Home » Okategoriserade » Myter om världen

Myter om världen

By in Okategoriserade on .

Det Socialdemokratiska arbetarpartiet är Sveriges största parti. Partiet har styrt Sverige under större delen av 1900-talet och därför är det inte ointressant att studera vad partiet har för uppfattning i olika frågor. Det socialdemokratiska partiet marknadsförs ofta som ett modernt socialistiskt parti och det ligger onekligen något i det. Det är definitivt felaktigt att sammanblanda huvudfåran i socialdemokraterna med t.ex. tokvänstern i Vänsterpartiet. Det innebär dock inte att partiet har upphört att vara ett socialistiskt parti. Den materialistiska historieuppfattningen utgör fortfarande den doktrin som partiet utgår ifrån.
I denna artikel skall vi titta lite närmare på den utrikespolitiska debatten i partiet. Vi skall, kort uttryckt, skärskåda delar av det förslag till nytt internationellt program som partiet håller på ta ställning till: En rättvis värld är möjlig.
Dokumentet är ett hopkok av modern socialdemokratisk politik och gammal ideologisk bråte. Det är inte ett alltigenom uselt programförslag, men den dualistiska världsbilden i dokumentet bär vittnesbörd om att partiet ännu inte har kapat banden med den socialistiska traditionen. Under större delen av 1800- och 1900-talet ansåg partiet att den grundläggande motsättningen var den mellan arbete och kapital. Numera har detta motsatspar kompletterats med nya dualismer: kvinnor förmodas stå i ett motsatsförhållande till män och invandrare anses stå i motsättning till en homogen och förtryckande svensk majoritetskultur. Denna dualistiska grundsyn lyser även igenom i partiets förslag till nytt internationellt program. Dualismen arbete-kapital har nu förts upp på en global nivå. Nu är det den internationella kapitalismen som hotar världen med förrödelse.

Den goda politiken och den eländiga kapitalismen

Vad innebär det att programförslaget genomsyras av en dualistisk verklighetsuppfattning? Låt oss kika lite närmare på några citat från programmet:

För första gången kan fattigdomen göras till historia. Det är möjligt att på en generation utrota fattigdomen, om den politiska viljan finns. Trots detta präglas världen av ökande orättvisor inom och mellan länder.

Uttalandet är symtomatiskt för skriften: orättvisorna ökar i världen och orsaken är kapitalismen. Först när marknadskrafterna har tyglats kan globaliseringen gynna alla människor. Fler citat:

Makten över världsutvecklingen får inte överlämnas till världsföretag och jakten på kortsiktig kapitalavkastning.

Det är allt tydligare att det internationella kapitalets jakt på snabba och allt högre vinster inte tar mänsklig hänsyn. Att människor används som spelbrickor.

Kapitalintressen får inte ensamma råda över länders utveckling eller erbjudas en fristad undan all demokratisk kontroll och socialt ansvarstagande.

De multinationella företagen spelar en avgörande roll i den globala ekonomin. Av världens hundra största ekonomier är hälften företag. Trots att de 300 största företagen står för mer än en fjärdedel av jordens bruttonationalprodukt så anställer dessa cirka tre-fem procent av den globala arbetskraften. Inom ramen för FN, OECD, ILO, Världsbanken och andra organisationer finns möjligheter att driva fram regler om företags ansvar för mänskliga rättigheter, arbetsvillkor, bekämpandet av korruption och en bättre miljö.

Det kortsiktiga ansiktslösa kapitalet måste stå tillbaka till förmån för mer långsiktigt ägande och investeringar.

Med finansmarknadernas globalisering följer ökad sårbarhet. Finansiella kriser kan få förödande mänskliga konsekvenser. Krisen i Asien i slutet av 1990-talet ledde till ökad fattigdom och inkomstförluster som var tio gånger större än det samlade biståndet. Spekulationsekonomin måste tyglas och ramverket för det internationella kapitalet stärkas.

Kapitalet intrigerar mot de nationella politiska systemen. Det sätter demokratin ur spel, leder till miljöförstöring, svält och ekonomisk instabilitet. Kapitalet bryr sig inte om kvinnors rättigheter eller miljö, det har bara pengar för ögonen. Är denna analys verkligen korrekt?

Kapitalistisk jämmerdal?

I programförslaget sägs det att globaliseringen-kapitalismen hotar demokratin. Faktum är dock att det aldrig har funnits så många demokratier som det finns i idag. Sovjetunionen har upphört att existera och de sk. folkdemokratierna i Östeuropa har samtliga förpassats till historiens skräpkammare. Västdemokratierna har haft den goda smaken att avveckla sina kolonialvälden. Många asiatiska och latinamerikanska länder har valt kapitalism istället för planekonomi, men det verkar inte ha fått till effekt att de därmed också har blivit mindre demokratiska. Idag anser initierade bedömare att marknadsreformerna i Kina på sikt kommer att beröva det kinesiska kommunistpartiet dess maktmonopol. För 50 år sedan var 12 procent av världens länder demokratier. Om programförfattarnas dystopiska prognos är sann, borde antalet demokratier idag alltså vara färre än tolv, men det är de inte. Idag är över 60 procent av världens länder demokratier. Dessutom: de länder som hamnar högst uppe på listan över hel- eller halvdiktaturer är länder som för en mer eller mindre uttalad antikapitalistisk politik. Nordkorea är ett exempel, Kuba är ett annat. Globaliseringen handlar ytterst om att varor, tjänster och idéer söker sig över nationsgränserna. Demokratiidéen är ett exempel. Globaliseringen har medfört att demokratin som idé har fått fäste i allt fler hörn av vårt jordklot. Faktum är att det ställe där demokratin har haft svårast att få fäste är Afrika, dvs. den kontinent som är minst globaliserad, minst kapitalistisk. Det förefaller alltså inte existera någon generell motsättning mellan kapitalism-globalisering och demokrati.
Inte heller är det korrekt att globaliseringen har medfört svält och underutveckling. Det är inte sant att de rika har blivit rikare och att de fattigare har blivit fattigare. De rika länderna har förvisso blivit rikare, men de fattiga länderna har inte blivit fattigare. Enligt Förenta Nationerna har fattigdomen minskat mer de senaste 50 åren än under de föregående 500 åren tillsammantagna. Allt färre människor tvingas gå hungriga. Den globala matproduktionen har inte endast ökat, vi äter bättre mat idag än vad vi gjorde förr. De länder som idag har problem med sin livsmedelsförsörjning, t.ex. Nordkorea, är länder som har försökt stänga ute kapitalismen och globaliseringen. Genomsnittslivslängden har ökat i världen. För 100 år sedan var genomsnittslivslängden i världens u-länder 30 år. Idag är den över 65 år. Idag lever man längre i den tredje världen än man gjorde i England vid sekelskiftet. Spädbarnsdödligheten och analfabetismen i världens fattiga länder har minskat. Kvinnans ställning har fortlöpande förbättrats.
Det går alltså åt rätt håll. Världen är kanske inget paradis, men det är definitivt inte den kapitalistiska jämmerdal som programförfattarna målar upp.

Fler exempel på “orättvisor”

En vanligt förekommande invändning är att världen är orättvist inrättad därför att skillnaderna mellan rika och fattiga länder är så stora. För att förstå hur programförfattarna resonerar skall vi kika lite närmare på hur de definierar ordet “rättvisa”.
I det socialdemokratiska programförslaget används en tillståndsdefinition av ordet “rättvisa”. Om man definierar “rättvisa” i termer av tillstånd blir varje inkomstskillnad ett tecken på orättvisor. Om man istället hävdar att “rättvisa” skall definieras i termer av det sätt varpå något förvärvades, är det inte självklart att även stora inkomstskillnader måste bero på orättvisor. Enligt den första definitionen är löneskillnader alltid orättvisa därför att de innebär att människor inte har samma summa pengar att leva på. Enligt den andra definitionen är löneskillnader inte orättvisa i sig. Frågan om löneskillnader är rättvisa eller orättvisa kan inte besvaras oberoende av en analys av hur de har uppkommit. Påståendet om att det finns en global orättvisa är således sant endast under förutsättning att de rika länderna inte har gjort sig förtjänta av sitt välstånd. Låt oss ta ett konkret exempel.
Varför säger vi inte att det är orättvist att rökare har större problem med sin hälsa än icke-rökare. Det är ju, trots allt, ett empiriskt faktum att rökare oftare är sjuka än icke-rökare. Skälet är givetvis att det inte är icke-rökarnas skuld att rökarna blir sjuka av sitt rökande. I den mån en rökare blir sjuk på grund av sin tobaksanvändning, är sjukdomen självförvållad. Denna distinktion är viktig av två skäl.

  • Distinktionen utesluter inte att en icke-rökare kan känna sympati för en person som har blivit sjuk på grund av sitt rökande. Man resonerar inte motsägelsefullt om man, å ena sidan, känner sympati för människor som på eget bevåg har försatt sig i en prekär situation, samtidigt som man, å andra sidan, inte anser att deras situation skall förklaras med att de har utsatts för orättvis behandling.
  • Distinktionen gör det svårt för rökaren att ställa krav på icke-rökaren med hänvisning till att skillnaderna i hälsa indikerar en orättvisa. Det är upp till rökaren att sluta röka eller att ta konsekvenserna av sitt handlande.

Alltså: vårt sätt att definiera ord är viktigt eftersom våra definitioner påverkar vårt tänkande och agerande. Denna regel gäller naturligtvis även de socialdemokratiska programförslagsförfattarna. De utgår ifrån en tillståndsdefinition av ordet “rättvisa” därför att det gör det möjligt för dem att ställa krav på den s.k. rika världen. Låt oss titta lite närmare på några av de orättvisor som de anser sig ha identifierat.
En orättvisa är att vissa människor lever längre än andra och att somliga är mer sjuka än andra:

Orättvisorna tar sig många uttryck. En invånare i den industrialiserade världen väntas leva nästan 30 år längre än de som bor i världens minst utvecklade samhällen.

Varje år dör sex miljoner människor i hiv/aids, tuberkulos och malaria – samtliga sjukdomar som kan förebyggas eller botas. Nästan tre miljoner barn som dör varje år hade kunnat räddas genom vaccination.
Sjukdomar stjäl människors drömmar om en bättre framtid. Relationen mellan sjukdom och fattigdom i världen är en ond cirkel. Fattigdom ökar risken för sjukdom och sjukdom riskerar att göra såväl individer som hela samhällen fattigare.
Sjukdomar som kan botas utmanar den internationella solidariteten mer än något annat. Mänskligheten har ett gemensamt ansvar att agera kraftfullt mot dessa sjukdomar. Hälsosystem är i första hand nationella regeringars ansvar.

Det är förvisso ett obestridligt faktum att afghaner dör tidigare än européer, men varför är det orättvist? Det finns ju, trots allt, ingen koppling mellan europeiskt vardagsliv och afghansk medellivslängd. En viktig förklaring till den höga genomsnittsåldern i Europa är väl att européer inte krigar mot varandra eller menar författarna att det är Europas fel att afghanska krigsherrar bekämpar varandra?
Hiv-epidemin i Afrika är ett annat exempel. Det virus som orsakar aids kännetecknas av låg smittsamhet. Hiv smittar inte vid sociala kontakter, t.ex. genom handskakningar. Viruset är inte luftburet. Det är ofarligt att använda samma kaffemugg som en hivsmittad och vetenskapen känner inte till något fall där hiv-virus har smittat genom kyssar. Hiv sprids i huvudsak på grund av att människor har sex med varandra utan att skydda sig, vid blodtransfusioner och när narkomaner delar sprutor med varandra. Detta skiljer hiv från många andra virus. Programförfattarna skriver att “Sjukdomar stjäl människors drömmar”, men sjukdomar kan inte göra något sådant. Anledningen till att så många afrikaner dör i förtid är att de inte skyddar sig när de har sex. Varför är det orättvist att färre svenskar dör i aids om fler svenskar än afrikaner använder kondomer? Varför är det orättvist att färre européer är hivsmittade än afrikaner när det inte är européernas fel att många afrikaner är bärare av hivvirus?
Ibland verkar det som om författarna syftar på det faktum att européer har tillgång till bättre sjukvård än afrikaner. Det är förvisso sant, men varför skulle det vara orättvist? Sjukvården i den rika världen har inte byggts upp på bekostnad av sjukvården i den fattiga världen. Faktum är att om det inte hade varit för den rika världens sjukvård, hade fler människor i de fattiga länderna farit illa på grund av sjukdomar. De afrikanska länderna behöver t.ex. inte betala marknadspriser för läkemedel mot aids, utan kan köpa dem kraftigt subventionerade.
Det är alltså inte tal om att förneka att det faktiskt finns människor som har drabbats oförskyllt, men att, som författarna gör, hävda att skillnaderna i smittfrekvens i sig är ett tecken på orättvisor, är bisarrt.
Situationen i världens muslimska länder är ett tredje exempel. Om det inte hade varit för oljetillgångarna, hade många arabländer varit lika fattiga som många afrikanska stater är idag. Hade detta varit orättvist? Är det Europas fel att arabländerna har satsat på religion istället för på vetenskap och diktatur istället för på demokrati?
Enligt programförfattarna är det även orättvist att de rika länderna i huvudsak handlar med varandra. Den svenska exportstatistiken toppas av USA, tätt följt av Tyskland, Norge, Storbritannien och Danmark. Importstatistiken toppas av Tyskland, tätt följt av Danmark, Storbritannien, Norge och Nederländerna. Den afrikanska andelen av Sveriges export och import är 1,5 procent respektive 0,4 procent. Tror författarna att Sverige undviker att köpa afrikanska bilar och datorer för att hålla kvar afrikanerna i fattigdom eller är det så enkelt att de flesta afrikanska länder inte har några datorer eller bilar att sälja? Hur många gånger har vi inte hört socialdemokratiska politiker betona att Sverige måste värna om sin konkurrenskraft (påståendet förs fram även i En rättvis värld är möjlig, men där är det staten Varför är det fel att tillämpa detta argument på afrikanska stater? Varför är det fel att säga att om Afrika har blivit en, ur ekonomisk synvinkel, insignifikant kontinent, beror det på afrikanerna själva? Varför är det fel att säga att fattigdomen beror på att de inte har värnat sina respektive länders förmåga att hävda sig i den internationella konkurrensen? Är det därför att påståendet är falskt eller därför att det uppfattas som alltför rättframt?

Att ta från de rika och ge till de fattiga

Det är inte särskilt svårt att förstå varför programförfattarna har valt att betona rättviseaspekten och varför de har utgått ifrån en tillståndsdefinition av ordet. Programförfattarna vill korrigera “orättvisorna” i världen genom en omfattande omfördelning av resurser från den rika världen till den fattiga världen. Föreställningen om en global orättvisa används för att motivera denna omfördelning, men som vi har sett är rättviseargumentet inte oproblematiskt.
Omfördelningsargumentet är, om möjligt, ännu svagare. Sambandet mellan ekonomisk utveckling och ekonomiskt bistånd är inte särskilt starkt. När socialdemokratiska finansministrar diskuterar de offentliga utgifterna, brukar man varna för att människor skall bli beroende av bidrag. Varför skulle inte denna regel även gälla stater? Zambia har tagit emot 14 gånger mer bistånd än Sydkorea, men medan Sydkorea har utvecklats till en modern industristat är Zambia fortsatt beroende av västvärldens välvilja. Är det en ren slump att de 30 minst korrumperade länderna i världen nästan alla ligger i väst? Är det kanske rentav på det viset att flertalet av de länder som erhåller bistånd från väst tillhör de mest korrumperade länderna och att det är korruptionen i mottagarländerna som förklarar varför biståndspolitiken har gett så mager utdelning? Transparency International publicerar varje år en lista, The Annual Corruption Perception Index, över världens mest och minst korrupta länder. Listan omfattar 146 länder. Här är några av de länder som erhåller stöd från EU:s skattebetalare:

Land Plats i TI:s index 2004
Angola 131
Benin 77
Nigeria 144
Elfenbenskusten 133
Sudan 123
Kongo 114
Haiti 146

I Asien stöder EU Bangladesh som hamnar på plats 145. Värt att notera är att EU även ger bistånd åt kärnvapenstaten Pakistan. Pakistan hamnar på en föga smickrande 130:e plats i korruptionsstatistiken. Behöver Pakistan verkligen EU-stöd om landet har råd med kärnvapen? I Centralamerika erhåller Castros kommunistdiktatur stöd från de europeiska skattebetalarna. Andra länder är Nordkorea och Myanmar (Myanmar, före detta Burma, hamnar på sista platsen i korruptionsstatistiken).
I socialdemokraternas världsbild är emellertid korruptionen inget problem. Det enda bekymret förefaller vara att väst inte ger tillräckligt mycket i bistånd. För att öka flödet av resurser vill programmakarna “införa skatter och avgifter genom mellanstatliga avtal”:

Om textilarbetarna i Bangladesh ska få bättre arbetsvillkor och löner kan produktionen inte ske till lika låga löner som idag. Det innebär att konsumenter i den rikare världen inte kan köpa kläder till så låga priser som idag. Att förse oss i rikare delen av världen med billiga konsumtionsvaror genom usla arbetsvillkor och låga löner på andra håll är oacceptabelt.

Det kanske är något som partiet borde informera väljarna om i nästa valrörelse.

Ge diktaturerna i världen mer makt

Socialdemokraterna är ett modernt socialistiskt parti och brukar inte ha några större problem med dra gränsen mellan demokrati och diktatur, åtminstone om diktatorerna inte är skäggiga, karibiska revolutionärer. I förslaget till nytt internationellt program skriver programmakarna att de vill demokratisera FN, men i realiteten utmynnar deras reformvilja i ett förslag om att ge världens dikaturer mer att säga till om:

Stormaktsdominansen ska brytas och alla stater kunna utöva inflytande, även om det är naturligt att demokratier ges starkare förtroenden, liksom de stater som mest aktivt bidrar till FN, dess budget och insatser.

Varför i all världen skall demokratier tvingas ta hänsyn till diktaturer? Efter det Österrikiska Frihetspartiets framgångar i valen 1999 valde socialdemokraterna att ställa sig bakom EU:s vettlösa mobbning av landet. Österrikarna skulle trakasseras därför att de hade röstat på “fel” parti. Att Österrike är en demokrati och att valet var oklanderligt organiserat ur demokratisk synpunkt, vägde lätt när EU-ledarna beslutade att sätta landet i karantän. Inte blev det bättre av att EU till slut tvingades krypa till korset och erkänna att Österrike inte behandlade invandrare på ett annorlunda sätt än andra unionsmedlemmar.
Nu oroar sig Sveriges socialdemokrater över att världens alla muslimska diktatorer inte skall lyckas göra sina stämmor hörda i FN. Detta är förmodligen den mest osmakliga delen av förslaget och man undrar i sitt stilla sinne hur programmakarna har resonerat. Kanske utgör förslaget ett försök att göra partiets utrikespolitik lite mer mångkulturell? Eller inbillar sig Winberg kanske att saudiarabierna skall berika den feministiska analysen? Dessutom: varför driver partiet inte samma ståndpunkt i EU? Om det är viktigt att alla får komma till tals, kan väl turkarna få behålla sitt dödsstraff och, i god demokratisk ordning, ges möjligheten att argumentera för systemet i den europeiska delen av EU?

Ohämmat skryt

Författarna skryter ohämmat över det socialdemokratiska partiets internationella bedrifter:

Kampen har varit meningsfull och framgångsrik. Kolonialismen är historia, om än inte dess arv. Diktaturerna är på reträtt.

Vem tror, på fullt allvar, att Sverige har spelat någon större roll för t.ex. demokratins seger i Europa? Olof Palme gjorde ju inte precis sig känd som någon aggressiv sovjetkritiker. När moderater argumenterade för ett från socialismen fritt Östeuropa, kallade Palme dem “korstågare”. Palmes kritik av västdemokratier var också betydligt utförligare än hans kritik av socialistdiktaturer. Palmekommissionens förslag om en kärnvapenfri korridor i Europa applåderades av Sovjetunionen och den sk. fredsrörelsen. Sovjet till och med föreslog att zonen skulle utvidgas så att den omfattade hela Västtyskland, eftersom det skulle göra det svårare för västdemokratierna att agera snabbt i händelse av en konflikt. Det var den socialdemokratiska vänsterns favorithatobjekt, liberalerna Reagan och Thatcher som befriade de östeuropeiska folken. Idag skryter EU om att organisationen har enat Europa, men det hade aldrig varit möjligt utan Ronald Reagans upprustningspolitik. Det är förvisso sant att Palme emellanåt fördömde diktaturer, men hans kritik var alltid selektiv. Han fördömde diktaturens kreatur i Tjeckoslovakien samtidigt som han vänslades med Fidel Castro och Sandinisterna i Nicaragua.
Inte har det blivit mycket bättre efter Palme. Statsminister Göran Persson har försvisso försökt ändra på partiets ofta negativa syn på Israel, men om vi bortser från det hittar vi inte mycket nytt. Det är samma ideologiska bråte, samma oförmåga att göra distinktioner. Socialdemokraterna demonstrerar och gnäller när USA störtar en av världens brutalaste diktatorer, men förhåller sig passiva inför det massiva förtrycket av kvinnor i världens muslimska länder. Hur många har sett SSU:are tälta utanför någon arabisk ambassad? Någon? Förmodligen ingen. Ungvänstern är alldeles för mångkulturell och upptagen med att oja sig över den “amerikanska ockupationen” för att hinna med sådana petitesser. Det socialdemokratiska partiets kritik av auktoritära, icke-västerländska rörelser har alltid varit ambivalent och präglats av flathet.
Programförfattarna skriver att kampen “för en rättvisare värld går som en röd tråd genom den demokratiska socialismens historia”. Författarna har förvisso rätt när de säger att tråden är röd, men att påstå att socialdemokratins internationella politik har präglats av kamp mot diktaturer, är, milt sagt, en överdrift.

Västerlandet och resten

Programförslagets huvudtes ser ut på följande sätt: orättvisorna i världen ökar och det är kapitalismens fel. Vidare: eftersom kapitalismen har sitt centrum i väst, är orättvisorna i världen västs fel. Därför är det också moraliskt berättigat att ta resurser från västländerna och ge dem till länderna i den tredje världen. Detta är givetvis nonsens.
Det afrikanska kaoset beror inte på väst. Det beror på att afrikanska ledare för krig, det beror på att de afrikanska staterna är korrumperade, det beror på att afrikaner inte skyddar sig när de har sex. Det är en sak att hävda att västvärlden bör ställa upp för Afrika, det är en helt annan sak att säga att den afrikanska krisen inte är självförvållad, utan ett resultat av den europeiska kapitalismens ränker och spel. Detta är och förblir nonsens. Klassiskt socialistiskt nonsens.
Programförslaget är också mycket riktigt fullt med antydningar och diffusa anspelningar på västerlandets skuld. Istället för att öppet säga att det är västs skattebetalare som skall stå för notan, talar författarna om “mänsklighetens ansvar”. Istället för att säga att världen bara kan bli en bättre plats att leva på om alla länder anpassar sig till västerländska principer för ekonomi och politik, mumlar programmakarna om nödvändigheten att “globalisera demokratin och demokratisera globaliseringen”. De skriver att “Demokratins principer och de mänskliga fri- och rättigheterna är universella”, som om de vore hämtade från det muslimska idéarvet. De hävdar vidare följande:

Aldrig har det funnits så många demokratier som idag. Och sambandet mellan demokrati och ekonomisk utveckling är starkt.

Varför inte skriva “aldrig har det funnits så många samhällen som är organiserade i enlighet med västerländska principer”? Istället för att öppet och ärligt medge att de flesta vetenskapliga innovationer som gagnat mänskligheten, har sitt ursprung i västvärlden, skriver de att “vetenskapens och teknikens framsteg inom medicin, kommunikation, informationsteknologi, energianvändning och produktionssystem sprids över världen”. Sprids varifrån?
Den enkla sanningen är att om det inte hade varit för väst, hade det demokratiska styrelsesättet inte varit lika vanligt förekommande i världen. Hungerkatastrofer, underutveckling och analfabetism hade plågat mänskligheten i högre grad än de gör idag och världens kvinnor hade tvingats leva under extremt patriarkaliska system.

Utan väst hade världen, helt enkelt, varit, en värre plats att leva på. Det borde även socialdemokrater begripa.