Är det en slump att Osama bin Laden har sagt att Al Qaeda inte tänker attackera Sverige? Knappast.
Anledningen till att bin Laden är så positivt inställd till Sverige, är att han anser sig kunna lita på landets politiska
etablissemang. Sveriges politiker har i och för sig inget till övers för Al Qaedaledaren, men de har heller inte gjort överhövan mycket för att stöta sig med honom.
Sverige har ställt sig bakom PLO mot Israel. Svenska regeringar kritiserar hellre USA än muslimska diktaturer. När amerikanerna försöker införa demokrati
i en av världens mest hårdföra diktaturer, skäller socialdemokraterna som bandhundar. Inte heller har svenska politiker
brytt sig särskilt mycket om att en radikal form av islam fått fotfäste i landet.
Enligt FBI-rådgivaren Evan Kohlmann har Sverige under en lång period fungerat som tillflyktsställe för muslimer med
radikala åsikter. Man sprider islamistisk propaganda, rekryterar aktivister och bidrar med pengar till aktioner.
Bombningen av Paris tunnelbana 1995 finansierades från Stockholm.
SÄPO säger att man känner till dessa grupper, men på den politiska fronten råder närmast dödstystnad. Svenska politiker behöver nazister
och rasister för att orka höja rösten.
I denna artikel skall vi titta lite närmare på förhållandet mellan vänstern och islamisterna. Hur ser samarbetet ut och vad grundar det sig på?
På jakt efter socialismen
Enligt Marx var kapitalismen dömd att gå under. Den fallande profitkvoten skulle tvinga kapitalisterna att avskeda allt fler
arbetare och att sänka lönerna för de som fortfarande hade ett arbete. Det skulle medföra att arbetarklassen sjönk
allt djupare ner i misär. Som en följd av detta antog Marx att arbetarna skulle organisera sig politiskt och, så småningom, störta
kapitalismen och upprätta ett socialistiskt samhälle.
Det dröjde inte länge innan den marxistiska teorin kolliderade med verkligheten.
Det största problemet var givetvis att kapitalismen inte ökade fattigdomen, den minskade den. Arbetarna fick det successivt bättre.
Marxisterna hamnade i ett dilemma. Skulle man överge den marxistiska teorin eller skulle man försöka formulera om den
så att den korresponderade med verkligheten? De som inte ville överge marxismen hävdade att välståndsökningen i de
kapitalistiska samhällena inte vederlägger Marx. Det är förvisso sant att arbetarklassen har fått det bättre, medgav man, men i relativa termer
har den blivit fattigare.
Men inte heller denna tolkning verkade förse marxisterna med en utväg ur deras dilemma. De flesta arbetare hade inget problem med att köra
omkring i en Volvo, trots att direktören hade en Jaguar. Ännu värre var att många arbetare uppenbarligen var nöjda med sin materiella standard
och dessutom trodde att de skulle få det bättre i framtiden.
Därmed var krisen ett faktum: utan misär, ingen revolution; utan revolution, ingen socialism.
I mitten på 1950-talet presenterade den amerikanska marxisten Paul Baran ett förslag till lösning på problemet. Baran hävdade att
fattigdomen i den tredje världen var en direkt följd av västerländsk imperialism. Marx hade själv aldrig haft en tanke på att misären i den tredje
världen skulle vara
kopplad till välståndet i väst. För honom var fattigdomen i den tredje världen helt naturlig. Marx ansåg att
alla länder måste genomgå samma historiska moderniseringsprocess som västlanderna hade gjort innan de kunde räkna med välstånd.
För Marx var det därför självklart att socialister skulle försvara kapitalismen mot förespråkare för förkapitalistiska samhällssystem.
Enligt Marx fanns det bara ett samhällsystem som var mer progressivt än det kapitalistiska och det var givetvis socialismen.
Barans innovation innebar inte endast att världen hade fått ett nytt revolutionärt proletariat, den fattiga världens befolkningar och deras
korrupta ledare, den innebar också att fattigdomen i världen hade fått sin slutgiltiga förklaring: det är väst som är orsaken till eländet. Arbetarklassens historiska svek ledde på detta sätt till en internationalisering av vänstern. Istället för att medge att slaget om socialismen var förlorat hävdade vänstern att den socialistiska utopin
levde vidare i nationella revolutioner i den tredje världen. Vid den här tidpunkten kunde vilken dussindiktator som helst
bli upphaussad som revolutionärt föredöme.
Hela denna tankekonstruktion var givetvis förfelad. Det var naturligtvis sant att Europa hade ägnat sig åt imperialism, men
därav följde naturligtvis inte att imperialismen är ett unikt europeiskt kännetecken. Araber, hunner och turkar hade inte visat sig vara mindre ovilliga
att bygga imperier än européer. Förmodligen är väst den enda civilisation som självmant givit upp sina kolonier av etiska skäl. Eller
som en kommentator sade: finns det verkligen någon som tror att Gandhis strategi hade varit så framgångsrik om hans motståndare
inte hade varit britter?
Men det fanns ett annat och mer djupgående problem med Barans teori. Baran hade förvisso räddat föreställningen om en kommande socialistisk revolution, men var hans idéer verkligen realistiska?
Hur skulle fattiga bönder i den tredje världen kunna göra uppror mot det rika och välbeväpnade väst?
De flesta marxister var tillräckligt realistiska för att inse att revolutionärerna i den tredje världen inte skulle kunna klara sig utan
hjälp och att denna hjälp måste komma från antivästliga rörelser i väst. Uttryckt på ett annat sätt: kapitalismen måste undermineras inifrån. Frågan var emellertid vem som skulle
stå för detta bistånd. Arbetarklassen hade, av allt att döma, slutit fred med kapitalismen. En del hävdade att
västerlandets minoriteter är offer för imperialism i lika hög grad som människorna i den tredje världen och att de därför kunde
tjäna som hävstång för den antikapitalistiska rörelsen, men minst lika många tvekade. Fanns det verkligen något som talade
för teorin att ett revolutionärt avantgarde skulle växa fram bland t.ex. svarta och indianer? Inte särskilt mycket.
Därmed var den marxistiska politiska teorin tillbaka på den punkt där den startade. Hur skall man kunna störta det kapitalistiska samhället om det inte finns någon social rörelse som vill ta på sig ansvaret?
Från och med 60-talet förändrades marxismen som politisk teori. Delvis var detta en följd av framväxten av nya samhällskritiska strömningar, däribland den kritiska teorin och längre fram den poststrukturalistiska maktteorin. Nya revolutionära subjekt dök upp samtidigt som förebråelserna mot väst breddades till att även inkludera rasism och sexism.
Men detta var teoretiska innovationer. Arbetarklassens förräderi mot sin historiska mission tvingade vänstern att söka efter substitut och ju längre tid sökandet pågick, desto desperatare blev de som utförde sökandet. Längst gick den franska filosofen Michel Foucault. Enligt Foucault är det kapitalistiska samhället ett gigantiskt fängelse och de enda som kan bryta sig ut ur det är tjuvar, mördare och mentalsjuka.
Foucaults kunggörelse innebar att den radikala samhällsanalysen hade nått vägs ände. Det var inte möjligt att tänka sig en mer udda beskrivning av det revolutionära avantgardet. Men för realistiskt sinnade radikaler var Foucaults analys ingen utväg ur det socialistiska
dilemmat, utan snarare ett uttryck för det. Vänstern stod inför ett teoretiskt och politiskt bråddjup.
Det enda som den inte hade övervägt var islamismen.
Vänstern och islam
On day one of the revolution in their unhappy minds, the Islamic lion will lie down with the Jewish, Christian and feminist lambs. People who believe that Palestinian suicide bombers are reasonable individuals acting out of political desperation and not sick enthusiasts of a religious death cult, are themselves partial believers in that cult. Their dementia is to believe that if only enough Israelis/Christians/neo-conservatives are eliminated, the world will become a livable and just place. This is the group psychosis that afflicts our time, just as the group psychoses of Communism and Nazism afflicted previous generations.
David Horowitz
Den amerikanska författaren och debattören David Horowitz har i en nyligen utkommen bok “Unholy Alliance: Radical Islam and the American Left” närmare diskuterat relationerna mellan den amerikanska vänstern och islamismen. Horowitz menar att vänstern numera har ingått i en allians med islamisterna. Den sk. Kairo-deklarationen från 2002 är ett exempel. Under konferensen sammanstrålade fredsaktivister och globaliseringsmotståndare med delegater från arabvärlden i syfte att fördöma väst i allmänhet och USA i synnerhet. Bland de som signerade uttalandet återfanns George Galloway, brittisk parlamentariker och partikollega till Tony Blair, Attac-aktivisten Susan George, skådespelerskan Julie Christie och regissören Ken Loach. I uttalandet kan man bland annat läsa följande:
The U.S. monopolizes political, economic and military power within the framework of capitalist globalization, to the detriment of the lives of the majority of the world’s people;
The U.S. imposes control through naked aggression and militarized globalization in pursuit of its rulers’ interests, all while reinstating the characteristic direct occupation of classical colonialism;
The U.S. global strategy, which was formulated prior to September 11 2001, aims to maintain the existing uni-polar world order, and to prevent the emergence of forces that would shift the balance of power towards multi-polarity. The U.S. administration has exploited the tragic events of September 11, under the pretext of fighting terrorism, to implement the pre-existing strategy.
Hur har denna allians mellan en ofta ateistisk och marxistisk vänster och radikala islamister kunna utveckla sig? Horowitz pekar på flera beröringspunkter:
- Vänstern och islamisterna förenas av sitt stöd till araberna i Mellanösterkonflikten.
- Båda är emot globaliseringen. För vänstern är globaliseringen till sitt väsen en kapitalistisk konspiration. För islamisterna är den en sekulär konspiration mot islam. Den socialistiska vänstern använder sig också av samma förklaringsmodell som islamisterna. Terrorismen sägs vara en följd av det förtryck som västvärlden utövar över resten av världen.
Horowitz’ förklaring är dock knappast uttömande. Det har också utvecklats ett ömsesidigt beroende mellan vänstern och islamisterna. Vänstern behöver islamisterna lika mycket som islamisterna behöver vänstern. Alltsedan Berlinmurens fall har den europeiska vänstern fört en mer eller mindre tynande tillvaro. De socialistiska partier som har något inflytande idag är de partier som har tagit avstånd från de centrala socialistiska dogmerna. Det svenska socialdemokratiska partiet är idag inte ens kapabelt att driva kravet på republik. De socialistiska partierna har inte endast tvingats att anpassa sig till verkligheten, anpassningsprocessen har många gånger varit en smärtsam upplevelse. Det som gör islamismen intressant ur radikal, socialistisk synvinkel, är inte endast att den är en i grunden antikapitalistisk rörelse, utan att islamismen har många av de egenskaper som utmärkte den tidiga socialistiska rörelsen. Islamisterna är passionerade, kompromisslösa och offervilliga. Om det är nödvändigt, är de beredda att gå över lik för att få igenom sina synpunkter. Terroristattackerna mot New York och Washington visade att en liten, hårt sammansvetsad grupp kan försätta en supermakt i närmast paniktillstånd. Med tanke på hur blodbesudlad den socialistiska traditionen är, bör man inte förvåna sig över att många socialister är fascinerade av den radikala islamismen. Under en demonstration utanför den israeliska ambassaden i London, bar de kvinnliga vänsterdemonstranterna huvuddukar för att inte stöta sig med muslimska meddemonstranter och när muslimer och globaliseringsmotståndare demonstrerade på Trafalgar Square, gick män och kvinnor i olika led eftersom islamisterna ansåg att män och kvinnor bör hållas isär. Under en demonstration år 2002 i Hyde Park, London, deltog bl.a. journalisten John Pilger, Londons nuvarande borgmästare Ken Livingstone, Tony Benn och Iqbal Sacranie, ordförande i Muslim Council of Britain. När författaren Salman Rushdie dömdes till döden av Irans dåvarande religiösa överhuvud, Ayatollah Khomenei, anmärkte Sacranie att “Death is perhaps too easy”. I januari i år bojkottade han en inbjudan att delta i en minneshögtid över Förintelsens offer. Sacranie är även en ivrig förespråkare för premiärminister Blairs förslag om en ny hatlagstiftning som skulle inkludera islam. Enligt Sacranie bör det vara förbjudet i lag att hävda att det finns en koppling mellan islam och terrorism:
There is no such thing as an Islamic terrorist. This is deeply offensive. Saying Muslims are terrorists would be covered [i.e., banned] by this provision.
Numera har Sacranie adlats och framhålls av premiärminister Blair som ett praktexempel på en moderat muslim. Enligt Rushdie är Blairs iver överdriven:
If Sir Iqbal Sacranie is the best Blair can offer in the way of a good Muslim, we have a problem.
Några dagar efter terroristattackerna i London gjorde polisen en större räd mot misstänkta personer i Birmingham. Muslimerna i området var djupt upprörda. Mohammed Naseem, ordförande vid Birminghamns
moské, sade att gärningsmännen omöjligen kan vara muslimer. Naseem kallade premiärminister Blair “lögnare” och liknade
honom vid Hitler.
Men islamisterna behöver vänstern lika mycket som vänstern behöver islamisterna. Al Qaeda har också uppmanat muslimska radikaler att söka samarbete med antivästliga krafter i väst. En orsak är att vänstern har möjlighet att påverka immigrationslagarna. En annan orsak är att vänstern har fungerat som mentor för islamisterna. Den har visat dem att det är helt ok att ta ställning emot frihet och kapitalism, att alla kulturer är likvärdiga (utom den västerländska givetvis). Den har lärt dem att exploatera det demokratiska systemet för politiska syften.
Men vänsterns kanske viktigaste bidrag är att den har legitimerat den muslimska extremismen. Detta har skett genom ett alltmer omfattande samarbete med muslimska organisationer. Under valet till nytt Europaparlament förra året
presenterades flera sk. blandade listor där vänsteraktivister ställde upp tillsammans med islamister.
Till och med det traditionellt konservativa franska kommunistpartiet har tillsatt en utredning vars uppgift är
att titta lite närmare på möjligheterna till ett valsamarbete med landets muslimska organisationer. Labourpolitikern George Galloway argumenterar öppet för en valpolitisk koalition mellan den socialistiska vänstern och muslimska organisationer:
the progressive movement around the world and the Muslims have the same enemies. Their enemies are the Zionist occupation, American occupation, British occupation of poor countries mainly Muslim countries. They have the same interest in opposing savage capitalist globalization which is intent upon homogenizing the entire world turning us basically into factory chickens which can be forced fed the American diet of everything from food to Coca-Cola to movies and TV culture. And whose only role in life is to consume the things produced endlessly by the multinational corporations. And the progressive organizations and movements agree on that with the Muslims.
I en intervju i den arabiska TV-kanalen al-Jazeera television hävdade Galloway att det är västvärldens ledare som är de riktiga terroristerna:
It’s not the Muslims who are the terrorists … The biggest terrorists are Bush and Blair, Berlusconi and Aznar. … We believe in the Prophets, peace be upon them. [Bush] believes in the profits, and how to get a piece of them. That’s his god.
Samarbetet mellan vänsteraktivister och islamister är numera så intimt att det föranlett vänsterorienterade The New Statesman att kalla den engelska antikrigskoalitionen för “Saddam’s own party”. För radikala islamister som Abu-Hamza al-Masri är samarbetet något av en gudagåva:
We say to anyone who hates the Americans and wants to throw the Jews out of Palestine: ahlan wa sahlan (welcome) … The Prophet teaches that we could ally ourselves even with the atheists if it helps us destroy [the] enemy.
Det är alltså ingen tillfällighet att vänstern och radikala muslimer kräver att USA skall avskaffa Patriot Act och att fångarna på Guantanamo Bay skall behandlas som vanliga brottslingar. Kraven ingår i en strategi vars yttersta syfte är att underminera västdemokratiernas beredvillighet att försvara sig. Islamisterna är inte dummare än att de inser att en förstärkt amerikansk beredskap mot muslimsk terrorism kommer att omöjliggöra deras planer på ett världsomspännande kalifat.
I marxismen är staten ett instrument som den härskande klassen använder för att försvara sina intressen. Ur marxistisk synvinkel är president Bushs “War on terrorism” endast en förevändning för att stärka den repressiva statsapparaten. Vänsterns motstånd mot Bush följer logiskt från de premisser som den marxistiska statsteorin vilar på. Eftersom socialismen inte kan införas med mindre än att den kapitalistiska staten krossas, är det otänkbart för en rätttroende marxist att ställa upp på en politik som har till följd att statens makt stärks.
Nyttiga idioter
America is the head of heresy in our modern world, and it leads an infidel democratic regime that is based upon separation of religion and state and on ruling the people by the people via legislating laws that contradict the way of Allah and permit what Allah has prohibited. This compels the other countries to act in accordance with the same laws in the same ways… and punishes any country [that rebels against these laws] by besieging it, and then by boycotting it. By so doing, [America] seeks to impose on the world a religion that is not Allah’s…
Al Qaeda: Why we fight America.
Det faktum att vänstern och islamisterna har en likartad syn på Mellanösternkonflikten och att de är emot globaliseringen, om än av olika skäl, innebär naturligtvis inte att de är överens om allt. Tvärtom. Samarbetet mellan vänster och islamister beror på historiska tillfälligheter. Det beror inte på att rörelserna utgår från samma världsåskådning. Det finns uppenbara likheter mellan alliansen mellan socialister och islamister med den pakt som år 1939 undertecknades av Nazitysklands och Sovjetunionens utrikesministrar. Molotov-Ribbentropppakten var även den baserad på tesen att mina fienders fiender är mina vänner.
Vänstern är fascinerad av islamisterna därför att de påminner den om socialismens fornstora dagar. En del vänsteraktivister hoppas dessutom att islamisterna skall gå med på att låta sig enrolleras för den socialistiska saken. Islamisterna behöver vänstern för att vinna makt och legitimitet.
Men det finns fler orsaker till alliansen mellan socialister och muslimska extremister.
Socialismens klassiska företrädare uttalade sig gärna om det kommande socialistiska paradiset. Under större delen av 1900-talet levde också stora delar av mänskligheten under socialistiskt styre. En följd var att västeuropas och USA:s socialister hade gemensamma referenspunkter. De hade något att tala om, propagera för och drömma om. Detta gällde inte minst den svenska
vänstern.
Före Berlinmurens fall hade den socialistiska kritiken av kapitalismen i mångt och mycket varit baserad på hänvisningar till de socialistiska ländernas “framgångar”. Berlinmurens fall och Sovjetunionens kollaps förändrade betingelserna för det socialistiska samtalet. Vänsterns kritik av väst blev allt mer nihilistisk. Löftet om socialismen ersattes med ett blint hat mot kapitalismen. I den meningen är det inte fel att säga att dagens vänster är lika totalitär som den vänster som fjäskade för Sovjetunionen. Den har bara ersatt det sovjetiska socialistväldet med islamisk fascism.
Det kanske mest omdiskuterade exemplet på samverkan mellan islamister och vänster handlar om
New Yorkadvokaten och feministen Lynne Stewart. Stewart är en av den amerikanska vänsterns ikoner och förespråkar våld för att krossa det, enligt henne, kapitalistiska, rasistiska och sexistiska amerikanska samhällssystemet. Enligt Stewart bör islamisterna betraktas som allierade:
I don’t think it’s quite fair to say right-wing, because they are basically forces of national liberation. And I think that we, as persons who are committed to the liberation of oppressed people, should fasten on the need for self-determination … My own sense is that, were the Islamists to be empowered, there would be movements within their own countries, such as occurs in Iran, to liberate.
När Stewart talade på National Lawyers Guild årliga möte uttryckte hon beundran för flera av 1900-talets värsta folkmördare:
For we are a gathering of the warriors of our day; those people who were placed on this earth at this time to change it. … We warriors came here to listen to each other, to enjoy each other, to exchange ideas, to remember battles of old, to plan. … And modern heros, dare I mention? Ho and Mao and Lenin, Fidel and Nelson Mandela and John Brown, Che Guevara who reminds us “At the risk of seeming ridiculous, let me say that the true revolutionary is guided by a great feeling of love.” … Until we meet again our quests are formidable. We have in Washington a poisonous government that spreads its venom to the body politic in all corners of the globe.
Stewart är juridiskt ombud för den i USA för terrorism fängslade sheik Omar Abdul Rahman. Rahman dömdes till livstids fängelse
för bland annat sin medverkan i den första attacken mot World Trade Center 1993, som lämnade sex människor döda och
över tusen skadade. Rahman är andlig rådgivare åt egyptienbaserade Islamistiska gruppen. Islamistiska gruppen har som mål att störta president Mubarak och ersätta landets relativt sekulära styre med en teokrati efter afghansk modell. Gruppen har bland annat tagit på sig ansvaret för mordet på 58 turister och fyra egyptier i staden Luxor, 1997. I februari åtalades Stewart för att ha vidarebefordrat meddelanden från Rahman till hans sympatisörer i Egypten.
Men vänsterns samarbete med islamister kan inte endast förklaras med värdeförfallet inom rörelsen. Under större delen av 1900-talet lät sig den socialistiska vänstern i Europa och USA utnyttjas av vänsterdiktaturer världen över. Mycket talar för att vänstern håller på att begå samma misstag ännu en gång.
Islamisterna har ju inte gjort någon hemlighet av att ateister kommer att sitta trångt den dag de tar över. De muslimska diktaturerna var naturligtvis medvetna om att Kairo-deklarationen baseras på en i grunden ateistisk teoribildning – marxismen. Deras medverkan var betingad av taktiska överväganden, inte av ideologisk samhörighet. Islamisterna föraktar vänstern
för dess ateism och förmodligen även för att den är så urbota lättlurad, men den är villig att samarbeta med socialisterna därför att den inte kan uppnå sina mål utan allierade i väst.
Cherie Blair är ett exempel. Premiärminister Blairs hustru har engagerat sig för Storbritanniens muslimer. Under en välgörenhetsgala som bland annat gästades av Jordaniens drottning Rania, sade hon följande: “As long as young people feel they have got no hope
but to blow themselves up you are never going to make progress.” Enligt Cherie Blair begår arabiska ungdomar alltså
självmord därför att de inte har något val. En klassisk sekulär förklaring. Men är den sann? I en intervju i en
arabisk tidning förklarar modern till en självmordsbombare hur hon ser på saken:
I am a compassionate mother to my children, … Because I love my son, I encouraged him to die a martyr’s death for the sake of Allah… Jihad is a religious obligation incumbent upon us, and we must carry it out. I sacrificed Muhammad as part of my obligation. This is an easy thing. … I asked Allah to give me 10 [Israelis] for Muhammad, and Allah granted my request and Muhammad made his dream come true, killing 10 Israeli settlers and soldiers. Our God honored him even more, in that there were many Israelis wounded. When the operation was over, the media broadcast the news. Then Muhammad’s brother came to me and informed me of his martyrdom. I began to cry, ‘Allah is the greatest,’ and prayed and thanked Allah for the success of the operation. I began to utter cries of joy and we declared that we were happy. The young people began to fire into the air out of joy over the success of the operation, as this is what we had hoped for him.
Vänstern vill inte förstå inte den dödskult som präglar islamismen. Eller kanske är det på det viset att vänsterns hat mot den mest avancerade civilisation som mänskligheten har förmått frambringa har förblindat den. Den kan inte längre se islamismens sanna natur. Självmordsbombarna drivs inte av desperation. De offrar sina liv för att vinna evig salighet. Mohammad Sidique Khan var en av Londonbombarna. Khans målsättning var inte att göra den brittiska regeringen uppmärksam på situationen för landets muslimer eller att protestera mot dess Mellanösternpolitik. I en videoupptagning som visades i den arabiska TV-kanalen al-Jazeera förklarade Khan att hans motiv var religiöst:
Our driving motivation doesn’t come from tangible commodities that this world has to offer.
Our religion is Islam – obedience to the one true God, Allah, and following the footsteps of the final prophet and messenger Muhammad… This is how our ethical stances are dictated.
Your democratically elected governments continuously perpetuate atrocities against my people all over the world. … We are at war and I am a soldier. Now you too will taste the reality of this situation. … I myself, I myself, I make dua (pray) to Allah… to raise me amongst those whom I love like the prophets, the messengers, the martyrs and today’s heroes like our beloved Sheikh Osama Bin Laden, Dr Ayman al-Zawahri and Abu Musab al-Zarqawi and all the other brothers and sisters that are fighting in the… of this cause. … With this I leave you to make up your own minds and I ask you to make dua to Allah almighty to accept the work from me and my brothers and enter us into gardens of paradise.
Den franska trotkisten Olivier Besanconneau har beskrivit alliansen mellan socialister och islamister på följande sätt:
Are these not the new slaves? Is it not natural that they should unite with the working class to destroy the capitalist system?
Kan man bli mer nyttig idiot än så?
Ken Livingstone
Ken Livingstone är före detta trotskist och Londons borgmästare. Livingstone är den brittiska politiker som kanske har gått längst för att legitimera den muslimska extremismen. För ett år sedan bjöd
Livingstone in Yusuf Al-Qaradawi till Londons City Hall. Livingstone kramade om Al-Qaradawi och sade att han var ärad av dennes närvaro.
Livingstone beskrev Al-Qaradawi som lärd, modererad och progressiv och bad om ursäkt för den islamofobi som
Storbritanniens muslimer lever under. För sex månader sedan deltog Livingstone i en satellitsänd solidaritetskonferens för imamen (Al-Qaradawi är bannlyst från USA sedan 1999).
Vem är Yusuf Al-Qaradawi? Al-Qaradawi är en prominent medlem av det Muslimska Brödraskapet och expert på islam. Al-Qaradawi har
öppet försvarat användningen av självmordsbombare och sagt att islam tillåter självmordsattacker mot amerikanska soldater i Irak och mot
judiska kvinnor och barn i Israel. Enligt Al-Qaradawi är det fel att våldtagna kvinnor per automatik betraktas som oskyldiga.
Om kvinnan har klätt sig eller betett sig på ett oanständigt sätt, får hon, åtminstone delvis, skylla sig själv. Al-Qaradawi har vidare sagt att tsunamin
var ett straff för att många asiater lever ett
perverst och dekadent liv:
People must ask themselves why this earthquake occurred in this area and not others … Whoever examines these areas discover that they are tourism areas …. where the forbidden acts are widespread, as well as alcohol consumption, drug use and acts of abomination … Don’t they deserve punishment from Allah?
Livingstone är socialist och gillar att synas i demonstrationer för homosexuellas rättigheter. Al-Qaradawi har en helt annan syn på homosexualitet. Jämfört med Al-Qaradawi är pastor Åke Green en mild västanfläkt:
Almighty Allah has prohibited illegal sexual intercourse and homosexuality and all means that lead to either of them. … The spread of this depraved practice in a society disrupts its natural life pattern and makes those who practice it slaves to their lusts, depriving them of decent taste, decent morals, and a decent manner of living. … Muslim jurists hold different opinions concerning the punishment for this abominable practice. Should it be the same as the punishment for fornication, or should both the active and passive participants be put to death? While such punishments may seem cruel, they have been suggested to maintain the purity of the Islamic society and to keep it clean of perverted elements.
Al-Qaradawi anser att homosexuella skall stenas eller brännas till döds. Livingstone har sagt att den franska statens beslut att bannlysa huvuddukar från skolor är det mest reaktionära politiska beslutet sedan mitten 1900-talet. Enligt Livingstone är det ett beslut som skall fattas av den enskilda kvinnan. Al-Qaradawi anser inte att muslimska kvinnor skall ha rätt att själva avgöra om de vill bära huvudduk:
It is obligatory on Muslim women to wear hijab (i.e., cover the whole body except the face and hands, and the feet according to some schools of jurisprudence). It is unanimously agreed upon among Muslim scholars that it is not lawful for a Muslim woman to uncover any part of her body other than the face and hands (and the feet according to some schools of jurisprudence). Hence, it is unlawful for a woman to reveal her hair, or arms, or chest or legs before non-mahram men. Wearing clothes that reveal such parts of a woman’s body is completely forbidden. A Muslim husband is to order his wife to wear hijab. … the man is the head of the house and of the family. He is entitled to the obedience and cooperation of his wife, and accordingly it is not permissible for her to rebel against his authority, causing disruption. Without a captain the ship of the household will flounder and sink. If the husband senses that feelings of disobedience and rebelliousness are rising against him in his wife, he should try his best to rectify her attitude by kind words, gentle persuasion, and reasoning with her. If this is not helpful, he should sleep apart from her, trying to awaken her agreeable feminine nature so that serenity may be restored and she may respond to him in a harmonious fashion. If this approach fails, it is permissible for him to admonish her lightly with his hands, avoiding her face and other sensitive areas.
Al-Qaradawi har också bestämda åsikter i donationsfrågor och hur muslimer skall bemöta avfällingar, dvs. muslimer som avsagt sig sin religiösa tro::
However, it is not permissible to donate an organ to a non-Muslim combatant who wages war against Muslims and a person who wages attack on Islam. By the same token, it is not permissible to donate it to an apostate as he is no more than a traitor to his religion and his people and thus deserves killing.
However, if there is a Muslim and a non-Muslim and both are in need of organ or blood donation, the Muslim must be given priority for Allah Almighty says in the Qur’an: “The Believers, men and women, are protectors one of another.”
Al-Qaradawi ställer sig även bakom kvinnlig omskärelse, om än med vissa restriktioner:
Actually, this is a controversial issue among jurists and even among doctors. It has sparked off fierce debate in Egypt whereby scholars and doctors are split into proponents and opponents.
However, the most moderate opinion and the most likely one to be correct is in favor of practicing circumcision in the moderate Islamic way indicated in some of the Prophet’s hadiths - even though such hadiths are not confirmed to be authentic. It is reported that the Prophet (peace and blessings be upon him) said to a midwife: “Reduce the size of the clitoris but do not exceed the limit, for that is better for her health and is preferred by husbands”. The hadith indicates that circumcision is better for a woman’s health and it enhances her conjugal relation with her husband. It’s noteworthy that the Prophet’s saying “do not exceed the limit” means do not totally remove the clitoris.
Actually, Muslim countries differ over the issue of female circumcision; some countries sanction it whereas others do not. Anyhow, it is not obligatory, whoever finds it serving the interest of his daughters should do it, and I personally support this under the current circumstances in the modern world. But whoever chooses not to do it is not considered to have committed a sin for it is mainly meant to dignify women as held by scholars. As for male circumcision, it is one of the obligatory practices in Islam.
Att upprepa gamla misstag
Illich Ramirez Sanchez eller Schakalen som han också brukade kalla sig, är en av världens mest kända terrorister. Under rättegången mot honom 1997 sade han att han var professionell revolutionär:
My profession is professional revolutionary … [I am fighting] for humanity, for the people of Palestine, for the people of France [and against] American imperialism and the Zionist state.
Numera har Sanchez konverterat till islam. I sin bok “Revolutionary Islam” prisar han Al Qaeda och uppmanar världens muslimer till krig mot västvärldens “ruttna demokratier”. När Livingstone hävdar att George W. Bushs Amerika är “the greatest threat to life on this planet that we’ve probably ever seen”, får han således medhåll från både Sanchez och Al-Qaradawi.
Livingstone är inte islamist. Han är socialist. Han är för arbetarmakt, jämlikhet mellan könen och rättigheter åt homosexuella. Åtminstone önskar han att vi tror allt detta om honom. Men lika lite som Sanchez marxistiska övertygelse hindrade honom från att bli islamist, har Livingstones socialistiska grundsyn hindrat honom från att behandla Al-Qaradawi som en broder. Uppenbarligen är det en mycket tunn tråd som skiljer socialism och islamism från varandra. Steget var lätt att ta eftersom Al-Qaradawi, i likhet med Sanchez, hatar Israel, USA och väst. Livingstone borde rimligtvis ha insett att muslimska fanatiker som Al-Qaradawi inte är ett dugg intresserade av den palestinska frågan, utan att de utnyttjar den och vänsterns oförmåga att skilja mellan rätt och fel och gott och ont nå propagandamässiga framgångar. De muslimska extremisterna hatar väst därför är väst är kristet, tolerant, demokratiskt och sekulärt. Eller kanske vet Livingstone om det, men anser att ändamålen helgar medlen.
Alldeles oavsett hur man tolkar Livingstones, Stewarts och vänsterns agerande, torde en sak stå klar: vänstern har inte lärt sig mycket av 1900-talet.
I nästa artikel, som är den sista i vår serie om Europa och den muslimska terrorismen, skall vi ta upp en annan fråga. Finns det någon möjlighet att hejda utvecklingen? Europa är, trots allt, socialismens förlovade kontinent.