I början av 80-talet flyttade Hitchens till USA för att arbeta som journalist åt vänstertidningen The Nation. Även om Hitchens fortfarande var socialist hade han börjat fascineras av USA. Han insåg efterhand att Amerika inte var så ruttet som han hade trott. Européer, inte minst européer med en socialistisk samhällssyn, hade ofta mycket ytliga kunskaper om landet i väster. Någon seriös europeisk debatt om Amerika existerade inte. Debatten om USA var extremt politiserad och började och slutade med ett fördömande av USA:s engagemang i Vietnam.
I själva verket var USA ett mångfacetterat och, på många sätt, fantastiskt land. Inte minst var det vackert. Hitchens älskade Manhattans skyskrapor och kaféer och amerikanerna var gästvänliga och lätta att få kontakt med.
Som ärrad kommunist var Hitchens bekant med vänsterns bild av USA och han insåg snabbt att den var mer än lovligt enögd. Det faktum att Nixonadministrationen var föraktlig, innebar knappast att hela samhället var korrumperat. Konstitutionen var fortfarande ett dokument som var värt att studera och beundra. Kongressförhören var alltjämt offentliga och Watergateskandalen hade, om möjligt, gjort massmedias bevakning av staten aggressivare än någonsin. Samhällskritisk debatt hade ett starkare juridiskt skydd i USA än i Europa. Graden av yttrandefrihet var närmast chockerande för en europé. Sedan var det ju de amerikanska kvinnorna. Hitchens hade aldrig varit en kvinnornas man. Han hade alltid haft svårt att komma till skott och åtminstone delar av detta problem löstes när han kom till Amerika, ett land där kvinnor var betydligt mer frimodiga än i England. Det dröjde inte länge innan han började leka med tanken på att bosätta sig permanent i USA, att bli amerikan:
From then on, every time I flew back to England, I was mentally busy with the idea that I would soon return to New York, this time on a one-way ticket.
Även om Hitchens var skeptisk till vänsterns analys av USA, betraktade han fortfarande sig själv som socialist. Det skulle krävas ytterligare tre kriser för att hans övertygelse skulle skakas i grunden.
Rushdie
År 1989 utfärdade Irans andlige ledare ayatollah Khomeini en fatwa som dömde den brittiske författaren Salman Rushdie till döden för boken The Satanic Verses. Många intellektuella valde att inte stödja Rushdie, utan skyllde den uppflammande krisen på honom. Amerikanska konservativa intellektuella hade aldrig förlåtit Rushdie för boken The Jaguar Smile, en reseberättelse från Nicaragua i vilken författaren tar parti för den sandinistiska revolutionen.
Hitchens och Rushdie
Desto mer förvånande var vänsterns reaktion. Hitchens hade alltid betraktat vänstern som en sekulär kraft, men under Rushdiekrisen valde vänstern att göra gemensam sak med Rushdies vedersakare. Även om vänstern inte anklagade Rushdie för samma sak som ayatollan, ställde den sig på dennes sida i konflikten. Vänstern hade övergett sin sekulära ståndpunkt och blivit mångkulturell och istället för att försvara Rushdies rättigheter, anklagade den honom för att ha orsakat det politiska och humanitära kaoset.
Rushdiekrisen innebar inte endast att Hitchens skepsis visavi den socialistiska vänstern i synnerhet och progressivt sinnade människor i allmänhet ökade, den bidrog också till att stärka hans övertygelse om religiösa föreställningars destruktiva karaktär. Det var inte endast ayatollan som irriterade sig över Rushdies litterära frispråkighet. Engelska kyrkan, Vatikanen och flera framstående israeliska rabbiner hade gått ut och förklarat att man sympatiserade med ayatollan. Det var uppenbart för Hitchens det inte endast var ayatollan som eftersträvade ett blasfemiförbud. Krisen stärkte Hitchens religionsfientlighet och skulle komma att påverka hans engagemang för den ateistiska saken.
Irak
År 1990 invaderade Irak Kuwait. För Hitchens kom krigshandlingen som en chock. Hitchens hade varit positivt inställd till Saddams regim och betraktat den som en hälsosam sekulär kontrast till teokratin i öster. Bathpartiet var, brukade han säga, socialistiskt och progressivt och på god väg att skapa ett samhälle som kunde tjäna som förebild för andra länder i området.
Dessa förhoppningar kom på skam när Iraks president Saddam Hussein deklarerade att Kuwait var Iraks nittonde provins. Irakkrisen skulle sträcka sig över ett decennium. För varje år som gick ökade Hitchens frustration och han blev alltmer skeptisk till antikrigsrörelsen som, av allt att döma, hade som målsättning att Saddam skulle förbli vid makten. Han började irritera sig över de till synes ändlösa demonstrationerna där socialister paraderade sida vid sida med shariaförespråkare. Det var inte västs sanktioner som dödade irakier, utan den irakiska diktaturen, förklarade han. Under den period som den humanitära krisen var som djupast byggde Saddam sig 18 nya palats – ett nytt palats per irakisk provins. Den irakiska staten stal det utländska biståndet och sålde det på den svarta marknaden. Det som man inte stoppade i egen ficka, använde man för att försöka muta FN:s vapeninspektörer. Svensken Rolf Ekéus erbjöds 2,5 miljoner dollar. Efter Saddamdiktaturens fall och öppnandet av de statliga arkiven visade det sig att flera ledande så kallade antikrigspolitiker stod på den irakiska regimens lönelista.
Hitchens insåg efterhand att vänstern struntade i det irakiska folkets lidande. En av Hitchens vänner noterade att över “en miljon liberaler” nyligen hade demonstrerat i London till stöd för en fascistisk regim. Demonstranterna var totalt ointresserade av vad som pågick i Irak:
He [Saddam] had himself photographed, and painted on huge murals, in the robes of a mullah. He ordered that the jihadi slogan Allahuh Akbar (“God Is Great”) be added to the national flag of Iraq. He began an immense mosque-building program, including the largest mosque in the Middle East, named for “the Mother of All Battles.” He had a whole Koran written in his own blood: this macabre totem was to have been the centerpiece of that mosque. His party and state rhetoric became increasingly frenzied and jihadist in tone, and he stopped supporting secular forces among the Palestinians and instead began financing theocratic ones, such as Hamas and Islamic Jihad. An Iraqi bounty was officially and openly paid to the family of any Palestinian suicide bomber. … Anyone who heard an Iraqi radio or television broadcast in the last decade of the regime can readily confirm that the insistent themes were those of “martyrdom” and holy war.
Hitchens beslutade sig för att säga upp sig från The Nation. Tidningen sympatiserade starkt med antikrigskulturen och Hitchens insåg att han förr eller senare måste bekänna färg. Han gjorde sitt sista framträdande som vänsterman med ett tal vid Labourpartiets konferens i Blackpool. Till delegaternas stora förvåning ställde sig Hitchens bakom USA:s politik att störta Saddam:
If the left had had its way, General Galtieri would still be the President of Argentina; Milosevic would still be in power in Belgrade; Kosovo would be an empty wilderness; Mullah Omar would still be in Kabul.
New York och Washington
Terroristattackerna mot New York och Washington var avgörande för Hitchens politiska utveckling på flera sätt. Trots att flera tusen amerikaner dödades, utsattes inga amerikanska muslimer för hämndaktioner. De flesta amerikaner hanterade den enorma tragedin på ett värdigt sätt: fosterlandet hade attackerats och nu gällde det att hålla ihop. Återigen skulle det visa sig att vänstern utgjorde en anomali. Noam Chomsky förklarade att USA hade gjort sig förtjänt av attackerna. Gore Vidal gick ännu längre och hävdade att det var Bushadministrationen som låg bakom terroristdåden och filmregissören Oliver Stone kallade massmorden på oskyldiga amerikaner för “uppror”. Hitchens gamla arbetsgivare, The Nation, lät publicera en fransk bästsäljare vars huvudtes är att det inte var ett jetplan som rammade Pentagon:
The Pentagon had not been hit with a civilian plane carrying my friend Barbara, but rather by a cruise missile fired by the Bush administration.
Detta var endast början. Den internationella kampanjen mot USA hade ännu inte startat, inte heller hade debatten om den amerikanska vedergällningsstrategin inletts. Inom ett par dagar släppte hämningarna i den muslimska världen: det var judarna som låg bakom attackerna, sades det. Vidlyftiga konspirationsteorier blandades med rapporter om irakier och palestinier som firade tvillingtornens kollaps. I en bitter artikel för The Nation förklarade Hitchens att de som dog i flammorna hade fallit offer för en “fascism med ett islamiskt ansikte”:
In one form or another, the people who leveled the World Trade Center are the same people who threw acid in the faces of unveiled women in Kabul and Karachi, who maimed and eviscerated two of the translators of The Satanic Verses and who machine-gunned architectural tourists at Luxor.
När Hitchens längre fram reflekterade över den kaotiska perioden, från Iraks invasion av Kuwait till USA:s attack mot talibanbaser i Afghanistan, insåg han att Amerika, trots allt, hade stått på den rätta sidan i den decennielånga konflikthärvan:
Amid all this chaos on the various frontiers what I increasingly thought was: thank whatever powers there may be for the power of the United States of America. Without that reserve strength, the sheer mass of its arsenal in combination with the innovative maneuvers of its special forces, the tyrants and riffraff of the world would possess an undeserved sense of impunity. As it was, the Taliban were soon in full flight from the celebrating people they had for so long oppressed, and Al Quaeda was being taught to take heavy casualties as well as inflict them. I was not against this.
År 2007 ansökte och beviljades Hitchens amerikanskt medborgarskap. Ceremonin ägde rum utanför Thomas Jefferson Memorial i Washington och förestavades av Michael Chertoff:
There was a very stiff breeze blowing across the Tidal Basin but it served to give a real smack and crackle to the Stars and Stripes that Chertoff’s people had brought along. It didn’t take very long to administer the oath, or for me to swear allegiance and to declare that America’s enemies, foreign and domestic, were also mine.
En stupad amerikan
Bokens kanske vackraste avsnitt handlar om Mark Daily. Daily tjänstgjorde som marinkårssoldat i Irak och dog efter det att hans fordon hade kört på en landmina. Hitchens blev bekant med unge Dailys öde efter att ha läst en artikel i LA Times. Daily var född den fjärde juli, registrerad Demokrat, agnostiker och erkänt duktig collegestudent. Det som fick Hitchens att höja på ögonbrynen var att Dailys beslut att ta värvning och åka till Irak var grundat på en läsning av några kolumner som Hitchens hade skrivit.
I don’t exaggerate by much when I say that I froze. I certainly felt a very deep pang of cold dismay. I had just returned from a visit to Iraq with my own son (who was then twenty-three, as was young Mr. Daily) and had found myself in a deeply pessimistic frame of mind about the war. Was it possible that I had helped persuade someone I had never met to place himself in the path of an IED?
Hitchens beskriver mötet med Dailys familj och hur de bjuder in honom till en stilla avskedsceremoni vid en öde strand i Neskovin, Oregon. Stranden hade tjänat som en av Dailys favoritlekplatser när han var litet barn och nu hade man samlats för att sprida sonens aska för vinden.
As the sun began to sink on a day that had been devoted to reminiscence and moderate drinking, we took up the tattered Stars and Stripes that had flown outside the family home since Mark’s deployment and walked to his favorite spot to plant it. Everyone was supposed to say something, but when John Daily took the first scoop from the urn and spread the ashes on the breeze, there was something so unutterably final in the gesture that tears seemed as natural as breathing and I wasn’t at all sure that I could go through with it. My idea had been to quote from the last scene of Macbeth, which is the only passage I know that can hope to rise to such an occasion. The tyrant and usurper has been killed, but Ross has to tell old Siward that his boy has perished in the struggle:
Your son, my lord, has paid a soldier’s debt;
He only lived but till he was a man;
The which no sooner had his prowess confirm’d
In the unshrinking station where he fought,
But like a man he died.
This being Shakespeare, the truly emotional and understated moment follows a beat or two later, when Ross adds:
Your cause of sorrow
Must not be measured by his worth, for then
It hath no end.
Oförmåga till självkritik
Hitch-22 handlar om en upprorisk man. Det är en berättelse om en livslång kamp för frihet och demokrati. Åtminstone är det på det viset som Hitchens vill att vi skall uppfatta honom: författaren och revolutionären i kompromisslös kamp mot enfald och sociala orättvisor. Dessvärre formulerar denna ambition inte endast syftet med boken, den avslöjar också författarens totala oförmåga till kritisk självreflexion.
Lika litet som det idag är möjligt att diskutera terroristhotet utan att nämna islam, är det möjligt att skapa en lista över auktoritära politiska ideologier utan att ta med kommunismen. Hitchens var militant kommunist. Han tillhörde den yttersta vänstern under en lång period. Kommunismen är förmodligen världens mest totalitära ideologi med över 100 miljoner människoliv på sitt samvete, men Hitchens, den självutnämnde förkämpen för social rättvisa, har ingenting att säga i sakfrågan. Hitchens älskar att söka efter glipor i motståndarnas argument och att påvisa kontradiktioner. Kanske borde han också ha vänt blicken mot sig själv? Hitchens har ifrågasatt tesen att man kan vara troende och vetenskapsman. Den fråga som han naturligtvis borde ha ställt sig är om det är möjligt att vara militant kommunist och vän av mänskliga fri- och rättigheter.
Varför övergav han kommunismen som ideologi? Hitchens mumlar något om meningsmotsättningar inom den trotskistiska rörelsen, men mycket mer än så får vi inte veta. Vi får inte veta vad man stred om, hur Hitchens resonerade och hur hans meningsmotståndare tänkte, bara att de som tänkte annorlunda än Hitchens uppvisade ett sekteristiskt beteende. Längre fram i boken skriver han att händelserna i Portugal lärde honom att uppskatta demokratins princip. Innebär det att Hitchens var för diktatur fram till 1974?
På ett ställe i boken förklarar han sin politiska piruett med att verkligheten har förändrats. Detta är emellertid endast en rationalisering. Hitchens hade fel hela tiden. Hitchens var trotskist och har motiverat det med att Trotskij stod emot Stalin, men kommunismen var inte rätt före 1930 och fel efter 1930. Argumentet baseras på fiktionen att Trotskij slogs för en frihetlig socialism och att den ryska revolutionen urartade först med Stalin. Det är naturligtvis inte sant. Trotskij förde befälet över de män som genomförde den statskupp som förde bolsjevikerna till makten. Han var med och byggde upp den kommunistiska diktaturen. Han var fullt införstådd med att den nya staten sköt demonstrerande arbetare och förde ett skoningslöst krig mot bönder som vägrade följa kommunistpartiets diktat. Trotskij var inte motståndare mot uppförandet av koncentrationsläger för oppositionella och användandet av svältvapnet mot troende och strejkande. Tvärtom varnade han partiets motståndare:
Om mindre än en månad kommer terrorn att anta ytterst våldsamma former … Det är inte längre bara fängelset, utan giljotinen … som har den erkända fördelen att förkorta en man med ett huvud, som kommer att stå beredd för våra fiender.
Kort uttryckt: Trotskij var inte mindre blodtörstig än de andra bolsjevikerna. Det faktum att han sedermera kom på kant med Stalin förändrar knappast detta historiska faktum. Detta är naturligtvis något som Hitchens känner till eller åtminstone borde känna till, men han nämner det inte med ett ord. Istället staplar han kapitel på kapitel och vittnesbörd på vittnesbörd i syfte att övertyga oss om att han är den omutlige frihetskämpe som han vill att vi skall se honom som.
Hitchens ovilja eller oförmåga att kritiskt dissekera sin politiska karriär utgör utan tvivel bokens största svaghet. Åtminstone undertecknad hade förväntat sig mer av en person som uppfattar sig själv som en frihetens apostel.
Det innebär emellertid inte att Hitch-22 är en plåga att läsa. Bitvis är boken riktigt underhållande:
Within moments, Margaret Thatcher and I were face to face. … I felt obliged to seek controversy and picked a fight with her on a detail of Rhodesia/Zimbabwe policy. She took me up on it. I was (as it chances) right on the small point of fact, and she was wrong. But she maintained her wrongness with such adamantine strength that I eventually conceded the point and even bowed slightly to emphasize my acknowledgment.
“No,” she said. “Bow lower!” Smiling agreeably, I bent forward a bit farther. “No, no,” she trilled. “Much lower!” By this time, a little group of interested bystanders was gathering. I again bent forward, this time much more self-consciously. Stepping around behind me, she unmasked her batteries and smote me on the rear with the parliamentary order-paper that she had been rolling into a cylinder behind her back. I regained the vertical with some awkwardness. As she walked away, she looked back over her shoulder and gave an almost imperceptibly slight roll of the hip while mouthing the words: “Naughty boy!”
Lika roande är whiskypimplaren Hitchens beskrivning av sina dryckesvanor:
I work at home, where there is indeed a bar-room, and can suit myself. But I don’t. At about half past midday, a decent slug of Mr. Walker’s amber restorative, cut with Perrier water (an ideal delivery system) and no ice. At luncheon, perhaps half a bottle of red wine: not always more but never less. Then back to the desk, and ready to repeat the treatment at the evening meal. No “after dinner drinks”—most especially nothing sweet and never, ever any brandy. “Nightcaps” depend on how well the day went, but always the mixture as before. No mixing: no messing around with a gin here and a vodka there.
Summa summarum: Hitch-22 tillgodoser med råge vårt behov av knutna nävar, moralisk indignation och allmänt buller och bång, men framställningen är för opersonlig och författaren för självtillräcklig för att undertecknad skall kapitulera helt.