For decades, the welfare state has said to us, “We’ll take care of that.” As a result, we have watched some of our sources of life’s most important satisfactions lose vitality. At the same time, we have learned how incompetent – how helpless – government is when “taking care of that” means dealing with complex human needs. The solution is not to tinker with the welfare state. The solution is to put responsibility for our lives back in our hands – ours as individuals, ours as families, and ours as communities.
Charles Murray
Charles Murray är en av USA:s mest kända och kontroversiella samhällsvetenskapliga debattörer och har i en lång rad böcker och artiklar kritiserat den amerikanska välfärdsstaten ur ett nyliberalt perspektiv. I Losing Ground (1984) hävdade Murray att välfärdspolitiken har fördjupat och förvärrat de problem som den sattes att undanröja och att de positiva effekter som man tillskriver den, hade uppkommit i vilket fall som helst. I What it Means to be a Libertarian (1997) preciserade Murray sin politisk-filosofiska åskådning. Boken In Our Hands: A Plan To Replace The Welfare State utgör ett försök att konkretisera vilka praktiska åtgärder som måste vidtas för att välfärdsstaten i dess nuvarande skepnad skall kunna skrotas. Med In Our Hands vill Murray sträcka ut en hand till både den politiska högern och vänstern. Kort uttryckt menar han att högern måste inse att amerikanerna aldrig kommer att acceptera att det sociala skyddsnätet skrotas. Samtidigt när han förhoppningen att boken skall övertyga åtminstone några liberaler att statliga program kan vara både destruktiva och kontraproduktiva.
Bakgrund
Det amerikanska samhället är rikare än någonsin tidigare. Varje år betalar den amerikanska staten ut över 1 trillion dollar i transfereringar. Det nuvarande systemet ser, lätt förenklat, ut på följande sätt: människor avstår frivilligt eller under tyst protest en del av sin inkomst i skatt. Inkomsten tas hand om av statligt anställda byråkrater som konverterar den till transfereringar. Bidragen pytsas sedan ut till de grupper av människor som politikerna för tillfället favoriserar.
Kritiken av välfärdsstaten är lika gammal som välfärdsstaten själv. Murray anför flera argument mot systemet: ett problem är dess ineffektivitet. Ett annat problem är de höga kostnaderna. År 2050 beräknas transfereringssystemen lägga beslag på nästan 30 procent av bruttonationalprodukten. Välfärdsstaten är problematisk ur ett nyliberalt eller frihetligt perspektiv därför att den medfört en maktförskjutning i samhället från individen till staten. Ytterligare ett problem är att den särbehandlar människor. Det kanske största problemet med välfärdsstaten är att den dränerar det civila samhället på mening.
Hur ser då Murrays alternativ ut?
Murrays plan
Murray vill ersätta det existerande transfereringssystemet med ett bidrag. Det skall tillfalla alla individer som är medborgare, 21 år eller äldre och som inte sitter i fängelse. Potten skall delas upp i lika många och lika stora delar. Enligt Murrays beräkningar kommer bidraget att uppgå till 7 000 dollar per person och år. Dessutom skall det utgå ytterligare en summa på 3000 dollar per år och individ. Den skall användas till att sjukförsäkra alla bidragsberättigade amerikaner. De som tjänar 25 000 dollar eller mer per år drabbas av ett avdrag som växer med inkomsten enligt principen "Ju större inkomst, desto mindre bidrag". För att finansiera planen vill Murray skrota det förhandenvarande inkomstöverföringssystemet. Murray pekar på flera fördelar med det nya systemet:
- Politiken blir mer rättvis.
- En annan fördel är strikt pekuniär. Initialt sett kommer det nya systemet att kosta mer än det befintliga systemet, men redan efter ett par år kommer skattebetalarna att märka en skillnad.
- Planen leder till minskad offentlig byråkrati eftersom alla individer erhåller samma summa pengar och eftersom transaktionerna kan skötas elektroniskt.
- Skrotandet av välfärdsstaten kommer att leda till en revitalisering av det civila samhället.
- Idag antas ungefär 10 procent av den amerikanska befolkningen leva i fattigdom. Om planen genomförs, kommer fattigdomen att utrotas, med ett undantag:
The fact that no able-bodied person needs to live in poverty doesn’t mean that no one will live in poverty. Some people behave in ways that ensure they will live in squalor, will not have enough money to buy food, or will be evicted for not paying the rent. They may drink away their money or gamble it away. Some people will be feckless under any system. The Plan ends involuntary poverty – the kind that exists when people have done the ordinary things right and are still poor. These are the people who most deserve help. Under the Plan, their poverty is ended.
Marknad kontra stat
Eftersom Murray vet att hans förslag är djupt kontroversiellt tar han upp en rad motargument till diskussion. Det klassiska motargumentet mot privatiseringsförslag säger att det är oklokt att lita på marknadskrafterna. Marknaden förknippas med impulsivitet och kortsiktighet, medan politik förknippas med långsiktig planering. Enligt argumentet leder ett statligt system till större trygghet för den enskilda individen. Detta är inte sant, invänder Murray. Det val som människor står inför är inte ett val mellan en statligt administrerad trygghet och en kapitalistisk inducerad fattigdom. Den statliga välfärdspolitiken förutsätter ekonomisk tillväxt. Låt oss ta pensionssystemet som ett exempel:
Take the case of a twenty-one-year-old who is going into the labor force and will be steadily employed at a low-income job all his life – he will always make $20,000 per year, let us say. If you go to the Social Security Administration’s web page for calculating benefits and enter these assumptions, you will be told that this young person can expect a monthly Social Security payment of $916 in today’s dollars, or an annual income of $10,992.4. That is almost precisely the poverty line for an elderly two-person household as of 2002 ($10,885), and about $2,400 more than the poverty line for a one-person household ($8,628).
That meager Social Security benefit will have been created by forty-five years of payroll tax payments. As of 2005, t:he amount of that payment for a man making S20,000 was $2,480 annually. Now suppose that our young worker puts the same $2,480 into a mutual fund indexed to some broadly based measure of the stock market and continues doing so for forty-five years. Assuming a return of 4 percent compounded annually, the value of his holdings when he retires will be $300,153. If you go to an annuities calculator web page and enter these data, you will be told that our lowincome worker will be able to buy a lifetime annuity paying $24,350 annually. Because his retirement income is less than $25,000, he will continue to get all of the $10,000 grant, for a total annual income of $34,350. Compare this to the annual income of $10,992 he can expect from the current system, and the discrepancy is striking.
Detta är inte det enda motargument som Murray diskuterar. Murray diskuterar även hur planen kommer att påverka hälsovård, fattigdomsbekämpning, incitamentsstrukturer, kriminalitet och människors möjligheter att finna lycka och mening i sina liv. I samtliga fall menar han att planen är överlägsen den moderna välfärdsstaten.
En provokativ och problematisk bok
In Our Hands är inte endast en provokativ bok, det är också en mycket välskriven och väldokumenterad bok. Men det är också en problematisk bok. Den fråga som vi skall ställa är inte om Murray har rätt eller fel, utan om visionen i In Our Hands är tillräckligt övertygande för att Murray skall kunna mobilisera ett allmänt stöd för en genomgripande förändring av välfärdsstaten. Enligt undertecknad måste svaret på denna fråga bli ett entydigt nej.
Murray medger förvisso att kostnaderna för planen under de första åren kommer att bli högre än kostnaderna för det existerande systemet, men det rör sig inte om några små summor. Det handlar om 350 miljarder dollar per år i inkomstbortfall för staten. Därtill kommer kostnaderna för själva systemskiftet. De berörs överhuvudtaget inte i boken. Är det verkligen sannolikt att fler än uttalade nyliberaler kommer att hoppa på tåget?
Man kan också ifrågasätta om Murrays budskap tilltalar nyliberaler. Som sagt: skattebördan blir inte mindre med Murrays förslag, åtminstone inte initialt. Murray vill inte eliminera välfärdsstaten, han vill reformera den och hans huvudargument är klassiskt socialistiskt "Därför att vi (Vilka ‘vi’?) har råd". Murray är övertygad om att planen kommer att bli billigare än det förhandenvarande systemet, men det rör sig, som vi kan se, inte om några astronomiska skillnader:
Tabellen härrör från In Our Hands (2006): 20.
Dessutom: vad är det som säger att välfärdsstaten inte kan reformera sig själv? Historiesynen i In Our Hands har onekligen en bismak av determinism. In Our Hands baseras ytterst på premissen att människor är kapabla att handla intentionalt, med ett märkligt undantag: statliga byråkrater. De förmodas endast kunna agera i eget intresse. Men om så hade varit fallet, hade Sverige inte haft någon välfärdsstat värd namnet.
Ytterligare ett problem med Murrays bok är att den inte adresserar fattigdomsproblemet på ett realistiskt sätt. Inte alla arbetslösa är sjuka, men det finns faktiskt personer som inte kan försörja sig själva på grund av sjukdom. Idag täcks åtminstone en del av deras levnadsomkostnader av transfereringar. I Murrays nyliberala utopi har privata välgörenhetsorganisationer trätt in i statens ställe. Frågan är alltså om det finns någon reell anledning att tro att filantropiska rörelser kommer att ersätta den statliga välfärdspolitiken. Alltså: om människor inte känner sig övertygade om att privata initiativ kommer att fylla det tomrum som välfärdspolitiken lämnar efter sig, kommer de förmodligen inte att stödja Murray.
In Our Hands är förvisso en intressant bok, men övertygar gör den endast delvis.