Yearly Archives: 2019

Amerikaner är mer splittrade än någonsin. Tilltron till samhälleliga institutioner har minskat. Blott sju procent av amerikaner säger sig lita på Kongressen och åtta av tio amerikaner misstror massmedia. Hela fyrtio procent av det amerikanska folket har förlorat tron på det demokratiska systemet och bland landets ungdomar är socialism populärare än någonsin. I The Right Side of History. How Reason and Moral Purpose Made the West Great (Broadside Books, 2019) hävdar Ben Shapiro att det beror på att människor saknar moraliskt syfte.

Det moraliska syftets fyra villkor

Shapiro menar att fyra villkor måste vara uppfyllda för att vi ska kunna uppleva oss som uppfyllda av ett moraliskt syfte.
Vi måste tro på Gud. Det är det första villkoret. Det andra villkoret säger att vi måste kunna tillmötesgå Guds krav. Det innebär att vi måste vara fria subjekt och utrustade med förnuft. Det tredje villkoret ska förhindra radikal subjektivism. Bibeln kan nämligen tolkas på olika sätt. Därför krävs en gemensam moralkod och att denna kod förvaltas av från staten fristående sociala institutioner, till exempel kyrkor och synagogor. Det fjärde och sista villkoret säger att dessa institutioner ska skyddas av staten. Staten ska vara minimal, dvs. den ska vara för svag för att kunna tyrannisera och styra de sociala institutionerna, men tillräckligt stark för att kunna beskydda dem.

Underminerandet av moraliskt syfte

Det första villkoret är viktigast. Utan Gudstro förlorar människan sitt inneboende värde, förnuft och sin frihet. Det finns då heller inget individuellt eller samhälleligt moraliskt syfte att förverkliga, förvalta och försvara.
Problemet med det moderna samhället är, om vi får tro Shapiro, just detta: allt färre människor tror på Gud. Nästa fråga är därför: varför?
Underminerandet av den judisk-kristna traditionen är inget som har skett över en natt. Det är en process som har pågått i flera hundra år och orsakerna är många. Kyrkan utgjorde en del av problemet. Schismen mellan protestanter och katoliker ledde till krig och många tolkade de till synes ändlösa konflikterna som bevis på att religioner är oförenliga med intellektuella, sociala och ekonomiska framsteg. Westafaliska freden, som avslutade det trettio år långa kriget mellan olika kristna fraktioner i Europa, syftade till att ge minoritetsreligioner större frihet, men medförde också att nya agnostiska filosofier blomstrade.
Huvudskälet till den judisk-kristna traditionens förfall var dock upplysningen. Flera tongivande intellektuella intog religionskritiska positioner. Thomas Hobbes var moralisk relativist och sade att människan regeras av sina passioner, inte sitt förnuft. Niccolò Machiavelli förespråkade utilitarism i moralfilosofin. David Hume förnekade existensen av mirakler, han kritiserade Gudsbevis och hävdade att om Gud existerar, är han ond. Baruch Spinoza förkastade föreställningen om fri vilja.

Den första konsekvensen: revolutionär kollektivism

Franska revolutionen skulle omsätta de nya gudlösa idéerna i politisk praktik. Revolutionärerna var övertygade om att mänskliga rättigheter inte är gudagivna, utan något som beviljas individen av staten. Individen antogs inte ha ett inneboende värde. Istället bestämdes detta värde i relation till det kollektiv som denne tillhörde. Människor tillhörde antingen folket eller folkets fiender. “Det finns bara två partier i Frankrike”, förklarade Robespierre, “folket och dess fiender och de sistnämnda ska utrotas”. Statens uppgift var inte att försvara individernas rättigheter, de sistnämnda skulle istället underordna sig staten därför att den ensam representerade folket eller den så kallade allmänviljan. Resultatet blev ett veritabelt blodbad.

Ben Shapiro. Källa: Gage Skidmore.

Shapiro skriver att franska revolutionen skulle ange tonen. I takt med att den judisk-kristna traditionen urholkades och bandet till antiken försvagades, började människor söka mening och identitet i grupptillhörighet. Nationalsocialism och kommunism är, för Shapiro, en efterskrift till franska revolutionen. I Tyskland under Hitler var kollektivet den ariska rasen, i Stalins Sovjetunionen proletariatet. I båda länderna var det staten som förvaltade och försvarade allmänviljan.
Shapiro varnar oss för att försköna historien: nationalsocialism och öststatssocialism var förvisso repressiva system, men många människor upplevde att de gav deras liv mening och moraliskt syfte. Människor upplevde att de tillhörde en större helhet och att de var delaktiga i en historisk process som skulle kulminera med uppförandet av ett sekulärt paradis.

Den andra konsekvensen: radikal subjektivism

Efter det andra världskrigets slut var kollektivismen hårt misskrediterad. Både nationalsocialism och kommunistisk socialism hade lett till blodbad och diktatur. Shapiro menar att det förklarar den radikala subjektivismens framväxt. Modern identitetspolitik är ett exempel på radikal subjektivism. För den identitetspolitiska vänstern är sanning, i likhet med smak, något djupt personligt och föränderligt. Kajsa Ekis Ekman, deklarerad socialist, blev följaktligen portad från en konferens om prostitution och porr som arrangerades av skattefinansierade Riksnätverket för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige, med hänvisning till att hon anser att kön är en objektiv, biologisk kategori.

Den nya ateismen

Idag representeras upplysningens religionskritiska falang av bland andra Steven Pinker, Michael Shermer, Richard Dawkins och Sam Harris. De är alla övertygade om att vi inte behöver religioner för att ha rationella moralsystem. Vetenskapliga argument ska, menar de, ersätta den judisk-kristna traditionen. Shermer har till exempel sagt att förintelsen var omoralisk därför att evolutionen har utrustat oss med en överlevnadsinstinkt. Sam Harris har framfört snarlika argument.
Shapiro menar att den så kallade nya ateismen är motsägelsefull. Problemet med Pinker, Shermer, Dawkins och Harris är att de är i full färd med att såga av den gren som de sitter på. När Harris avfärdar Bibeln som förfärlig, använder han, utan att förstå det, den judisk-kristna traditionens värdeskala som måttstock. Den är den som utgör Harris moraliska kompass, även om han förnekar det. Pinker, Harris, Shermer och Dawkins har förvisso rätt när de kritiserar världsreligionerna för förtryck och Bibeln för att rättfärdiga förtryck, men deras kritik är baserad på samma urkunder som de förkastar. Verkligheten är sällan svartvit och den judisk-kristna tradition som de avskyr har fler dimensioner än de vill erkänna.

Dyster samtidsdiagnos

Nietzsche var övertygad om att kristendomens kollaps skulle komma med en kostnad. Han sade att människan har mördat Gud och att det inte finns tillräckligt med vatten i oceanerna för att skölja bort allt blod. Shapiros samtidsanalys är lika tungsint: Upplysningen degraderade människan, den eliminerade hennes unika plats i skapelsen, men utan att kunna sätta något istället.
Amerika och väst är splittrat därför att det inte längre finns en gemensam vision. Det har uppstått ett ideologiskt vacuum och i det är i detta tomrum som den identitetspolitiska vänstern har vuxit sig stark.
Shapiros historieskrivning innehåller inga nyheter på denna punkt. Den moderna vänstern sägs ha sina rötter i italiensk marxism och tysk, kritisk teori. Antonio Gramsci lärde vänstern att den måste ta kulturfrågorna på allvar. Gramsci menade att Marx hade fel när han behandlade den ideologiska överbyggnaden som en funktion av den ekonomiska basen. Gramscis idéer togs upp och raffinerades av Frankfurtskolan. Detta lade grunden för sociala och politiska kaos som präglar det moderna samhället.

Slutord

Ben Shapiro har sagt att västs moraliska kris beror på bristande moraliskt syfte. Frågan är varifrån detta syfte kommer. Den kan knappast vara ett resultat av tro enkom. Västs moraliska kris beror ytterst på att Gud har valt att inte utrusta tillräckligt många västerlänningar med moraliskt syfte. Moraliskt syfte är en belöning från Gud till de människor som dyrkar honom. Därför kan västs moraliska kris endast övervinnas genom att människor börjar tro på Gud igen.
Problemet är att Shapiro också säger att vi inte kan bevisa Guds existens. När Dawkins, Shermer och Harris säger att Gudshypotesen saknar empiriskt stöd, säger Shapiro att de begår ett kategorimisstag. Gudshypotesen är ingen teori. “Gudshypotes” är endast ett annat namn för tro.

Distinktionen mellan tro och vetande är emellertid ett tveeggat svärd. Å ena sidan förklaras det sociala kaoset i väst med minskad religiositet, å andra sidan hävdas det att vi inte kan veta om föremålet för mänsklig religiositet, Gud, existerar. Följden blir att vi inte kan veta om ökad religiositet är lösningen på västs moraliska kris.

Detta problem återkommer i Shapiros försvar av den judisk-kristna traditionen. Shapiro vill förklara västs moraliska kris med hänvisning till den judisk-kristna traditionens kollaps. Detta låter sig dessvärre inte göras om Gudshypotesen endast handlar om tro. Om det av Shapiro beskrivna orsakssammanhanget verkligen existerar, måste det också existera en Gud som har underlåtit att utrusta många västerlänningar med moraliskt syfte. Shapiro menar emellertid att vi inte kan ha kunskap om Guds existens. Följaktligen kan vi då heller inte veta om hans förklaring är korrekt. Om vi inte kan kritisera Gudshypotesen på kognitiva grunder, kan vi knappast försvara den judisk-kristna traditionen på kognitiva grunder. Om Shapiro hade varit konsekvent, hade han inte tagit den judisk-kristna traditionen i försvar, men det är exakt det som han gör i The Right Side of History.

Vad baserar Shapiro då sin tro på? Om vi inte kan veta om Gud existerar, varför tro att han gör det? En möjlighet är att Shapiro tror på Gud av andra skäl än logiska och empiriska skäl. Låt oss därför anta att han tror på Gud av emotionella skäl, att han tror på Gud därför att han mår bra av det. Shapiro brukar säga till sina kritiker att “Fakta struntar i dina känslor”, men när man läser The Right Side of History får man intrycket att han menar att känslor, åtminstone religiösa känslor, bestämmer fakta. Gud existerar därför att vi mår bra av att tro på Gud eller att Gudstro har andra, positiva konsekvenser.
Här är hans tre standardargument:

• Shapiro säger att argumentet för fri vilja vilar på övernaturliga premisser. Vi har inte fri vilja om vi är produkter av gener och miljö. Fri vilja förutsätter en Gud.
• Argumentet för en objektiv moral förutsätter övernaturliga premisser. Utan Gud hamnar vi i moralisk subjektivism. Lycka förutsätter objektiv moral.
• Vi behöver den judisk-kristna traditionen som samhälle. Bibeln säger att individen har ett inneboende värde. I socialistiska samhällen blir individen en resurs för staten. Kollektivet bestämmer. Resultatet blir diktatur.

Det första argumentet säger att fri vilja vilar på övernaturliga premisser. Om vi är produkter av gener och miljö, har vi ingen fri vilja. Det är Shapiros argument i ett nötskal. Frågan är naturligtvis hur man kan härleda att människor har fri vilja från en premiss som inte har empirisk referens. Det Shapiro egentligen säger är att religiös tro eller känslor bestämmer fakta. I realiteten bevisar Shapiros tro ingenting, allra minst att människor har fri vilja.
Det andra argumentet säger att utan Gud, ingen objektiv moral. Även det missar målet. Shapiro har rätt att om Gud existerar så finns det en objektiv moral. Problemet är dock, som vi har sett, att frågan om Guds existens inte kan avgöras. Det handlar om tro, inte vetande. Det faktum att Shapiro tror på Gud och att hans tro förser honom med moraliskt syfte, bevisar inte att Gud existerar.
Det sista argumentet säger att vi får ett bättre samhälle om människor tror på Gud. Gudstro är, menar Shapiro, ett skydd mot kollektivism. Samma problem återkommer: det faktum att vi tror på Gud innebär inte att individen de facto har ett immanent värde (eller fri vilja eller att det existerar en objektiv moral). Det innebär att vi tror att individen har det. Kristendom och judaism är dessutom inte ensamma om att anta något sådant. Robert Nozicks rättighetsteori innehåller ingen referens till Gud.

Jonah Goldbergs bok Suicide of the West inleds med följande mening: “There is no God in this book”. Istället försöker Goldberg förstå västs kris med sekulära medel. Goldberg blandar evolutionsbiologiska, antropologiska och filosofiska argument och resultatet är på många sätt tankeväckande. Ben Shapiros bok The Right Side of History är intressant, men innehåller många svårsmälta passager. Shapiros argument går helt enkelt inte ihop.