Det finns ingen stat i världen där tokfeminismen lyckats rota sig så väl som i USA. För att förstå varför situationen
är bekymmersam, måste man förstå genusteorin och dess teoretiska och sociala implikationer.
Genusteorin
Feminister förnekar inte att det finns olika kön. Enligt genusteorin finns det två kön och fem s.k. genus: män, kvinnor,
homosexuella män, homosexuella kvinnor och bisexuella. Begreppet “kön” syftar på biologiska faktorer, dvs. mannens och
kvinnans reproduktiva organ, medan genusbegreppet denoterar sociala roller.
Rollbegreppet är centralt i genusteorin. När män och kvinnor relaterar sig till varandra, spelar de sociala roller och
samhället är all rollspelskonsts abbedissa. Det som gör feminismen säregen är dess universalisering av rollbegreppet.
För feministen är allt mänskligt beteende möjligt att förklara i termer av rollspel. Om människor uppfattar
homosexualitet som något onaturligt, beror det på att samhället har lärt dem att tänka i sådana banor. Om kvinnor
väljer att utbilda sig till vårdbiträden istället för till läkare, beror det på att samhället uppmuntrar dem att göra
det. Om män har högre löner är kvinnor, beror det på diskriminering.
Men tesen att det inte finns några grundläggande, biologiska skillnader mellan män och kvinnor är inte feminismens enda
premiss. Feminismen baseras på ytterligare två villkor, av vilka det ena är en värdepremiss. Enligt värdepremissen är
det moderna samhället ett förkastligt system av den orsaken att det förtrycker kvinnor. Den sista premissen beskriver
ett kausalt förhållande: människan kan förändra den omgivande kulturen så att den återspeglar hennes ändamål.
Dessa antaganden gör det möjligt för feminismen att ta steget från deskriptiv teori till auktoritär social ingenjörskonst.
För att förstå vad detta betyder, skall vi skärskåda situationen på de amerikanska universiteten.
Utbildningsväsendet
Den s.k. genusforskningen har idag en etablerad position inom det amerikanska utbildningssystemet. Men vad är det egentligen genusforskarna sysslar med? För att kunna besvara denna fråga deltog journalisten Dinesh D’Souza i undervisningen på institutionen för kvinnoforskning på Harvarduniversitetet:
The atmosphere in Jardine’s course resembled a political rally. … Jardine …. began with what she called “the usual announcements.” First, she advertised a lecture by a Marxist feminist on “Killing Patriarchy” which “should be quite fun to got to.” … She also announced a rally to protest sexual harassment. … one female student offered ribald one-liners about a man who lost his penis, penises that were cut off, accident in which every part of the victim were recovered - except the penis. These brought loud and unembarrassed laughter from the professor and other students.
Feministen Janet Lee vid Mankato State University förklarar att hennes mål är att integrera den feministiska teorin och teorin om etnisk ojämlikhet med den marxistiska klassanalysen. Målsättningen är en teori om alla kvinnors predikament under det kapitalistiska patriarkatet. AAUP - The Commitee on the Status of Women at the American Association of University Professors - argumenterar för att kvinnoforskning i allmänhet och feminism i synnerhet skall undantas från kritisk granskning. Skälet? En kritik av feminismen och genusforskningen skulle ha:
… a disparate impact on women faculty and chills the intellectual climate form academic women.
Kvinnoforskarna har t.o.m. utvecklat ett eget, särpräglat språk som de använder när de talar med varandra. När feminister
samtalar om den s.k. huvudfåran i samhällsdebatten, använder de inte uttrycket “mainstream thought”. Istället talar de
om “malestream thought”. Ordet “freshman” har ersatts med “first-year student”. “Cowboy” har bytts ut mot “cowperson”
och “chairman” mot “chairperson”. Vissa feminister vägrar stava ordet “kvinna” på det sätt som seden bjuder. Istället
för “woman” skriver de “wombyn” eller “wimmin”.
En del feminister medger öppet att genusforskningens mål inte är vetenskapligt, utan politiskt. Penny Gold vid Knox
College:
If the goal is to reach as many people as possible, Gender Studies may be the best name. It is not immediately identifiable with a particular political movement. Related to wider student appeal is also, of course wider faculty and administrative appeal. It may be easier to get [appropriations for] Gender Studies through faculty committees.
På vissa kurser förekommer ingen regelrätt undervisning:
At the University of Washington, a women’s studies instructor showed the class how to masturbate, stating that “the preferable tool is a tongue, a woman’s tongue.”
Men inte all form av feminism förkastar teorier som beskriver skillnader mellan män och kvinnor. Det finns feminister
som har förstått att den av dem omhuldade ideologin är både inkonsekvent och ovetenskaplig. Men istället för att överge
den feministiska ideologin, väljer de att ta avstånd från vetenskaplig rationalitet och argumentering över huvud taget. I
boken “The Science Question in Feminism” hävdar Sandra Harding att Einsteins relativitetsteori betraktar verkligheten
ur ett manligt perspektiv och att Newtons “Principia” är en manual för våldtäktsmän. Beethoven klarar sig inte mycket
bättre.
Denna grupp av feminister avviker alltså från huvudfåran i det att de förkastar kärntesen i genusteorin: män och
kvinnor är olika i det att män betonar logik, vetenskap och argument, medan kvinnor söker kunskap med hjälp av
intuition och känslor. Eftersom män och kvinnor är olika och eftersom samhället uttrycker en manlig logik, kan kvinnor
inte bli fria med mindre än att hela samhällsystemet störtas över ända:
Our culture, including all that we are taught in schools and universities, is so infused with patriarchal thinking that it must be torn up root and branch if genuine change is to occur. Everything must go - even the allegedly universal disciplines of logic, mathematics, and science, and the intellectual values of objectivity, clarity, and precision on which the former depend.
Det är när tokfeminismen översätts till politisk praktik, som dess dess auktoritära karaktär blir synlig. På Connecticuts universitet är det förbjudet att “stigmatisera” kvinnor. Den som bryter mot reglerna riskerar att bli avstängd från studierna. Vad är det då som krävs för att en kvinna med mening skall kunna hävda att hon blivit stigmatiserad?
Examples of violations of the … policy on Harassment …. Include “the use of derogatory names,” “inconsiderate jokes,” and even “misdirected laughter” and “conspicuous exclusion from conversation.”
Universitetet i Michigan går ännu längre i jakten på potentiella kvinnoförtryckare:
Students in a residence hall have a floor party and invite everyone on their floor except one person because they think she might be a lesbian.
Vidare:
At Tufts, the administration proclaimed three separate “zones” on campus - public areas, where speech could not be regulated; classrooms, dining halls, and libraries, where “derogatory and demeaning” speech could be punished; and dormitories, where offensive remarks would be held to violate students “right to privacy.” Protesting Tufts students dubbed the university a “concentration campus,” and used tape and chalk to demarcate the three zones, which they marked, “Free Speech Zone,” “Limited Speech Zone” and “Twilight Zone.”
Det amerikanska utbildningssystemet är dock inte den enda samhällssektor som drabbats av feminismens härjningar.
Armén
Finns det egentligen något skäl till varför kvinnor skall göra militärtjänst? Ett skäl skulle kunna se ut på följande
sätt: det finns gott om sysselsättningar inom armén som inte kräver den fysiska styrka och testosteronnivå som man
finner hos unga män. Detta argument är antagligt. Tack vare tekniska hjälpmedel kan kvinnor idag utföra arbeten som
tidigare var förbehållna män.
Men detta är inte det feministiska argumentet för kvinnors rätt att bära vapen. Trots allt utgår beskrivningen ovan
från premissen att män och kvinnor skiljer sig från varandra på avgörande sätt. Det feministiska argumentet för
kvinnliga soldater är i grunden ett jämlikhetsargument: kvinnor bör få göra militärtjänst därför att allt annat vore
diskriminerande.
Innan vi kan ta ställning till frågan om kvinnlig vapentjänst, måste vi fastställa det militära försvarets funktion. En
tänkbar precisering av uttrycket skulle kunna se ut på följande sätt: en nationalstats armé har till uppgift är att
försvara det givna landets territorium.
Den fråga som vi således måste ställa oss är om kvinnlig militärtjänst bidrar till förverkligandet av detta ändamål.
När löjtnant Kara Hultgreen förolyckades i en flygkrasch i oktober 1994, utbröt en livlig debatt om orsakerna till den
tragiska händelsen. En orsak till att frågan var politiskt känslig, var att Hultgreen var en av de första kvinnliga
stridspiloterna. Anledningen till att Hultgreen blev stridspilot var givetvis en önskan från den unga damens sida att
biträda sitt land, men det fanns också en vilja från politiskt håll att göra armén mer “jämlik”.
Haveriutredningens resultat var icke desto mindre nedslående för jämlikhetsivrarna: olyckan berodde inte på ett tekniskt
fel, utan på felgrepp från pilotens sida. Sanningen var att Hultgreen var en usel pilot. Om en manlig kadett hade
presterat lika skralt under grundutbildningen som Hultgreen, hade han aldrig fått tillstånd att sätta sig i ett
stridsplan.
Men hur kunde Hultgreen bli stridspilot om hon inte var lämpad för uppgiften? Fanns det inga män som konkurrerade med
henne om platsen? Frågan är relevant därför att den ställer jämlikhetsproblemet på dess spets. Det krävs en ansenlig
portion av styrka och kondition för att bli en god soldat och här har männen otvivelaktigt en fördel. Alltså: hur
åstadkommer man en jämlik armé om männen har bättre fysiska förutsättningar än kvinnorna?
En beprövad metod innebär att man könsnormerar alla test. Med “könsnormering” avses att kvinnor tävlar mot kvinnor och
män mot män. På det sättet undviker man att männen konkurrerar ut kvinnorna. En annan metod går ut på att man sänker
kraven på de sökande. Eftersom kvinnor inte orkar springa om de samtidigt måste bära tunga vapen, avskaffar man det
kravet. Varken män eller kvinnor skall tvingas springa om de är tungt utrustade. En tredje metod innebär att man inför könsspecifika test: eftersom få kvinnor orkar göra armhävningar,
låter man de hänga i en stång istället. I sexton sekunder… Naturligtvis gäller detta undantag inte männen, de skall även
i fortsättningen göra armhävningar.
Erfarenheterna av kvinnlig militärtjänst är inte uppmuntrande. Israel, Ryssland och Tyskland är tre länder som låtit
kvinnor delta i stridande förband. Resultaten har varit extremt nedslående och det är idag inte längre möjligt för
kvinnor i dessa länder att bli stridande soldater. På amerikanska West Point var skadenivån bland kvinnor 14 gånger
högre än bland männen. Hela 61 procent av kvinnorna misslyckades med de fysiska testen, medan endast 4,8 procent av
männen gjorde det och under övningarna bröt de fysiskt utmattade unga kvinnorna regelbundet ut i gråt.
Uppenbara risker
Feminismen är en av vår tids stora vidskepelser. Kvinnokampen har för den moderna kvinnan blivit det nationalsocialismen var för många män på 30-talet: en totaliserande ideologi med universella anspråk.
Den s.k. genusforskningen exploaterar osäkerheten hos unga universitetsstuderande. Istället för att ge dem de instrument
och de kunskaper som de behöver för att fungera i ett modernt kunskapssamhälle, utbildar den dem till
ambassadörer i akademiskt nonsens. Dess s.k. jämställdhetssträvanden underminerar viktiga sociala institutioner, varav
en är det militära försvaret.
Men finns det verkligen någon anledning att oroa sig för vad som händer i USA? Sanningen är den att det finns flera
skäl att bekymra sig över förhållandena i USA.
Ett skäl är att Sverige och Europa är beroende av USA ekonomiskt och militärt. Feminismen är i grunden en anti-västlig
rörelse och om anti-västliga ideologier får fotfäste i USA finns det en uppenbar risk att USA kommer att vända Europa
ryggen. Det är här inte tal om en omedelbar fara, men det vore tanklöst att helt bortse från den. Ett annat skäl är
att Sverige och Europa ofta har tagit intryck av USA. Det finns ett gammalt talesätt enligt vilket Sverige befinner sig
ungefär 10 år efter Amerika.
Frågan är alltså om Sverige håller på att gå samma väg som den fria världens garant. Det är ämnet för nästa artikel.