Den muslimska terrorismen och Europa

Det terroristdåd som förövades i Madrid var av allt att döma inte utfört av den baskiska separatistorganisationen ETA. Mycket talar istället för att den muslimska terrorismen har nått Europa.
ETA grundades 1959 och består idag av drygt hundra personer som med politiska och militära medel slåss för ett självständigt Baskien. Organisationen har en lång tradition av attentat mot misshagliga politiker, journalister och representanter för den spanska staten. Däremot har ETA undvikit att döda civila och när det har hänt har organisationen bett om ursäkt. Den muslimska terrorismen har i stor utsträckning civila mål.
En annan viktig skillnad är våldets omfattning. Under sin 45 år långa karriär har ETA dödat drygt 800 personer. Den muslimska terrorismen syftar till att orsaka så stor förödelse som möjligt. Terroristattackerna i Madrid har i skrivande stund krävt minst 200 liv.
Egentligen var attentaten i Madrid inte oväntade. Planeringen av terroristattackerna mot USA ägde rum i Europa. En inte alltför orimlig hypotes är således att det i Europa finns en ansenlig mängd personer med muslimsk övertygelse som är beredda att planera eller/och genomföra liknande aktioner på vår egen kontinent. Det faktum att det idag finns närmare 15 miljoner muslimer i Europa borgar för att sådana individer inte heller borde ha något större problem att hålla sig dolda för myndigheterna.

Bräcklig allians

En omedelbar följd av terroristattacken är att Spaniens premiärminister, José Maria Aznar, har tvingats avgå. Aznars beslut att ställa sig på president Bushs sida i kampen mot den muslimska terrorismen, var inte populärt bland vanliga spanjorer. Denna skepsis visavi USA var på intet vis ett typiskt spanskt fenomen, utan något som man påträffade i flertalet europeiska länder. Till och med i England, USA:s främsta allierade under Irakkampanjen, fanns det en majoritet mot Blair och Bushs ambition att störta Saddam med militära medel. Motståndet mot USA var åtminstone delvis en rent emotionell fråga: opinionsundersökningar visade t.ex. att trots att endast 20 procent av fransmännen stödde de amerikanska krigsansträngningarna, ansåg hela 73 procent att den amerikanska politiken gagnade vanliga irakier och att den skulle bidra till ett stabilare Mellanöstern.
Men Aznars samarbete med USA var inte den enda förklaringen till valförlusten. Mätningar gjorda veckan före terroristattacken hade Aznar som klar segrare. Terroristattacken fick dock vågen att tippa över till socialisten Zapateros fördel. Många spanjorer röstade för regimskifte i förhoppningen om att en mer defensivt inriktad socialistisk politik bättre skulle kunna skydda dem mot framtida terroristattacker. Priset för antiterroristpolitiken hade helt enkelt blivit för högt.
Terroristattackerna mot New York och Washington svetsade samman Europa och USA i kampen mot den internationella terrorismen. USA:s viktigaste allierade var länder som själva levt med och kämpat mot inhemska terroriströrelser. Italien var en viktig allierad med sina erfarenheter från många års kamp mot vänsterterroristerna i Röda Brigaderna. I Västtyskland hade den västtyska staten under många år slagits mot den kommunistiska stadsgerillan Baader-Meinhof. England hade i flera decennier bekämpat IRA och den spanska staten var, efter decennier av strider emot den baskiska separatiströrelsen ETA, fullt införstådd med vad målmedvetna terrorister kan åstadkomma.
Dessa gemensamma erfarenheter var det kitt som höll ihop den antiterroristiska koalitionen. Men det fanns även viktiga skillnader i Europas och USA:s sätt att hantera den uppkomna situationen. Amerikanerna tog kampen mot terrorismen på betydligt större allvar än sina europeiska allierade. Trots brittiska påtryckningar tog det över ett år den innan franska regeringen förmådde stänga flyktingförläggningen Sangatte nära Calais. Men den kanske viktigaste skillnaden var att det europeiska engagemanget var omgärdat med en grundläggande restriktion: den muslimska terrorismen skulle förvisso bekämpas, men inte till vilket pris som helst. Om det skulle flyta något blod, måste det vara amerikanskt blod. Naturligtvis var detta inte något som man sade på banketterna, pressmottagningarna och bjudningarna, men det var den europeiska antiterroristdiskursens inofficiella och verkliga innehåll.
Problemet var alltså inte att kontinentaleuropéerna inte kunde ena sig mot den muslimska terrorismen, utan att deras enighet var baserad på förhoppningen om att amerikaner och engelsmän skulle göra grovjobbet, medan de själva skulle följa tilldragelserna på TV. De hade hoppats på “business as usual”. Bush och Blair skulle, genom sitt militära engagemang, dra på sig den muslimska världens vrede samtidigt som det intellektuella och politiska etablissemanget i de västeuropeiska länderna skulle ges nya möjligheter att offentligt och utan risk “reflektera kritiskt” över den amerikanska politiken. Lika mycket som araberna skulle hata Bush och Blair skulle de lära sig att de har “europeiska vänner”. Således var det inte oväntat att Spaniens nya premiärminister, socialisten José Luis Rodriguez Zapatero, direkt efter sitt tillträde lät avisera att de spanska trupperna i Irak skall kallas hem.

Allvarliga konsekvenser

Det USA-ledda fälttåget mot den internationella terrorismen har i mångt och mycket varit en framgångssaga. Störtandet av talibanregimen i Afghanistan var inte endast ett bakslag för terroristnätverket Al Qaeda, det drog också vanära över organisationen och fick många anhängare att tvivla på dess kapacitet att åstadkomma en renässans för den muslimska kulturen. Terroristattackerna mot New York och Washington hade förvisso varit framgångsrika, men de hade satt igång en händelsekedja som medfört att USA:s maktposition i den muslimska världen de facto hade stärkts. Även om bin Laden var populär, insåg många radikala muslimer att det var hans agerande som hade lett till talibanernas fall och den massiva närvaron av utländsk militär i området. Det är ingen överdrift att påstå att USA:s position i arabvärlden aldrig har varit så stark som efter invasionen av Irak.
Det spanska agerandet kan på sikt få förödande konsekvenser för kampen mot den internationella terrorismen. Terroristerna lyckades inte endast att avgöra det spanska valet och avlägsna ett viktigt hot mot muslimsk fanatism, de tvingade dessutom fram ett trupptillbakadragande från Irak. Det som gör det spanska beslutet signifikativt är att det sätter ett exempel som andra länder i Europa kan bli frestade att följa om och när islamisterna slår till igen. Om de muslimska terroristerna lyckas driva in en kil mellan USA och Europa, kommer det att underminera USA:s maktställning och öka Al Qaedas prestige i den muslimska världen. En dylik händelseutveckling skulle också allvarligt påverka president Bush möjlighet att bli omvald.

Nya attacker

Dessvärre finns det mycket som talar för att tågsprängningarna i Madrid inte var isolerade händelser. Enligt rapporter från europeiska underrättelsetjänster har de muslimska terroristerna har varit synnerligen framgångsrika i att rekrytera nya medlemmar bland Europas muslimer. I Frankrike beräknar man att det finns upp till 45 000 sympatisörer till Al Qaeda som genomgår regelbunden vapenträning. I Tyskland har organisationen rekryterat mellan 25 000 och 30 000 man och enligt den engelska underrättelseorganisationen MI5 har 10 000 brittiska muslimer anslutit sig till det religiösa krig mot väst som bin Laden initierade med terroristattackerna mot New York och Washington. Situationen anses numera så allvarlig att Englands utrikesminister, David Blunkett, hävdar att en attack mot Storbritannien måste betraktas som “oundviklig”.
Men den radikala islamismen har inte endast omorganiserat sig och värvat nya sympatisörer bland Europas muslimer, den åtnjuter ett fortsatt stort stöd bland befolkningarna i världens muslimska länder. När opinionsinstitutet PEW ställde frågan om palestinska självmordsattacker mot israeler kan rättfärdigas, svarade 74 procent av marockanerna och hela 86 procent av jordanierna (Jordanien har ett fredsavtal med Israel) ja på frågan. En fascinerande iakttagelse är att nästan en tredjedel av turkarna anser att självmordsattacker mot amerikaner och andra västerlänningar i Irak är berättigade. Det är givetvis något att hålla i minnet för dem som inbillar sig att ett turkiskt EU-inträde skulle underlätta kampen mot muslimsk terrorism.
Bland Europas politiker råder numera en närmast panikartad stämning och det är inte särskilt svårt att förstå varför. I en videoupptagning förklarade terroristerna att attackerna i Madrid var ett svar på Spaniens Afghanistan- och Irakpolitik och att mer blod än någonsin skulle flyta om landet inte ändrade sin politiska kurs. Det var en varning till det politiska etablissemanget i Europa som knappast gick att missuppfatta:

You love life and we love death, which gives an example of what the Prophet Muhammad said.

Det är knappast någon statshemlighet att ingen Europeisk regering idag är kapabel att hantera hotet från den muslimska terrorismen. Amerikanerna störtade talibanregimen i Afghanistan och avlägsnade Saddam Hussein från makten i Irak. Inget europeiskt land hade mäktat något liknande. Kriget på Balkan demonstrerade vad alla redan visste: Europa är en militär pygmé som inte klarar sig utan USA:s bistånd.
Hur kommer Europa att hantera denna nya utmaning? En inte alltför okvalificerad gissning är att EU:s politik i huvudsak kommer att vara defensiv. På den europeiska nivån kommer kritiken mot USA och Israel att trappas upp samtidigt som svansviftandet inför arabdiktaturerna i Mellanöstern intensifieras. På ett mer lokalt plan kommer vi att få höra nya lovprisningar av den “europeiska varianten” av islam – allt i syfte att om möjligt blidka terroristerna.
Det har redan framförts förslag om att EU bör tillämpa positiv särbehandling av muslimer på arbetsmarknaden, att staten bör subventionera muslimska skolor, ge ekonomiskt stöd till företag som ägs av muslimer, att stödet till den s.k. palestinska myndigheten i de av Israel “ockuperade” områdena ökas och att EU bör säga ja till ett turkiskt EU-medlemskap i syfte att hindra den muslimska terrorismen från att etablera sig i Europa.
Inget av detta kommer naturligtvis att hjälpa. De personer som planlade och genomförde attackerna i Madrid var inte missnöjda med den europeiska arbetsmarknadspolitiken. Inte heller var tågsprängningarna ett försök att tvinga EU att släppa in Turkiet i gemenskapen. Terroristattackerna mot Madrid har ingen direkt koppling till det s.k. palestinska problemet eller kriget i Irak. Araberna har aldrig brytt sig särskilt mycket om palestiniernas lidanden. Muslimska fanatiker försökte redan 1993 att rasera World Trade Center. Den islamistiska terrorismen är ett uttryck för den muslimska kulturens dödskamp. Islamisterna hatar väst därför att väst representerar sekulära värden som demokrati, kapitalism och kvinnans frigörelse och de slåss för att hindra att deras egen religion skall gå samma öde till mötes som kristendomen har gjort.
Det finns de som säger att om det inte hade varit för oljan, hade väst inte haft någon anledning alls att upprätthålla kontakter med arabländerna. Risken för konflikter hade då varit närmast obefintlig. Det ligger onekligen något i denna ståndpunkt: utan sina oljetillgångar hade arabstaterna i Mellanöstern varit lika fattiga och desorganiserade som länderna i Afrika. Dessvärre är det nog dock så att konfrontationen med islam är oundviklig. I en värld av fria informationsflöden kommer västerländska ideal förr eller senare att penetrera även muslimska kulturer och det är upp till Europas 15 miljoner muslimer att själva välja på vilken sida av barrikaden de tänker stå.

Terroristattackerna i Madrid var inte slutet på något, de utgjorde snarare en uvertyr. Vi har det värsta framför oss.