiga är lika dumt som föreställningen att alla värderingar är lika goda. Axiomet att mångkultur alltid är bra är naturligtvis inte mindre korkat. I en recension av boken i Foreign Affairs hävdade Alan Wolfe att tonen i boken är “hysterisk”. Andra har avfärdat Huntington som konservativ och utrikespolitisk “hök”. Faktum är dock att Huntington är Demokrat. Huntington stödde John Kerry i det senaste presidentvalet. Han har dessutom motsatt sig president Bushs beslut att invadera Irak.
Huntington presenterar dessutom flera goda argument för sin uppfattning. Who Are We? är kanske ingen direkt läsupplevelse. Huntingtons siffer- och procentexercis är omfattande och boken kan ibland upplevas som aningen oengagerande. Men för dem som är på jakt efter kalla fakta, är Huntingtons bok definitivt ett måste. Andra kan nöja sig med att läsa Victor Davis Hansons bok Mexifornia (se länk nedan). Hansons bok diskuterar samma problematik som Huntingtons, men på ett mer konkret och personligt sätt.