Invandringsfrågan

A people that doesn’t have children, that grows old, is a people without a future.
Tiziano Treu

En befolknings sammansättning och utveckling är en konsekvens av tre faktorer: mortalitet, nativitet och invandring. För att en befolkning skall reproducera sig, krävs ett födelsetal på 2,1. Under 1900-talet har den svenska befolkningens livslängd ökat samtidigt som har minskat. Om den arbetsföra delen av befolkningen stadigt minskar i omfattning samtidigt som den befintliga befolkningen blir allt äldre, uppkommer ett försörjningsproblem. Allt fler personer skall försörjas av allt färre. 1950 utgjorde andelen pensionärer 10 procent av den svenska befolkningen. År 2003 var denna siffra uppe i 17 procent. Om 45 år kommer nästan en fjärdedel av befolkningen att vara pensionärer. Sverige har idag, tillsammans med Italien, världen äldsta befolkning. Den demografiska utvecklingen innebär att samhällets utgifter för vård och omsorg av äldre kommer att öka samtidigt som skatteunderlaget kommer att minska.
I denna artikel skall vi titta lite närmare på hur den demografiska krisen har drabbat Europa och vilka lösningar som står Europa till buds.

Situationen i Europa

Europe is facing today unprecedented demographic change. In 2003, the natural population increase in Europe was just 0.04% per annum; the new Member States, with the exception of Cyprus and Malta, all saw falling populations. In many countries, immigration has become vital to ensure population growth. The fertility rate everywhere is below the threshold needed to renew the population (around 2.1 children per woman), and has even fallen below 1.5 children per woman in many Member States.
European Commission: Confronting demographic change: a new solidarity between the generations.

De europeiska folken har slutat att växa. Det genomsnittliga födelsetalet för EU:s 25 medlemsländer var 2003 nere i 1,48 barn per fertil kvinna. Värst är situationen i Ryssland. År 1950 utgjorde Europa och Ryssland 22 procent av världens befolkning. Om 45 år kommer denna siffra att vara nere i drygt 7 procent. År 1950 fanns 6 av 10 av världens mest befolkningsrika stater i den utvecklade delen av världen. Om 15 år är det bara USA och Ryssland som finns kvar på listan.
År 2050 kommer en befolkning motsvarande Norge, Sverige, Finland, Danmark, Polen och Tyskland att vara försvunnen från Europa. Tyskland kommer att förlora över 20 procent av sin befolkning de närmaste 45 åren. I Europa är det endast i det muslimska Albanien som befolkningen ökar av naturliga orsaker. Frankrike har ett relativt högt födelsetal (1,7), men det beror på en omfattande muslimsk invandring.
Sjunkande födelsetal och ökad livslängd kommer att medföra att befolkningarna i de rika, industrialiserade länderna åldras. Medianåldern i världen har under det senaste halvseklet varit 25 år. Om drygt fyra decennier kommer medianåldern i de flesta utvecklade nationer att vara över 50 år. Tyskland kommer att ha en medianålder på 53. År 2040 kommer nästan var tredje europé att vara över 65 år. Mellan 2010 och 2030 kommer gruppen av individer mellan 0 och 54 år att minska med över 10 procent. Samtidigt kommer grupperna med individer mellan 65 och 79 och personer över 80 år att öka med 37 respektive 57 procent. Idag går det fyra arbetande på varje pensionär i industrivärlden. Om 50 år har siffran sjunkit till 2:1. Italien kommer att förlora nästan 40 procent av sin arbetsstyrka fram till 2050. Tysklands arbetskraft kommer att minska med 18 procent under samma tidsrymd.

Vad beror krisen på?

Varför föds det färre barn? En förklaring säger att välfärdsstaten är boven i dramat. I moderna välfärdsstater är barn inte en pensionsförsäkring. En annan förklaring som har nämnts är legaliseringen av aborter, preventivmedel och skilsmässor. Ytterligare förklaringar betonar kvinnors inträde på arbetsmarknaden och höjd äktenskapsålder. Konservativa debattörer brukar säga att de demografiska förändringarna är ett uttryck för kristendomens svaga ställning i Europa. Kristendomen gav människan ett högre mål att sträva efter, den fick henne att inte sätta den egna behovstillfredsställelsen i centrum, utan att planera för framtida generationer. En annan förklaring som har framförts har betonat det politiska systemets ovilja att ta tag i frågan. För många europeiska politiker luktar det fascism och nazism att uppmana medborgarna att skaffa sig barn för sin nations skull.
Det förklaringarna förefaller ha gemensamt är att de alla säger att befolkningskrisen i Europa inte beror på maktutövning, utan på fria individers val. När det kom till kritan visade det sig att européerna inte ville ha barn i samma utsträckning som tidigare.

Konsekvenser

Demografiska förändringar har djupgående effekter på samhället. De demografiska förändringarna kommer att påverka de europeiska ekonomierna negativt. De offentliga utgifterna för pensioner och sjukvård kommer att raka i höjden. Både arbetsmarknaden och industrin kommer att påverkas negativt. Risken för inflation är överhängande när den arbetsföra delen av befolkningen minskar i storlek. Minskande efterfrågan kan leda till överkapacitetsproblem i industrin vilket i sin tur kan påverka investeringsviljan i negativ riktning. Levnadsstandarden i vår del av världen kommer inte att öka i samma takt som tidigare. I vissa industrialiserade länder kommer den demografiska utvecklingen att leda till sänkt levnadsstandard.

Vad kan man göra åt problemet?

Det är svårt att påverka demografiska förändringar därför att de ofta är en konsekvens av beslut som människor har fattat av fri vilja. Europa har ett demografiskt problem därför att européer inte vill bilda familj. Staten kan inte tvinga människor att skaffa barn och även om den kunde göra det, är det inget som vi vill att den skall göra. Föräldraskapet skall vara resultatet av ett fritt val.

Låt oss därför titta lite närmare på några förslag på hur krisen skall lösas.

Det brukar sägas att man borde kunna lösa problemet genom att öka stödet till barnfamiljerna. Denna strategi förordas av EU-kommissionen:

Europeans would like to have more children. But they are discouraged from doing so by all kinds of problems that limit their freedom of choice, including difficulties in finding housing. It is also the case that families - the structure of which varies but which still constitute an essential part of European society - do not find the environment in which they live conducive to child-rearing. If Europe is to reverse this demographic decline, families must be further encouraged by public policies that allow women and men to reconcile family life and work.

Problemet med denna uppfattning är givetvis att den saknar empirisk förankring. Den engelska filosofen Bertrand Russell brukade peka på en intressant religionssociologisk paradox: i länder där människor har anledning att inte tro på existensen av en allsmäktig och kärleksfull Gud, dvs. i länder plågade av fattigdom och krig, tror människor på Gud i större utsträckning än i de länder där människor har anledning att misstänka att det finns en Gud som vakar över dem. Denna paradox har numera fått en demografisk parallell: de länder som lider av kroniska befolkningsunderskott är de länder där regeringarna satsar offensivt på att stödja barnfamiljer. Uttryckt på ett annat sätt: viljan att skaffa barn tycks stå i omvänt förhållande till den statliga generositeten visavi barnfamiljer.
Sverige är ett utmärkt exempel. Trots att Sverige har världens generösaste familjepolitik befinner sig den svenska nativiteten idag på samma nivå som i början på 80-talet. Problemet med nativitetsfrämjande program är att de inte leder till fler barn, utan istället till att unga människor som ändå hade tänkt skaffa sig barn, gör det tidigare.
En annan tänkbar lösning på problemet är nedskärningar i trygghetssystemen. De regeringar i Europa som har försökt skära i pensionsförmånerna har emellertid stött på hårt motstånd. Italien, Holland och Frankrike har försökt reformera sina pensionssystem utan att lyckas. I Holland fälldes ett regeringsförslag av en pensionärskoalition. Förändringen av det svenska pensionssystemet genomfördes utan någon som helst demokratisk debatt därför att en sådan diskussion förmodligen hade omöjliggjort reformen.
Ytterligare en möjlighet är att höja pensionsåldern. Frågan är dock om ett sådant förslag är realistiskt. För att fransmännen skall slippa skära i den offentliga välfärden, måste de höja pensionsåldern till 74 år 2030. Om italienarna vill behålla sina förmåner utan att höja skatterna, kommer de att tvingas att införa en pensionsålder på 79 år om 45 år.
En annan möjlighet är att höja skatterna. Inte heller det förefaller vara möjligt. Utrymmet för skattehöjningar är begränsat i de flesta europeiska länder. Dessutom kan höga skatter inverka menligt på produktiviteten i ekonomin, vilket kan undergräva möjligheten att finansiera åtgärderna medelst skattehöjningar.
Ytterligare en möjlighet är att öka produktiviteten i ekonomin. En ökad produktivitet skulle dock endast mildra effekterna av den demografiska krisen. Den skulle inte lösa det demografiska problemet.

Alltså: försöken att öka nativiteten medelst stöd till barnfamiljer har inte lett till det önskade resultatet. Inte heller förefaller det politiskt möjligt att öka skattetrycket, skära i förmånerna för äldre eller att höja pensionsåldern. En ökning av produktiviteten i ekonomin skulle mildra effekterna av krisen, men knappast avhjälpa den.

Därmed återstår endast möjligheten att lösa problemet medelst ökad invandring.

Det finns flera problem med invandringsförslaget. Ett problem är omfattningen på den nödvändiga invandringen. Enligt FN:s befolkningsstatistiker skulle Tyskland behöva 24 miljoner invandrare fram till 2050. Italien behöver 19 miljoner. Enligt en beräkning måste Europa importera över en miljard människor från Afrika och Mellanöstern för att behålla dagens proportioner mellan pensionärer och arbetare år 2050.
Men det är inte endast storleken på den nödvändiga invandringen som är ett problem. Många europeiska länder har redan stora invandrarkolonier. Om 25 år kommer 30 procent av Tysklands befolkning att bestå av utlänningar.
Dessutom är invandringspolitiken en kontroversiell fråga. Kriminaliteten bland invandrare och uppkomsten av utomeuropeiska subkulturer oroar människor. En annan anledning till oro är att de demografiska förändringarna på sikt kan leda till konflikter mellan en krympande vit ursprungsbefolkning och invandrargrupper med hög nativitet. Det har hänt förr och det kan hända igen. Krisen i det forna Jugoslavien föregicks av demografiska förändringar i Bosnien och Kosovo. Påståendet “Mångkultur är bra” är knappast empiriskt förankrat, utan har istället mer karaktär av filosofiskt axiom.
En annan möjlig lösning är att Europa upprättar ett avancerat gästarbetarprogram. Frågan är emellertid om ett sådant program i praktiken skulle fungera så som det var tänkt. Det skulle innebära att Europa skulle tvingas avhysa tusentals människor årligen som av olika anledningar inte uppfyller sina kontrakt, men heller inte vill lämna kontinenten. I teorin är ett dylikt program naturligtvis fullt genomförbart, men i praktiken skulle det haverera på grund av humanitära omständigheter. Att ett dylikt program skulle fungera i länder som inte ens har hjärta att deportera illegala immigranter är naturligtvis en fullständigt orealistisk tanke.

Alltså: en realistisk analys av situationen ger vid handen att det kommer att bli en kombination av åtgärder som kommer att vidtas. Ökad invandring förefaller här vara närmast oundvikligt.

Dessutom: mycket talar för att invandringen kommer att fortsätta oavsett vilka beslut som EU-länderna än fattar. Några orsaker:

• Ett skäl är den ojämna ekonomiska utvecklingen i världen. Det kommer alltid att finnas ekonomiska incitament att söka sig till väst.
• Förbättrade kommunikations- och transportmedel. Den moderna informationsteknologin har gjort det möjligt för vem som helst att jämföra sina egna levnadsförhållanden med levnadsförhållandena för andra människor i andra länder. Flygplanstekniken har avsevärt underlättat för människor att förflytta sig mellan länder.
• Människor kommer att lämna sina hemländer av politiska skäl. Sex miljoner ryssar har lämnat Ryssland efter Sovjetunionens sammanbrott.
• I väst kommer välorganiserade grupper av invandrare att ställa krav på liberalisering av immigrationslagarna.
• Den illegala invandringen kommer att öka. Idag räknar man med att hälften av Sydeuropas invandrare är illegala dito.
• Demokratins spridning i världen kommer att minska staternas kontroll över medborgarna och följaktligen även kontrollen över medborgarnas utlandsresor.

Problematisk debatt

Debatten om invandringen är illa förankrad i verkligheten. De som försvarar fri invandring är ofta märkvärdigt blinda för de problem som invandringen skapar. De som är emot all invandring inser inte att invandring har blivit en närmast absolut nödvändighet. De som är för fri invandring inbillar sig felaktigt att de som är skeptiskt inställda till invandringens välsignelser också måste hata människor med andra värderingar. De som är emot all invandring, inbillar sig på samma sätt att de som vill öppna gränserna är sk. “svenskhatare”.
Båda grupperna lever i en fantasivärld. Den första gruppen består av dem som inte vill inse att vi måste bita i äpplet. Det andra gruppen utgörs av individer som inte vill eller kan erkänna att äpplet är surt.
I en perfekt värld hade vi aldrig tvingats att fatta obehagliga beslut. I en perfekt värld skulle vi kunna höja produktiviteten så till den milda grad att vi inte behövde skära i välfärden eller höja några skatter. Dessvärre lever vi inte i en perfekt värld. Svenska ungdomar kommer inte att bilda familj på grund av att Sverige har ett demografiskt problem. Krisen kommer inte att lösas medelst skattehöjningar. Människor kommer inte att acceptera orimliga höjningar av pensionsåldern eller kraftiga nedskärningar i välfärdssystemen. När det kommer till kritan kommer genomsnittssvensken förmodligen att föredra att bita i äpplet, trots att det är surt.
Det politiska systemet har numera accepterat detta faktum. Riksdagspartierna är för invandring. Flera av partierna anser till och med att Sverige inte ens skall neka uppehållstillstånd till utlänningar som uppehåller sig illegalt i landet. Svensk flyktingpolitik är numera en förtäckt form av arbetskraftsimport. EU:s beslut att inleda förhandlingar med Turkiet indikerar att även EU anser att invandring är av nöden. Turkiets befolkning beräknas öka med 19 miljoner mellan 2005 och 2030.
Varifrån kommer invandrarna att komma? Många kommer givetvis att komma från EU-länder. I framtiden kommer Turkiet förmodligen att bli den dominerande källan. EU-medborgare har företräde till gemenskapens arbetsmarknader. En omfördelning av arbetskraften mellan olika EU-länder löser dock inte problemet. Den demografiska krisen är inte begränsad till Sverige, utan till hela Europa. Inte heller förefaller invandring från Ryssland vara en lösning på problemet. Situationen i Ryssland är långt värre än i övriga Europa. Det torde stå helt klart att majoriteten av invandrarna kommer att komma från Afrika och den muslimska delen av världen.

Tyskland har alltid varit en källa till oro för Europa. Tyskland var djupt involverat i både första och andra världskriget. Idag förefaller det inte finnas någon större anledning att frukta tyskarna. Det beror inte endast på att Tyskland numera är integrerat med Europa. Den tyska nativiteten är numera nere i 1,3 barn per kvinna. I Östtyskland tvingas skolorna stänga på grund av brist på ungdomar. Det finns inte längre någon anledning att oroa sig för ett pånyttfött Tyskland. Tyskland håller på att dö.
Den demografiska revolutionen i Europa har fått analytikerna att häpna. Européerna har under århundradenas lopp dött i krig och av sjukdomar, nu dör de för egen hand. Det finns inget säkert svar på frågan om Europa kommer att lyckas vända de negativa trenderna. Kanske kommer det att visa sig att medicinen var värre än den sjukdom som den var avsedd att kurera. En sak är dock säker: under 1900-talet utspelades viktiga delar av världshistorien i Europa, i framtiden kommer de stora dramerna att utspelas på annan plats.