Media och Trump. Charlottesville

I en artikel betitlad “Varför har Trump så svårt fördöma högerterror?” ställer Aftonbladets Wolfgang Hansson frågan varför presidenten inte klart och tydligt tar avstånd från högerextremister och nazister. I denna artikel ska vi kika lite närmare på Hanssons kritik.

USA:s president: Donald Trump. Källa: Vita huset.

Är det sant att Trump var ovillig att fördöma högerterror?

Låt oss först titta lite närmare på artikelrubriken: “Varför har Trump så svårt fördöma högerterror?”
Det huvudsakliga problemet med rubriken är givetvis att Trump fördömde högerterror tre gånger. Hansson anser, av allt att döma, att det inte är tillräckligt, men det är knappast Trumps problem.
Eftersom Hanssons irritation i huvudsak är riktad mot det första uttalandet, ska vi uppehålla oss vid det.
Så här lät det första gången Trump uttalade sig om händelserna i Charlottesville:

We condemn in the strongest possible terms this egregious display of hatred, bigotry and violence on many sides, on many sides … It has been going on for a long time in our country … It has been going on for a long, long time. It has no place in America. … Above all else, we must remember this truth, no matter our color, creed, religion or political party, we are all Americans first.

Vad är det Trump säger? Han fördömer inte endast hat, intolerans och våld, han gör det “in the strongest possible terms”. I slutet av citatet markerar han också mot dem som anser att man för att vara amerikan måste ha en viss hudfärg, religiös tro eller politisk övertygelse.
Kan det bli tydligare än så?
Antag att statsminister Löfven hade sagt efter Nordiska motståndsrörelsens demonstrationer i Göteborg att vi inte definierar “svenskhet” med hänvisning till hudfärg, tro eller politisk övertygelse. Hade Hansson anklagat statsministern för undfallenhet mot högerextremister?
Knappast.
Vad var då problemet med det första uttalandet? Hansson menar att det var för allmänt hållet. Trump använde nämligen formuleringen “on many sides”. Han borde enkom ha fördömt högerextremisterna, verkar Hansson mena.
Det är Hanssons argument i ett nötskal: beviset för att Trump egentligen inte vill fördöma högerterror är uttalandets allmänna karaktär. Frågan är dock varför Hansson irriteras över att Trump sade “on many sides”. Man hittar svaret på denna fråga i Hanssons beskrivning av motdemonstranterna. Hansson verkar mena att motdemonstranterna bestod av vanligt folk som ville protestera mot nazism och fascism. Därför fanns det ingen anledning för Trump att inkludera dem i fördömandet.
Detta är dessvärre på sin höjd en halvsanning. Det är sant att en Unite the Rightaktivist dödade en motdemonstrant genom att köra på henne med bil, men det är lika sant att antifascister misshandlade motdemonstranter med klubbor. Åtminstone rapporterade New York Times det. Motdemonstranterna bestod alltså inte av vanligt folk. De tillhörde Antifascistisk aktion. Det är samma grupp som härjar på universitetsområdena och försöker stoppa konservativa från att föreläsa.
Konfrontationerna i Charlottesville var egentligen inget nytt under den historiska himlen. I Weimarrepublikens Tyskland flöt blodet i strida strömmar på gatorna när nazister och antifascister slogs med varandra. Amerikanska Antifas emblem är också modellerat med det tyska emblemet som förebild:

Antifaschistische Aktion, 1932. Källa: Wikipedia.

Amerikanska Antifa, 2017. Källa: Wikipedia.

Det var dessa två grupper som Trump fördömde i sitt uttalande: nazister/fascister och antifascister.
Hansson nämner inte Antifa. Istället kallar han dem "demonstranter". Vad det beror på kan man spekulera om. Kanske menar han att det var fel av Trump att kritisera Antifa av det enkla skälet att Antifa är en antifascistisk organisation. Tankegången skulle kunna se ut på följande sätt: vi ska kritisera fascister, inte antifascister.
Problemet är att också Antifa är ett hot mot demokratin. Antifa är en kommunistisk rörelse vars mål är störtandet av kapitalismen. Man arbetar utomparlamentariskt och säger sig vara en del av en internationell revolutionär rörelse.
Varför i all världen vill Hansson att Trump ska låta bli att nämna en kommunistisk organisation som med utomparlamentariska metoder vill störta det demokratiska styrelsesättet?
Trump kritiserade båda grupperna och det var bra gjort.

Är Trumps kärnväljare nazister och fascister?

Som vi har sett förklarar Hanssons Trumputtalandets allmänna karaktär med att Trump inte vill stöta sig med högerextremister. Frågan är emellertid varför han inte skulle vilja göra det. Hansson svarar: “Presidenten verkar rädd för att stöta sig med sina kärnväljare.” Kärnväljare är personer som alltid röstar på samma parti eller kandidat. Marginalväljare är individer som partierna eller kandidaterna inte med säkerhet kan veta hur de kommer att rösta. Om vi får tro Hansson, utgörs Trumps kärnväljare alltså av nazister och fascister. Man får nästan intrycket att Hansson tror att utan stödet från nazister och fascister hade Trump aldrig besegrat Hillary Clinton.
Hur vet Hansson att Trumps kärnväljare utgörs av nazister och fascister? Svaret är givetvis att han inte vet det. Han säger att Trumps förslag om “att stoppa muslimer från att resa in i USA föll i god jord hos extremhögern”. I realiteten berördes sju muslimska länder av presidentdekretet. Medborgare från drygt 50 muslimska länder omfattades inte av ordern och de som drabbades av de nya restriktionerna kan se framemot att de upphävs efter tre månader. Det var säkerhetspolitiskt motiverat.
Hansson fortsätter:

… många av … (Trumps) egna uppfattningar ligger nära de högerextrema gruppernas. Minns att ett av Trumps första inhopp i politiken var att fullständigt felaktigt hävda att president Obama inte var född i USA utan i Kenya.

Det är i och för sig korrekt, men återigen knappast hela sanningen. Trump hade rätt i sakfrågan när han under valkampanjen sade följande: “Hillary Clinton and her campaign of 2008 started the birther controversy”.
Teorin att Obama är kenyan har Demokratiskt ursprung. Frågan om Obamas ursprung diskuterades livligt bland Clintons sympatisörer och i hennes kampanjorganisation när hon försökte vinna den Demokratiska nomineringen. Hillary ifrågasatte aldrig offentligt sin rivals rätt att tävla om presidentposten, men hennes strateger uppmanade henne att betona att hon är född och uppvuxen i Amerika. De var övertygade om att det amerikanska folket skulle kunna läsa mellan raderna. Clintons chefsstrateg skrev följande:

I cannot imagine America electing a president during a time of war who is not at his center fundamentally American in his thinking and values.

Varför nämner inte Hansson det? Är han orolig för att läsarna ska dra slutsatsen att Clintonkampanjen flirtade med nazister och fascister?

Vänster eller höger?

Antifa är vänster, om det råder det knappast någon tvekan, men var på det politiska spektrumet hittar vi deltagarna i Unite the Right?

Unite the Right demonstrerar i Charlottesville. Källa: Wikimedia.

Hansson har rätt när han säger att många demonstranter var nazister och fascister, men innebär det att nazism och fascism är höger? Knappast.
Vänstern vill ha en stark stat, höga skatter och kollektiva lösningar. Högern vill ha en minimal stat, låga skatter och individuella lösningar.
Detta är naturligtvis en schematisk beskrivning. Socialdemokratin är inte lika kollektivistisk som Vänsterpartiet och Kristdemokrater är nog inte lika individualistiska som Moderater. Likväl är vi en sanning på spåret när vi beskriver partiideologierna på detta sätt.
Massmedia klassificerar Nordiska motståndsrörelsen som extremhöger. Uttryckt på ett annat sätt: de förmodas stå till höger om Moderaterna. En person som inte har en aning om NMR:s politik, hade sålunda, med all sannolikhet, gissat att NMR är en libertariansk organisation, dvs. att NMR vill att staten endast ska upprätthålla lag och ordning och försvara gränserna mot externa hot.
I realiteten är NMR lika lite höger som Moderaterna är vänster. Påståendet att NMR skulle befinna sig till höger om Moderaterna är lika absurt som tesen att Liberala partiet står till vänster om Vänsterpartiet. Vänsterpartiet är vänster därför att partiet för vänsterpolitik. Moderaterna är höger därför att partiet för högerpolitik.
NMR vill stärka statens makt in absurdum, eliminera den liberala demokratin och ersätta medborgerliga fri- och rättigheter med en fuhrerprinzip. Detta är inte högerpolitik. NMR står i realiteten till vänster om Vänsterpartiet.

Nazismens och fascismens historiska rötter

Nazism och fascism växte fram ur en debatt i den socialistiska rörelsen. Bakgrunden till denna dialog var att marxismen befann sig i kris. Marx’ prediktioner hade inte slagit in. De förväntade revolutionerna i industriländerna i Europa hade uteblivit. Mussolini som var revolutionär socialist och beundrad av Hitler var övertygad om att Marx inte hade förstått att människor inte är beredda att sätta sina liv på spel för den sociala klass som de tillhör. Däremot, förklarade han, är människor beredda att offra allt för fosterlandet. Det var skälet till att den socialistiska revolutionen aldrig kom till Tyskland och Italien, att tyskarna och italienarna istället valde att slåss för sina respektive hemländer under första världskriget. Mussolini var övertygad om att socialismen endast kunde räddas om socialister och kommunister tonade ner klasskampen och istället vädjade till människors fosterlandskärlek.
Om vi håller detta i minnet, får vi en ledtråd till varför Hitler ändrade namnet på Tyska arbetarpartiet till Tysklands Nationalsocialistiska Arbetarparti. Nation plus socialism är lika med nationalsocialism.
Vad är då skillnaden mellan nationalsocialism och fascism? Den kanske viktigaste skillnaden är att fascismen inte var programmatiskt antisemitisk. Det fanns judar som var fascister. Mussolinis älskarinna var judinna. Den fascistiska politiken blev antisemitisk när Italien allierade sig med Tyskland och Japan. Det var en strategisk antisemitism, inte en programmatisk sådan.
Bortsett från det hade Hitler och Mussolini samma målsättning. När Mussolini formulerade fascismens credo, “All within the state, nothing outside the state, nothing against the state”, summerade han också den nationalsocialistiska rörelsens mål. Fascister och nazister ville skapa ett samhälle i vilket en gigantisk stat styr ekonomin, kulturen och människorna. Nazisterna brukade säga att under nationalsocialismen är endast sömnen en privat angelägenhet.
Hanssons klassifikation är av allt att döma ideologiskt grundad. Den bistra sanningen är att nazisterna och fascisterna i Charlottesville inte var höger, de var vänsterextremister.
Faktum är också att den man som organiserade demonstrationen lär ha stött Barack Obama och tillhört Occupy Wall Streetrörelsen. Han hade alltså sin bakgrund i den yttersta vänstern.

David Duke

Hansson nämner också David Duke. Duke är en före detta nazist och medlem i KKK som numera spenderar all sin tid på att försöka övertyga vita amerikaner och européer om att det existerar en judisk världskonspiration.
Om vi får tro Hansson, ville Trump inte ta avstånd från Duke under valrörelsen.
Hansson baserar sin slutsats på en intervju med CNN i vilken Trump sade följande:

I don’t know any — honestly, I don’t know David Duke. I don’t believe I have ever met him. I’m pretty sure I didn’t meet him. And I just don’t know anything about him.

Hansson skriver:

Trumps tunghäfta började redan i valrörelsen när den förre Klu Klux Klanledaren David Duke gav Trump sitt stöd. Först låtsades Trump som om han inte visste vem Duke var.

Om Hansson hade tagit sin journalistiska plikt på större allvar, hade han berättat för läsarna att Trump har uttalat sig flera gånger om Duke och att det faktiskt inte finns mycket som tyder på att han ville ha Dukes stöd.
I den första intervjun år 1991 med CNN:s Larry King kommenterade han Dukes valframgångar i Louisana:

I hate seeing what it represents, but I guess it just shows there’s a lot of hostility in this country. There’s a tremendous amount of hostility in the United States.

Nio år senare kallade han Duke “a bigot, a racist, a problem”. I en intervju år 2015 med Bloombergs fick Trump frågan om vad han tycker om att Duke har uttalat sig i positiva termer om honom. Trump svarade:

I don’t need his endorsement; I certainly wouldn’t want his endorsement. I don’t need anyone’s endorsement. … Actually I don’t think it was an endorsement. He said I was absolutely the best of all of the candidates.

Ett år senare fick Trump följande fråga under en presskonferens:

Question: How do you feel about the recent endorsement from David Duke?
Trump: I didn’t even know he endorsed me. David Duke endorsed me? Okay, all right. I disavow, okay?

Trumps förklaring till varför han inte fördömde Duke under den av Hansson refererade intervjun var att det var en distansintervju och att den öronsnäcka som han hade tilldelats fungerade så dåligt att han knappt kunde höra vad journalisten sade.
Det som gör förklaringen trovärdig är att Trump faktiskt hade tagit ställning emot Duke några dagar före intervjun. Han upprepade sedan sin kritik efter intervjun.
Alltså: Trump tog avstånd från Duke före och efter den intervju som Hansson hänvisar till. Genom att selektera bort dessa fakta, försöker Hansson skapa en bild av förloppet som har mycket lite med verkligheten att göra. Trots att Trump har kallat Duke rasist och fördömt honom flera gånger, insinuerar Hansson att Trump har en i grunden positiv bild av den före detta KKK-ledaren.
Faktum är att om Hansson hade ansträngt sig, hade han faktiskt kunnat hitta högerextremister som stödde Hillary Clinton.
Hansson beundrar USA:s förre president Barack Obama. Han har kallat Obama “intellektuell gigant” och sagt att Obama med all sannolikhet kommer att gå till historien som en av USA:s mest framgångsrika presidenter. Låt oss därför granska den förre presidentens relation till Jeremiah Wright.

Jeremiah Wright

Jeremiah Wright är spirituell och politisk ledare för Trinity United Church of Christ och god vän till Barack Obama. Mycket god vän, kanske man skulle säga. Det var Wright som vigde paret Obama och döpte deras barn. Obama har också stött Wrights kyrka finansiellt. Faktum är att Obamas bok, The Audacity of Hope, har lånat titeln från en av Wrights predikningar.
Wright anser att den amerikanska staten uppfunnit hiv-viruset i syfte att utrota Amerikas svarta. Efter terroristattackerna mot New York och Washington sade Wright följande:

We have supported state terrorism against the Palestinians and black South Africans and now we are indignant because the stuff we have done overseas is now brought right back into our own front yards. America’s chickens are coming home to roost.

Wrights kyrka delade år 1982 ut Dr. Jeremiah A. Wright Jr. Trumpeter Award till Lois Farrakhan, ledare för Nation of Islam och ökänd antisemit. Han har kallat USA “U.S. of K.K.K. A.” Wright är afrocentrist och anser att vita amerikaner, till skillnad från svarta, inte är människor, utan ett slags abnormiteter på två ben.
Detta tvingar oss att ställa följande fråga: hur kan Obama, som Hansson beundrar, umgås med en man som har så extrema åsikter? En möjlighet är att Obama och Wright har samma syn på det vita Amerika. Obama har sagt att rasism är en del av Amerikas DNA. Wright har sagt att Amerika “believes in white supremacy and black inferiority … more than we believe in God.” Ingen större skillnad.
Frågan är vad det säger oss om Obama. Hansson hade förmodligen invänt att Obama har tagit avstånd från Wrights ofta extrema åsikter. Det är sant. Han har markerat gentemot Wright. Men det har Trump också gjort mot Duke. Flera gånger, dessutom. Dessutom var Trump aldrig god vän med Duke och han stöttade inte Dukes rörelse ekonomiskt. Dessutom kvarstår faktum att Obama uppenbarligen anser att USA:s vita är obotliga rasister. Trump har aldrig yttrat sig på ett jämförbart sätt, inte ens om illegala invandrare.

Två kompletterande fakta

Problemet är dock inte endast att Trump faktiskt har fördömt Duke, medan Obama, som Hansson beundrar, inte endast är eller har varit mycket god vän med en religiös extremist och skänkt pengar till dennes kyrka, utan att Hansson också ignorerar ytterligare två fakta för att kunna associera Trump och Duke.
För det första borde Hansson ha nämnt att Dukes stöd till Trump var, med Dukes egna ord, “strategiskt”. Uttryckt på ett annat sätt: Duke är inte Trumpanhängare, hans stöd till Trump var taktiskt betingat. Hansson skulle ha kunnat erinra sig samarbetet mellan Stalins Sovjet och de allierade under andra världskriget. Också det var taktiskt betingat. De allierade visste att de var tvingade att samarbeta med den sovjetiske diktatorn för att kunna besegra Hitler. Lika lite som samarbetet med Sovjet gjorde Churchill till Stalinbeundrare, kan Trump lastas för att en före detta KKK-ledare röstar på honom av taktiska skäl.
För det andra: familjen. Duke är en av USA:s mest kända antisemiter. Trumps dotter Ivanka har konverterat till judendomen. Hon har numera ett hebreiskt namn och följer de ortodoxa reglerna vad gäller mat och religiösa högtider. Dessutom är hon gift med Jared Kushner som är jude. Paret har tre barn. Det innebär att Trump har tre judiska barnbarn. När dottern födde sitt första barn, sade Trump att hon hade fått “a beautiful Jewish baby”. Med tanke på Trumps familjeförhållanden verkar det osannolikt att han skulle ha ett problem med att fördöma Duke. Omvänt: det faktum att Trumps familj har ett starkt judiskt inslag, är ett argument för att antisemiter som Duke inte har särskilt mycket till övers för USA:s 45 president.

Summa summarum

Redaktören har ordat en hel del om Aftonbladets bevakning av USA:s president Donald Trump. Under normala journalistiska förhållanden borde det inte spela någon roll att Aftonbladet är en socialistisk kvällstidning och att man avskyr Trump, men vi lever under inte sådana villkor. Alltmer av nyhetsförmedlingen syftar numera till att forma opinioner, inte att informera människor vad som faktiskt pågår och låta dem dra slutsatserna själva. Wolfgang Hanssons artikel “Varför har Trump så svårt fördöma högerterror?” är ett exempel på denna beklagliga trend.