Paris brinner numera med jämna mellanrum. Polisstationer attackeras, bilar, shoppingcenters och skolbyggnader sticks i brand. "Tålamodet har sinat hos de unga i de bortträngda ‘kvarteren’", skriver Aftonbladet i en ledarkommentar. För Aftonbladet är de utbrända affärskomplexen och de omkullvälta och vandaliserade bilarna en politisk symbol. De symboliserar invandrarnas uppror mot en förment auktoritär president och det samhälle som han förmodas representera.
Destruktivitet utan gränser
I realiteten har det Parisiska kaoset naturligtvis inget med bristande tålamod att göra. Det handlar om ren och skär destruktivitet. Vi ser samma sak i Sverige när invandrare kastar sten mot ambulanspersonal. Det har inget med politik att skaffa. De som får sin bilar utbrända och butiker vandaliserade är givetvis inte den franska överklassen. Det är inte överklassens skolor som jämnas med marken. Våldet är vanligast i de förorter där andelen invandrare är hög. Uttryckt på ett annat sätt: när invandrare bränner ned läroanstalter, förstör de byggnader som byggts upp för att invandrarungdomar skall få utbildning. När de attackerar de allmänna kommunikationsmedlen, angriper de det egna områdets infrastruktur. När de kastar brandbomber mot polisen, attackerar de den stat som är satt att skydda dem. När de bränner ned butiker och krossar fönster, ruinerar de sina grannar. Det finns ingen anledning att förhandla med denna mobb. Anarkin är ett uttryck för en närmast gränslös vilja till destruktion som endast kan bemötas med högtryckssprutor och kravallpoliser.
Frankrikes president hade onekligen rätt när han klassificerade marodörerna som "slödder och patrask".
Revolutionsromantik
Hur annorlunda skildras inte detta pöbelvälde i Aftonbladet?
Efter upproren 2005 fanns en tid då delar av den härskande högerregeringen lovade att den fattiga förorten måste bli en del av samhället, inte förbli ett fattigt segregerat getto. I praktiken har ingenting hänt. Den auktoritäre presidenten har varit ständigt upptagen, bland annat med att krossa små fackliga organisationer och dela ut väldiga skattesänkningar till de välbeställda. Förorterna röstade förresten ytterst sällan på honom. Jo, förstås i stenrika gettot Neuilly, Sarkozys historiska fäste.Tålamodet har sinat hos de unga i de bortträngda "kvarteren". Ännu en gång har två unga pojkar dödats. På nytt brinner bilar och byggnader. Poliser och upproriska unga skadas. Småbutiker slåss sönder. Skolor och biblioteket attackeras med en vrede som ibland står i vägen för förnuftet.
De döda pojkarnas föräldrar vädjar om lugn, liksom Villiers borgmästare: Ingen mer förstörelse, håll samman.
På huvudvägen in mot förorten står skrivet: "Hämnd för Villiers-le-Bel."
Detta är ren och skär revolutionsromantik. Det Aftonbladet ägnar
sig åt är mytologisering av ligister. Man beter sig på samma
sätt som kommunisterna gjorde när de glorifierade förtrycket
i öststaterna i socialistiska termer. Att dylikt trams passerar som journalistik
är förvisso ett tecken på den politiska debattens urartning.