Magnus Utvik var som ung man medlem i Kommunistiska Partiet i Sverige (KPS). Utvik har beskrivit perioden som kommunistisk militant i boken Med Stalin som Gud. Tre tonår i en kommunistisk sekt (Pocketförlaget, 2011).
Det är om denna bok som föreliggande artikel skall handla.

Kommunistiska Partiet i Sverige

Kommunistiska Partiet i Sverige var en organisation som, om vi får tro Utvik, hade ungefär 100 medlemmar och verkade för en väpnad, socialistisk revolution i Sverige. Partiet hade ett ungdomsförbund, en tidning och ett bokförlag. Utvik gick med i partiet när han var 17 år gammal och deltog i partiarbetet i tre år.
KPS hyllade Stalin och ansåg att Albanien var det enda socialistiska landet i världen. Dess mål var ett enpartisystem under vilket KPS skulle vara statsbärande. Alla andra politiska partier skulle förbjudas. Organisationer som var emot socialism skulle upplösas.
Yttrandefriheten skulle avskaffas.
Ateism skulle skrivas in i grundlagen och religiösa organisationer förbjudas. Det skulle vara förbjudet att sprida borgerliga idéer eller tolkningar av marxismen som inte var sanktionerade av partiet. Museerna skulle rensas på konst som inte var sund och begriplig.

Förbjuden konst. Wassily Kandinsky. Källa: Wikipedia.

Strejkförbud skulle råda. Eftersom KPS ansåg att partiet var identiskt med arbetarklassen och arbetarklassen med partiet, var strejker, per definition, kontrarevolutionära.
Röstplikt skulle råda, trots att endast ett parti var tillåtet i KPS arbetarklassparadis.

Den fråga som man ställer sig som läsare är varför Utvik accepterade dessa galenskaper.

Varför?

Det finns inte mycket i hans omgivning som kan förklara Utviks kommunistiska iver. Utvik kommer från ett socialdemokratiskt hem. Han har växt upp i ett villaområde. Hans föräldrar ger ett resonabelt intryck. Pappan gör upprepade försök att få sin son att ta reson.
Inte heller lär vi hitta förklaringen i hans tidiga politiska engagemang. Utviks politiska karriär inleds i VPK:s ungdomsförbund, Kommunistisk ungdom. Kommunisterna i KU är förvisso ett gäng stollar, men de är inga extremister. De är doktrinära, men inte dogmatiska.
Det dröjer inte länge innan Utvik hamnar på kollisionskurs med sina nya kamrater. I början irriterar han sig mest på småsaker, t.ex. klädkoden i KU. Varför är det ingen som klär sig som arbetare? När en av ungkommunisterna invänder att det väl är upp till var och en hur man klär sig, tycker Utvik att hon argumenterar som en moderat.
Snart börjar han irritera sig över bristen på ideologisk renlärighet. KU anser att Olof Palme för en antiimperialistisk politik. Detta upprör Utvik. Lenin, som är en av partiets ideologiska husgudar, har nämligen sagt att kapitalistiska stater bedriver imperialistisk politik. I VPK:s partiprogram beskrivs Sverige också som en imperialistisk stat. Utvik är upprörd. Är Sverige inte ett kapitalistiskt samhälle? Misstror KU Lenin?

En alternativ hypotes

Om man hade frågat Utvik vad det är som driver honom, hade han förmodligen svarat att hans handlande är motiverat av kärlek till arbetarklassen. På ytan ser det också ut som att Utvik är irriterad över att KU inte tar Lenins imperialismteori på allvar. Hur skall kommunister kunna befria arbetarklassen om de inte baserar sitt handlande på en korrekt teori?
Frågan är emellertid om det verkligen är omsorgen om den svenska arbetarklassen som är skälet till Utviks upprördhet. Redaktören tvivlar och skall därför lansera en alternativ förklaring.
Enligt den alternativa hypotesen är Utvik egentligen ointresserad av politik. Förmodligen är det en tillfällighet att han blir kommunist. Med en annan bakgrund, hade han förmodligen tillhört en religiös sekt.
Utvik ger sig inte in i politiken därför att han vill befria arbetarklassen från förtryck och exploatering. Han är på jakt efter entydighet och mening i sitt liv. Det är det faktum att Utvik betraktar politiken som en väg till personlig frälsning som är det primära skälet till att hans politiska intresse utvecklas till en fix idé. Det förklarar hans kompromisslöshet. Det är förklaringen till hans kommunistiska passion.
Utvik säger sig måna om arbetarklassen, men han vill skapa ett samhälle i vilket ingen arbetarklass vill leva. Han är också medveten om denna komplikation. När han får frågan vad han tänker göra om det visar sig att människor inte vill leva i hans enpartistat, svarar han att alla skall vilja leva i hans samhälle. Den arbetarklass som Utvik säger sig älska skall tvingas att tycka om hans kommunism.

Uppförandet av den kommunistiska bubblan

Robert Conquest har sagt att vår tids problem härrör i hög grad från människor för vilka politiken blivit en mani. Vissa människor är mer mottagliga för totalitära idéer än andra.
Utviks ideologiska karriär indikerar att han är utrustad med ett, ur pluralistisk synvinkel, problematiskt temperament.
Enligt den alternativa hypotesen bråkade Utvik inte med sina kamrater i KU därför att de brast i ideologisk renlärighet, utan därför att han inte kunde acceptera att de hade en annan uppfattning.
Följaktligen lämnar han hellre KU, än kompromissar. Utviks oförmåga att acceptera jämkningar, beror inte på att han är en rättrogen kommunist. Han är förvisso rättrogen, men det beror på att kompromisser och ideologisk tvetydighet framkallar ångest hos honom. Utviks fascineras av den kommunistiska filosofin därför att den förefaller beskriva ett samhälle i vilket alla frågetecken är uträtade. Det är ett samhälle som utmärks av entydighet och mening.
Enligt den alternativa hypotesen skall vi således inte förvåna oss över att Utvik attraheras av KPS. I KPS är kravet på entydighet så utpräglat att det i realiteten har reducerat partiet till en liten sekt. Inte heller skall vi förvåna oss över att Utvik inte betraktar partiets sektkaraktär som ett problem. För honom representerar KPS:s ideologiska extremism psykologisk trygghet.
Medlemskap i KPS är för honom mer ett medel än ett mål och den tid av inre frid som han beskriver efter det att han har lämnat KU beror inte på att han, som han beskriver det, plötsligt “förstår allt”, utan på att han, för första gången, kan leva ostörd i sin bubbla.
Det har sagts om boken att den beskriver livet i en sekt som hjärntvättar sina medlemmar, men inget kunde vara längre från sanningen. Utvik vill bli rättrogen kommunist. Det är han som vänder verkligheten ryggen.
Det som gör Med Stalin som Gud till fascinerande läsning är just Utviks beskrivning av hur han metodiskt bygger upp en skyddande ideologisk bubbla omkring sig, hur hans världsbild blir alltmer svart-vit och hans tänkande alltmer likriktat.
När tvivlet ansätter honom, söker han tröst i den kommunistiska mytologin. Han tillbringar kvällarna med att studera fotografier från de socialistiska samhällena i öster. Det är bilder på glada och medaljbehängda arbetare. Det är bilder på gigantiska kolkraftverk som förser arbetarklassparadiset med elektricitet. Det är bilder på armador av traktorer och skördetröskor som garanterar att de fredsälskande medborgarna inte behöver gå hungriga till sängs. På det sättet förnyar han sin tro på socialismens överlägsenhet.

Sammanbrottet

Efter tre år av idogt arbete för KPS, ansöker Utvik om att få bli medlem. Begäran avslås dock med hänvisning till att han uppvisar “trotskistiska tendenser”. KPS har två medlemmar i Göteborg. Utvik är en av dem och medlem nummer två har rapporterat till centralkommittén att Utvik har besökt Röda rummet, trotskisternas bokhandel. Detta är förbjudet och Utvik utesluts från det parti som han inte är medlem i.
Utviks reaktion på uteslutningen vittnar om hans emotionella förhållande till kommunismen som idé. Han skriver att han knappt kunde andas. Den bubbla som han har byggt upp omkring sig kollapsar. Hela hans liv faller samman. När han kommer hem häller han upp ett glas vin, tar en sömntablett och sköljer ner den med en klunk. Därefter tar han en ny sömntablett och en ny klunk vin. Det är uppenbart att han inte vill leva längre. Till slut faller han i sömn.
I bokens Prolog skriver Utvik att han var med i KPS i tre år, men att det tog honom 25 år att lämna det bakom sig.

Svensk terrorism?

KPS var en kortvarig historia. Partiet grundades 1979 och lades ner i början på 90-talet. Idag kan vi skratta åt galenskaperna, men frågan är om det ur KPS hade kunnat växa fram något annat och betydligt farligare.
I boken Rebellerna i Sverige skriver Torbjörn Säfve att rebellrörelsen förmodligen hade utvecklats till en terroristorganisation om den inte hade brutit samman så snabbt. Den fråga som vi således måste ställa oss är om det förelåg en risk att enskilda medlemmar i KPS, på grund av växande ideologisk desperation, skulle bygga upp en terroristorganisation? På denna punkt är svaret inte självklart nekande.
KPS var ingen stor organisation, men aktivisterna var hängivna extremister. En medlem förklarar sålunda att han vill ha dödsstraff för de som förnekar den marxistiska teorin. En annan medlem klargör att demokrati bara skall gälla för dem som är “lojala med revolutionen”.
Utvik skriver att han lämnade KU därför att KU:arna misslyckades att “tända en liten präriebrand” i hans hjärta. Ju längre vänsterut som han drev, desto kraftigare blev den psykologiska kicken. Efter att ha blivit utesluten ur KU, upplevde han sig som pånyttfödd: “Orden rann ur mig. Jag hade svar på allt … det var som jag var född på nytt. Jag visste att jag var lycklig.”
KPS uppfattades av Utvik som ett revolutionärt alternativ till KU.
Frågan är om det fanns ett revolutionärt alternativ till KPS.
Det är i svaret på denna fråga som orosmolnen börjar hopa sig.
KPS var för väpnad revolution, men det var mycket prat och lite verkstad. Utvik var också för intelligent för att undgå att notera detta. Han skriver att han i hemlighet läste texter författade av medlemmar i den tyska terroristorganisationen RAF. Det är uppenbart att Utvik beundrade RAF. De hade tagit den kommunistiska doktrinen på fullt allvar och förklarat krig mot kapitaliststaten. Han citerar RAF-medlemmen Holger Meinz:

Antingen svin eller människa.
Antingen överleva till varje pris eller kamp till döds.
Antingen problem eller lösning.
Däremellan intet.

Därefter kommenterar han citatet:

Denna renhet. Klarhet. Totalt kompromisslös kamp. … Det var revolutionär hänsynslöshet för människans befrielse.

Utvik hemlighöll dock sin beundran av RAF därför att KPS:s officiella ståndpunkt var att RAF är “vänsteropportunister”.
Frågan är emellertid vad som hade hänt om de aktivister som levde i sina kommunistiska bubblor i KPS, hade börjat tvivla på det egna partiets ideologiska renlärighet och inlett ett sökande efter ett revolutionärt alternativ. Skapandet av ett svenskt RAF hade varit den ultimata psykologiska kicken.
Härom kan vi dock endast spekulera.

Omdömet måste bli: Utmärkt

Med Stalin som Gud. Tre tonår i en kommunistisk sekt är välskriven och läsvärd. Magnus Utvik har skrivit en bok som borde vara obligatorisk läsning i samhällskunskap på landets gymnasier.
Boken är inte endast utmärkt, den vittnar också om stort mod hos författaren. Det finns hos Utvik en ärlig vilja att göra upp med sitt förflutna och varna uppväxande generationer för det totalitära giftet. Alldeles för få före detta kommunister har vittnat om sina erfarenheter. Man kan förstå varför många valt att hålla tyst, men det gör inte uppgiften mindre angelägen. Utviks bok är i detta sammanhang en välgärning. Man kan bara applådera författaren.
Här kan redaktören endast utropa: definitivt köpläge. Med Stalin som Gud. Tre tonår i en kommunistisk sekt är rekommenderad läsning.