När Charles Murray och Richard Herrnstein publicerade The Bell Curve för nästan 22 år sedan utbröt en häftig debatt. Anledningen till kontroversen var flerfaldig. En orsak var att Murray och Herrnstein hävdade att det finns intelligensskillnader mellan individer. En annan orsak var att de även argumenterade för att olika etniska grupper har olika genomsnittsintelligens.
Richard Lynns och Tatu Vanhanens IQ and the Wealth of Nations (Praeger, 2002) skall läsas mot bakgrund av denna diskussion.

Skillnader mellan individer

En av individualpsykologins mest intressanta frågeställningar handlar om individuella skillnader. Människor är olika. Vi har olika temperament och personlighet. Några av oss är dessutom begåvade, medan andra tvingas att kämpa hårt för att tillgodogöra sig elementära fakta. Inget av detta är kontroversiellt.
Det som gör frågeställningen omstridd är inte skillnaderna som sådana, utan hur vi förklarar dem. Beror de på sociala faktorer eller är de rotade i vår mänskliga natur?
Den biologiska förklaringsmodellen ger oss endast ett alternativ: det som vi kan göra är att försona oss med vårt öde. Om individuella skillnader istället är en produkt av sociala faktorer, befinner vi oss i ett helt annat läge. Vi kan då försöka att påverka människors kognitiva förmågor genom att förändra samhället.
Flertalet av kritikerna av The Bell Curve utgick från sistnämnda premissen. De var upprörda därför att de tolkade bokens argument som ett försvar för tesen att intelligensskillnader är genetiskt grundade.
Faktum är emellertid att Murrays och Herrnsteins budskap är mer pessimistiskt än så. Den centrala tesen i The Bell Curve är att det inte spelar någon roll om skillnader i begåvning mellan individer beror på genetik eller kultur. De existerar likväl och det finns inget som tyder på att vi kan rubba dem.

Skillnader mellan grupper

Ytterligare en orsak till att The Bell Curve upplevdes som kontroversiell var att författarna också diskuterade gruppskillnader i intelligens.
På denna punkt finns det en viktig olikhet mellan The Bell Curve och IQ and the Wealth of Nations. Diskussionen i The Bell Curve begränsar sig till amerikanska förhållanden, Lynn och Vanhanen är övertygade om det är meningsfullt att tala om nationell IQ.
Dessutom: medan Herrnstein och Murray var av åsikten att det inte spelar någon roll om begåvningsskillnader är orsakade av biologiska eller sociala faktorer, anser Lynn och Vanhanen att skillnader i nationell IQ inte endast påverkar nationers välstånd, de är också övertygade om att dessa skillnader har en biologisk grund.

Varför är somliga nationer rika, medan andra är fattiga?

Montesquieu noterade att rika nationer ofta ligger i tempererade zoner, medan fattiga länder titt som oftast är belägna i tropikerna eller närliggande områden. Kanske är ekonomiskt välstånd förbundet med klimat? Det tropiska klimatet med dess enerverande värme och höga luftfuktighet har kanhända en negativ inverkan på individens förmåga att prestera. Dessutom: marken lämpar sig sällan för jordbruk och tropiska sjukdomar drabbar både boskap och människor. Inget av detta torde gynna ekonomisk utveckling.
En annan förklaring betonar geografiska faktorer. Thomas Sowell hävdar i Conquests and Cultures att Afrikas problem beror på geografiska begränsningar. Saharaöknen klyver kontinenten i två delar. Floderna lämpar sig sällan för transporter och mynnar ofta ut i insjöar istället för i havet. Kusterna är grunda vilket har hämmat utvecklingen av hamnar. Till skillnad från Europa är Afrika dessutom omgivet av två oceaner, vilket försvårar kommunikationen med omvärlden. Allt detta har gett upphov till en språklig fragmentisering av tropiska Afrika, något som ytterligare har komplicerat ekonomisk och social utveckling.
Den tyske sociologen Max Weber hävdade att religiösa faktorer låg bakom den snabba ekonomiska utvecklingen i norra Europa. Protestantismen betonar arbetets religiösa värde. Ekonomisk framgång är, för protestanten, en indikation på Guds välsignelse. Katolicismen är annorlunda, menade Weber. Den är mer inåtvänd och lägger emfasen på klosterliv. Katoliker söker frälsningen i ett liv i medellöshet, inte i rastlöst och hårt arbete. Weber var övertygad om att detta förklarar varför länderna i söder har en sämre ekonomisk utveckling än de i norr.
En tredje typ av förklaring hävdar att svaret skall sökas i en populations värderingar, attityder och motivationer. Denna teori tangerar således Webers förklaringsmodell, även om den inkluderar fler element än religiösa faktorer. Grundidén är att kultur i allmänhet kan blockera, försvåra eller underlätta ekonomisk och social utveckling.
Under 1970-talet var beroendeteorier på modet. De var ofta modellerade på Lenins imperialismteori och hävdade, på delvis olika sätt, att fattigdomen i tredje världen var orsakad av världskapitalismen.
Den nyklassiska ekonomiska teorin växte fram på 80-talet i opposition mot marxismen. Enligt denna teori är fattigdomen i den tredje världen inte orsakad av världskapitalismen. Istället beror den på statligt ägande, politisering av ekonomiska beslut och utbredd korruption.

De nämnda teorierna försöker inte endast att förklara varför vissa nationer är rika medan andra är fattiga, de anvisar också vägar ut ur fattigdomen.
Kanske skulle Montesquieu instämma i att fattigdomsproblemet i den tredje världen kan lösas genom en reallokering av populationerna norrut.
En möjlig slutsats av Webers analys är att katolska länder skulle må bra av fler protestanter eller att katolicismen behöver moderniseras i protestantisk riktning.
Kulturteorin förefaller rekommendera en mer generell kulturell modernisering. Vi finner ibland detta argument i debatter om islam.
Beroendeteorierna rekommenderar en brytning med världskapitalismen. En del av dem förordar en socialistisk samhällsordning.
Den nyklassiska ekonomiska teorin antar att inkomstgapet mellan rika och fattiga länder kommer att minska i takt med att de sistnämnda får bukt med inhemsk korruption och ersätter statligt ägande med marknadslösningar.
Lynn och Vanhanen är skeptiska till den tillförsikt som genomsyrar dessa förklaringar. Problemet är att de alla förutsätter att det inte finns några skillnader i genomsnittsintelligens mellan olika nationer. Den bistra verkligheten är emellertid inte endast att sådana skillnader existerar, Lynn och Vanhanen menar dessutom att de är stora.
Medan många av de vanligast förekommande förklaringarna andas optimism, är Lynn och Vanhanen genuint pessimistiska.
De frågar sig: är det verkligen är rimligt att förvänta sig att alla nationer skall vara lika framgångsrika och välmående? Vi förväntar oss inte det av individer, varför skall vi då förvänta oss det av nationer?
Frågan är på vilken grundval som denna skepticism vilar.

Psykometrisk grundval

Lynn och Vanhanen definierar “intelligens” i termer av en allmän mental fallenhet som bland annat involverar förmågan att resonera, planera, lösa problem, tänka abstrakt, förstå komplexa idéer. De anser också att det är möjligt att mäta denna förmåga med intelligenstest.
Ett intelligenstest består av flera deltest som mäter olika förmågor, däribland spatial förmåga, verbal förståelse, minne och logik. En av den psykometriska forskningens tidiga hjältar, matematikern Charles Spearman, upptäckte att resultat på olika deltest korrelerar positivt med varandra. Ett högt värde på ett deltest motsvaras ofta av höga värden på andra deltest. Med andra ord: de olika deltesten mäter egentligen samma sak: generell intelligens eller g.
Det betyder att det finns föga vetenskapligt stöd för teorin om specifika begåvningar. Enligt denna teori är våra mentala kapaciteter oberoende av varandra. En person som har svårt att förstå matematiska problem, kan således vara en utmärkt skribent. Den psykometriska traditionen ifrågasätter denna teori: individer med högt g har i regel höga värden på alla deltest.

Ärftlighet

En annan fråga som författarna diskuterar är i vilken omfattning som intelligens är ärftligt. Numera föreligger det, menar de, en konsensus enligt vilken genetiska faktorer har en signifikant betydelse. Den kanske primära källan till denna samstämmighet är studier av enäggstvillingar. Slutsatsen är emellertid inte att kultur och miljö inte spelar någon roll, utan att vi har underskattat genetiska faktorers betydelse. Genetiska faktorer påverkar individens intelligens i högre utsträckning än miljöfaktorer.

Diskriminerar intelligenstest människor från icke-europeiska kulturer?

Kritiker av intelligenstestning har hävdat att testen är skapade av nordamerikaner och britter och att de därför inte kan användas för test av människor från andra kulturer. Lynn och Vanhanen avvisar denna invändning. Kineser som är födda och uppväxta i USA, har samma testresultat som kineser som lever i hemlandet. Detsamma gäller för européer som är födda och uppväxta på olika håll i världen. Afrikaner, sydamerikaner och andra etniska grupper utgör inga undantag från denna allmänna regel. Intelligensforskningen har, enligt författarna, påvisat existensen av påfallande stabila mönster.

Från individ till grupp

Det faktum att det finns intelligensskillnader mellan individer, innebär dock inte att vi har rätt att tala om gruppskillnader i intelligens. Lynn och Vanhanen tar detta kritiska steg från individ till grupp och nation på två olika sätt.
För det första antar de att om det existerar intelligensskillnader mellan individer och dessa skillnader påverkar människors livsmöjligheter, borde intelligensskillnader mellan individer också ha konsekvenser för de grupper som de tillhör. En grupp är ingenting annat än en kollektion av individer.
Lynn och Vanhanen menar att empiriska data bekräftar den psykometriska teorin på individnivån. Intelligens är till exempel en signifikant faktor för inkomst. Individer med hög IQ kan tränas att behärska mer komplexa förmågor och de arbetar mer effektivt. Därför är de mer produktiva och har högre inkomst. Det finns också ett statistiskt samband mellan intelligens och utbildningsresultat. Likaså är intelligens positivt korrelerad med socioekonomisk status. Omvänt finns det ett statistiskt signifikant samband mellan låg IQ och en rad sociala patologier, bland annat arbetslöshet, skolproblem, brottslighet, drogberoende och bidragsberoende.
Det andra argumentet baseras på en analys av subpopulationer. Lynn och Vanhanen menar att de samband som gäller för individer, även återfinns på subpopulationsnivå.
Detta faktum har olika förklaringar. Herrnstein och Murray menade att geografisk separation, dvs. det faktum att välbeställda individer gärna söker sig till områden som redan befolkas av välbärgat folk, inte fullt ut kan förklaras med socioekonomisk status. Framgångsrika individer är ofta smarta människor och därför är socioekonomisk segregation ofta kognitivt baserad. Intelligenta individer vill helst ha intelligenta grannar. Följden blir att man får olika subpopulationer med olika intelligensnivåer.
Selektiv migration är en annan betydelsefull faktor. Selektiv migration innebär att flyttmönster ger upphov till intelligenssegregation. Det är till exempel inte ovanligt att människor med hög intelligens bor i städer. Selektiv migration kan även påverka nationer. Skottland är ett exempel. Många av de som har lämnat Skottland för bland annat England, har varit individer med hög begåvning. Lynn och Vanhanen menar att den selektiva migrationen från Skottland har varit så omfattande att den har sänkt den nationella intelligensnivån.

Därmed var grunden lagd

I den avslutande artikeln om Richard Lynns och Tatu Vanhanens IQ and the Wealth of Nations skall vi titta lite närmare på nationella intelligensskillnader.