Politisk korrekthet blir lätt påfrestande för kropp och själ. Få saker utlöser redaktörens bläddringsinstinkt så snabbt som politiskt korrekta formuleringar. Men ibland är politiskt korrekta analyser underhållande. Kristdemokraternas integrationspolitiske talesman Michael Anefurs artikel “Inför obligatorisk introduktionskurs om svenska traditioner” är ett skolexempel på hur lätt politisk korrekthet kan slå över i god underhållning.
Orsak och verkan
Anefur menar att integrationspolitiken har misslyckats, att vanligt folk har insett det, men att politiker och experter låtsas som om ingenting har hänt. “Det blir konstigt”, säger han, “när vanligt folk ser problem samtidigt som experter och beslutsfattare säger att det inte finns några.”
Vilka är då problemen?
Anefur undviker att svara på frågan så gott det går. Han beter sig som de experter och politiker som han förebrår. Istället för att beskriva orsakerna till vanligt folks reaktioner, uppehåller han sig vid reaktionerna på problemen: svenskar lider av islamofobi, menar han, och det kan
leda till nya och fördjupade motsättningar mellan svenskar och invandrare och till att Sverige får fler främlingsfientliga partier.
Kristdemokraten Anefur – pinsam,
men också komisk
Men frågan var väl varför lider svenskar av islamofobi, varför det finns risk för fördjupade motsättningar och varför Sverige riskerar att få fler främlingsfientliga partier? Anefur beklagar att politiker och experter nonchalerar de problem som immigrations- eller integrationspolitiken har skapat, men när han skall komma till skott ställer han sig på experternas och kollegornas sida. Han vågar inte annat. Anefur är fullt medveten om islamdebattens moment 22-karaktär: å ena sidan kan så kallad legitim kritik av islam endast framföras av personer som är, på ett eller annat sätt, certifierade antiislamofober, å andra sidan är all kritik av islam per definition ett uttryck för islamofobi.
Den indirekta metoden eller konsten att säga något politiskt inkorrekt på ett politiskt korrekt sätt
Det är inte alltid som det är möjligt definiera bort problem. Anefurs försök är tappert, men det fungerar inte särskilt bra. Om man inte kan definiera bort ett problem och om det, av olika skäl, inte är möjligt att tala om det i konkreta termer, så kan man använda sig av en indirekt metod. Anefur gör rikligt bruk av detta knep.
Istället för att säga att han anser att många muslimer är antidemokrater och fientligt inställda till yttrandefrihet och religionsfrihet, vill han att asylsökanden skall genomgå en obligatorisk introduktionskurs i vilken de får lära sig hur det demokratiska systemet fungerar, varför yttrandefrihet och religionsfrihet är viktigt. Istället för att säga att många muslimer uppenbarligen betraktar bidrag som en försörjningskälla, vill Anefur att kursen också skall innehålla ett moment om “skyldigheter och rättigheter”. Istället för att öppet vidgå att många nya svenskar föraktar värdlandets traditioner och seder, vill Anefur att kursen skall innehålla ett avsnitt om svenska högtider, svenska traditioner och deras ursprung.
Man kan även belysa Anefurs trick genom att formulera om hans förslag till frågeställningar. Varför skall skattebetalarna bekosta kurser i demokrati om Anefur inte misstänker att muslimer inte älskar det sekulära, demokratiska systemet lika mycket som svenskar? Om det är islamofobin bland svenskarna som är problemet, finns det väl ingen anledning att invandrare skall tvingas att genomlida kurser om parlamentarisk demokrati?
Anefurs försök att dölja problemen genom att gömma undan dem i ett introduktionsprogram för invandrare imponerar inte. Det är pinsamt, men också komiskt. Eller hur?