Fredrick Toben är historierevisionist. Han ifrågasätter den officiella historieskrivningen om det andra världskriget. Framför allt tror han inte att Hitler var inblandad i judeförföljelserna. Professionella historiker ljuger i denna fråga, menar Toben. Toben är så övertygad om att han har rätt att han deltog i den av Iran anordnade alternativa förintelsekonferensen. På Tobens webbsida finns en bild på Irans president med underskriften “The Fearless President who Tells the Truth”.
På 60- och 70-talet drömde kommunisterna i väst om Albanien och Nordkorea och tapetserade sina sovrumsväggar med idolbilder av Enver Hoxha och Kim Il Sung. Toben och hans meningsfränder åker på intifadakonferenser och pryder sina webbsidor med bilder av muslimska extremister. Det är ett gott mått på den fanatism som präglar den historierevisionistiska rörelsen
Empiri och juridik
Det finns flera saker som är värda att ta upp när det gäller historierevisionismen. Låt oss begränsa oss till den empiriska och juridiska frågan.
Den empiriska frågan handlar om den officiella historieskrivningens empiriska status. Är den sann eller rentav falsk? Svaret på den frågan är att det inte finns något som talar för att historierevisionisterna har rätt i sakfrågan. David Irving, som av många uppfattas som en av världens ledande historierevisionister, är en habil skribent, men han har aldrig lyckats att försvara sina teser i närvaro av pålästa kritiker. År 1993 stämde Irving den amerikanska historikern Deborah Lipstadt för hennes bok Denying the Holocaust. Rättegången utmynnade i ett totalt fiasko för Irving som hade enorma problem med att försvara sina ofta extremt märkliga teorier om andra världskriget.
Den juridiska frågan handlar om hur man skall hantera figurer som Irving och Toben. Tyskland och Österrike har av historiska skäl haft en närmast paranoid inställning till historierevisionismen och bemött varje ansats till omarbetning av den officiella historieskrivningen med polisiära medel. Problemet med denna mentalitet är givetvis att den leder till en politisering av historieskrivningen. Frågan om vad som hände respektive inte hände under andra världskriget blir något som avgörs av mer eller mindre inkompetenta politiker. Politikerna tillskansar sig, i kraft av sin kontroll över den repressiva statsapparaten, ett effektivt åsiktsmonopol och tolkningsföreträde i historiska frågor. De som inte är av samma mening som staten riskerar böter eller till och med fängelse. Denna ståndpunkt är inte endast djupt problematisk ur en demokratisk synpunkt, den riskerar också att degradera ämnet historia till statlig propaganda. Historieforskningen i det demokratiska Europa riskerar att få samma sociala funktion som ämnet hade i kommuniststaterna innan muren föll.
En feltänkares predikament
Den Europeiska arresteringsorden (EA) tillkom efter terroristattackerna mot New York och Washington och motiverades med att den skulle underlätta kampen mot terrorism i Europa. Direktivet trädde i kraft 2004 och ersatte tidigare lagar om utlämning. Eftersom Sverige är EU-medlem är EA bindande också för vårt land.
Enligt EU-kommissionen är EA en succé. Under 2005 utfärdades nästan 7000 arresteringsorder, vilket är dubbelt så många som året före.
Hur fungerar EA? EA gör det möjligt för ett EU-land att begära att ett annat EU-land utlämnar en av sina medborgare. Det finns dock restriktioner på utlämningsbestämmelsen. Det är inte tillåtet för Sverige att utlämna en person under 15 år. Inte heller får en svensk medborgare utlämnas till ett annat EU-land om det skulle strida mot Sveriges grundlag eller om den handling som personen misstänks för att ha utfört inte är ett brott i vårt land.
Så långt är EA knappast en kontroversiell lag.
Problemet med EA är att EA inte alltid kräver så kallad dubbel straffbarhet. Vad innebär detta? Det innebär att ett land kan utfärda en arresteringsorder på en medborgare i ett annat land, även om den handling som personen misstänks ha utfört inte är ett brott i det land som medborgaren är medborgare i.
Därmed kommer vi in på Tobens predikament.
Toben är australiensisk medborgare och driver en historierevisionistisk webbplats. I Australien är det dock inte olagligt att ifrågasätta förintelsen. Toben greps på Heathrow av brittisk polis under en mellanlandning. Det är inte olagligt att ifrågasätta förintelsen i England heller. Det är Tyskland som vill placera Toben bakom lås och bom därför att i Tyskland är det förbjudet att förneka förintelsen.
Man kan således fråga sig vad Tyskland har att göra med vad australienska medborgare ägnar sig åt på sin fritid och varför britterna låter arrestera en person som inte har gjort sig skyldig till något som strider mot brittisk lag. Svaret på den frågan är att EA gör sådant möjligt.
Arresteringen av Toben är intressant också av ett annat skäl. Toben är historierevisionist, inte terrorist. EA motiverades ursprungligen med att lagen behövdes för att underlätta kampen mot terrorism i Europa. Vad har gripandet av Toben att göra med kampen mot terrorism? Ingenting. Sanningen är den att EA:s bestämmelser inte alls begränsar dess räckvidd på det sätt som angavs där lagen antogs av EU:s ministrar. Det finns nämligen 32 undantag från regeln om dubbel straffbarhet:
1. Deltagande i en kriminell organisation
2. Terrorism
3. Människohandel
4. Sexuellt utnyttjande av barn samt barnpornografi
5. Olaglig handel med narkotika och psykotropa ämnen
6. Olaglig handel med vapen, ammunition och sprängämnen
7. Korruption
8. Bedrägeri, inbegripet bedrägeri som riktar sig mot Europeiska gemenskapernas ekonomiska intressen enligt konventionen av den 26 juli 1995 om skydd av Europeiska gemenskapernas finansiella intressen
9. Penningtvätt
10. Penningförfalskning, inklusive förfalskning av euron
11. IT-brottslighet
12. Miljöbrott, inbegripet olaglig handel med hotade djurarter, växtarter och växtsorter
13. Hjälp till olovlig inresa och olovlig vistelse
14. Mord och grov misshandel
15. Olaglig handel med mänskliga organ och vävnader
16. Människorov, olaga frihetsberövande och tagande av gisslan
17. Rasism och främlingsfientlighet
18. Organiserad stöld och väpnat rån
19. Olaglig handel med kulturföremål, inbegripet antikviteter och konstverk
20. Svindleri
21. Beskyddarverksamhet och utpressning
22. Förfalskning och piratkopiering
23. Förfalskning av administrativa dokument och handel med sådana förfalskningar
24. Förfalskning av betalningsmedel
25. Olaglig handel med hormonsubstanser och andra tillväxtsubstanser
26. Olaglig handel med nukleära och radioaktiva ämnen
27. Handel med stulna fordon
28. Våldtäkt
29. Mordbrand
30. Brott som omfattas av Internationella brottmålsdomstolens behörighet
31. Kapning av flygplan eller fartyg
32. Sabotage
Det var alltså undantag nummer 17 som Tyskland åberopade sig på när man uppmanade britterna att släpa den bångstyrige australiensaren av planet på Heathrow och placera honom bakom lås och bom.
Smygande totalitarism
Evolutionsbiologen Richard Dawkins är en av världens mest kända ateister. Under ett USA-besök gästade Dawkins radioprogrammet Alan Colmes Show. Dawkins var i USA i syfte att marknadsföra sin nya bok – The God Delusion. Efter ett kort studiosamtal om boken öppnades telefonslussarna och följande konversation utspelades mellan Colmes och en kvinna som kände sig kränkt av Dawkins extroverta ateism:
Zelda: God evening. Yes, I find your guest’s comments extremely insensitive … How dare he offend people who want to expand their mind and try to reach out and try to make the world a better place?
Colmes: Well, he’s not an American but you have a constitutional right to offend people in this country.
Zelda: No, you don’t!
Colmes: Yes you do!
Zelda: Not according to my religion!
Colmes: No, you have a constitutional right to offend people.
Zelda: I don’t think you do.
Colmes: Where in the constitution does it say that you are not allowed to offend anybody?
Colmes: Should we be arrested?
Zelda: You’re missing the whole point. God night!
Detta meningsutbyte kan verka trivialt, men det är det inte. När Colmes frågar kvinnan om hon anser att Dawkins bör arresteras, lägger hon på luren. I Europa är det inte lika ofarligt att trampa människor på tårna. David Irving spenderade tre år i österrikiskt fängelse för att han under en föreläsning för konservativa studenter för 16 år sedan hävdat att det aldrig har funnits gaskamrar i Auschwitz. Frågan är hur länge det dröjer innan några av EU:s medlemsstater börjar använda EA i syfte att komma åt personer som motsätter sig den eurabiska dialogen och följaktligen kan anklagas för främlingsfientlighet. Arresteringen av Toben är av den anledningen långt ifrån en banalitet. Den vittnar vältaligt om den förändring i totalitär riktning som EU för närvarande genomgår. Den Europeiska arresteringsordern baseras på en sund idé: EU behöver ett juridiskt samarbete för att komma åt den gränsöverskridande kriminaliteten. Men i dess nuvarande utformning är EA också ett hot mot den demokratin. Problemet är inte endast att Toben riskerar 5 års fängelse därför att han inte håller med Richard Evans, utan att ett utlämnande av Toben kommer att skapa ett prejudikat enligt vilket de mest reaktionära EU-staterna kommer att ange tonen för hela unionen i frågor som rör yttrandefrihet, demokrati osv.
Anledningen till att Colmes var så styv i korken, är att han är amerikan. Om Colmes hade varit europé, hade han förmodligen inte tagit lika lätt på det faktum att kvinnan slängde på luren. Ringde hon polisen efteråt? Kontaktade hon någon av de institutioner för åsiktskontroll som har växt upp som svampar över Europa de senaste 20 åren och till vilka kränkta medborgare kan vända sig i syfte att få upprättelse? Alan Colmes kan sova lugnt, Europas ofta hårt prövade medborgare har anledning att fundera över vad som skall komma härnäst.