I den första artikeln om Dinesh D’Souzas bok Ronald Reagan. How an Ordinary Man Became an Extraordinary Leader (Touchstone, 1997) fokuserade vi på Reagans bakgrund och person. I denna artikel skall vi kika lite närmare på inrikespolitiken under Reagan.
Stat och frihet
Det nittonde århundradet var präglat av idén att staten är en förutsättning för rättvisa och frihet. Kommunism och fascism var två extrema uttryck för denna uppfattning. Reagans politiska gärning karakteriserades av hans motstånd mot all form av kollektivism. I den meningen är det korrekt att säga att Reagan tillhörde den politiska högern. Han var dock ingen libertarian av till exempel Robert Nozicks snitt. Han kritiserades ofta av doktrinära republikaner, däribland hans egen finansminister, för att inte vara tillräckligt radikal.
Reagan motsatte sig inte att staten ingriper för att hjälpa människor i akut nöd. Hans favoritexempel på legitim statsinterventionism var Roosevelts New Deal. New Deal utgjorde en uppsättning statliga åtgärdsprogram som kom till för att motverka de negativa effekterna av den djupa ekonomiska krisen på 30-talet. Däremot ifrågasatte Reagan Lyndon Johnsons “The Great Society”, dvs. ambitionen att upprätta en välfärdsstat i vilken det som borde vara krispolitik har upphöjts till medborgerliga rättigheter. Reagans kritik av välfärdsstaten höll sig på det principiella planet. Han sade att det inte finns bekväma lösningar, men att det definitivt existerar enkla lösningar: antingen tar vi själva ansvar för våra liv eller så kommer någon annan att göra det.
Ekonomisk kris
Reagan gick till val på att förenkla skattesystemet, sänka skattetrycket och upprätta en statsbudget i balans. Det republikanska partiet hade länge kämpat för lägre skatter och budgetbalans, men till skillnad från Reagan, riktade sig dess skattepolitik ofta till storföretagsamheten. När Reagan tillträdde noterade han med stigande irritation att storföretag ofta inte betalade någon skatt alls och att personer med kontakter eller finansiella resurser kunde kringgå de ofta mycket snåriga skattereglerna.
Demokraternas politik var baserad på dualismer som arbete/kapital och rik/fattig, Reagan menade att de knappast var grundläggande. Alla människor vill ha kontroll över sina liv och det kan endast uppnås om statens makt minskar. Inte heller är det sant att sunda statsfinanser och låg inflation bara gagnar rika.
Den amerikanska ekonomin befann sig i djup kris när Reagan tillträdde. Den dominerande ekonomiska teorin, den keynesianska teorin, hävdade att den ekonomiska politiken inte samtidigt kan pressa ner inflation och arbetslöshet. Målet för den ekonomiska politiken måste därför vara att hitta en balanspunkt eller en acceptabel inflations- och arbetslöshetsnivå. Liberaler argumenterade för att industrier som använde sig av antikverade produktionsmetoder skulle hållas vid liv med hjälp av statligt stöd och skyddas med tullar på importerade varor.
Reagan var övertygad om att både inflation och arbetslöshet kan pressas ned samtidigt. Han var emot att skattemedel används för att hålla industrier vid liv som producerar varor som ingen efterfrågar: “Government’s view of the economy could be summed up in a few short phrases”, förklarade han och fortsatte: “If it moves, tax it. If it keeps moving, regulate it. And if it stops moving, subsidize it.” Han motsatte sig protektionistiska åtgärder och tog initiativ till upprättandet av en frihandelszon mellan USA och Kanada.
Budgetunderskott
Den amerikanska ekonomin blomstrade under Reagan. Arbetslöshet och inflation minskade samtidigt som skattetrycket för vanliga amerikaner lättade. Det fanns dock ett stort mörkt moln på den i övrigt ljusa, ekonomiska himlen: skattesänkningarna och den militära upprustningen skapade ett stort hål i statsbudgeten. Reagan försvarade sin politik med att skattesänkningarna var nödvändiga för den ekonomiska upphämtningen och att den nationella säkerheten är viktigare än temporära budgetunderskott: “History teaches that wars begin when governments believe the price of aggression is cheap”. D’Souza tar Reagan i försvar och skriver att Sovjets kollaps mer än väl kompenserade den amerikanska ekonomin för de höga försvarsutgifterna på 80-talet.
Skattesänkningarna och upprustningen av försvaret var dock inte de enda orsakerna till budgetproblemen. Demokraterna kämpade emot med näbbar och klor och den ideologiska sammanhållningen bland republikaner var undermålig. Det var inte ovanligt att republikanska kongressledamöter vägrade stödja presidenten om han inte kompenserade just deras stat med federala program. Ytterligare en orsak var att det ofta var mycket svårt att eliminera redan sjösatta välfärdsprogram. Reagan hanterade motgångarna på sitt karakteristiska sätt genom att skämta om dem: “A government bureau is the closest thing to eternal life we’ll ever see on this earth.”
Till slut gav han upp målsättningen att montera ned “The Great Society”. Skattesänkningarna hade, trots allt, fått fart på ekonomin och upprustningen av försvaret borgade för en stärkt nationell säkerhet. Välfärdsstaten var förvisso intakt, men innehållet i välfärdspolitiken var annorlunda. Det var kanske inte ett idealt tillstånd, men Reagan insåg efterhand att han förmodligen inte skulle kunna åstadkomma mer.
Både högern och vänstern kritiserade Reagan för budgetunderskottet. Högern applåderade hans ambitioner, men kritiserade honom för att han inte lyckats montera ner välfärdsstaten. Vänstern kritiserade hans ambition att minska välfärdsstaten och att öka militärutgifterna. Det skulle dock inte dröja länge innan Demokrater och Republikaner enade sig om att nedskärningar i välfärdssystemen var nödvändiga. Det berodde inte på att Demokraterna hade accepterat Reagans syn på välfärdssystemen, utan på att det stora underskottet tvingade dem att acceptera nedskärningar. Många Demokrater var bittra och anklagade Reagan för att ha medvetet skapat stora underskott i statsbudgeten i syfte att framtvinga nedskärningar. Samarbetet bar dock frukt och underskottet började minska i slutet av 80-talet för att sedan vändas till ett överskott på 90-talet.
Betalade USA:s fattiga kalaset?
Reagans kritiker på vänsterkanten medgav efterhand att presidenten hade lyckats att knäcka inflationsspiralen, minska arbetslösheten och sänka skattetrycket, men de hävdade att det var USA:s fattiga som hade tvingats att betala kalaset. Reagan tog lätt på kritik av denna typ. Han trodde inte på att ekonomier är nollsummespel där varje vinnare motsvaras av en förlorare. Inte heller hade han gått till val på att eliminera ojämlikheter. Människor skall ha möjlighet att flyga så högt som deras talanger kan ta dem. Ojämlikheter är omöjliga att undvika därför att människor är olika.
Det var dessbättre inte sant att USA:s mindre bemedlade hade fått det sämre. Fattigdomen minskade under Reagan och allt fler ur medelklassen tog steget upp till den ekonomiska överklassen.
Inte heller var det sant som det ofta hävdades från vänsterhåll att 80-talet var girighetens årtionde. Rika betalade mer skatt under Reagan än under Demokraten och vänsterliberalen Jimmy Carter. Amerikaner skänkte pengar till välgörenhet som aldrig förr och allt fler arbetade oavlönat för välgörande ändamål. För vänstern som definierade “altruism” i termer av skatteplikt vägde detta inte tungt i vågskålen. Reagan ansåg att det inte kan anses själviskt att arbeta hårt för att förbättra sin egen eller sin familjs livsvillkor. Ett av Reagans mål var att göra upp med det, enligt honom, paternalistiska skattesystemet. Hans mål var ett Amerika där människor hjälpte varandra och där välfärdsapparaten således blev mer eller mindre socialt irrelevant.
Utrikespolitiken
I nästa artikel skall vi kika lite närmare på Reagans utrikespolitik och hur han fick Sovjetkommunismen på fall.