Douglas Murray är brittisk författare och politisk kommentator med flera böcker bakom sig. Här på samtiden har vi uppmärksammat The Strange Death of Europe. I denna artikel kikar vi lite närmare på The Madness of Crowds. Gender, Race and Identity (Bloomsbury Continuum, 2019).

Vad handlar boken om?

The Madness of Crowds handlar om kollektiviseringen av västdemokratierna. Allt fler människor, inte minst ungdomar, definierar sig inte endast i motsatsställning till samhället, de gör det i grupptermer. Grupptänkande har, på många områden, ersatt individualism. Det har blivit allt vanligare att människor säger att grupptillhörighet bestämmer ens identitet och därmed också ens åsikter och att de som uttrycker uppfattningar som inte korresponderar med deras identiteter är oäkta.
Murray går igenom tre områden på vilka denna förändring har skett:

• Gayaktivism
• Feminism
• Rasaktivism
• Transaktivism

På alla dessa områden har stora framsteg gjorts i vår del av världen. Homosexualitet har avkriminaliserats. I många länder är samkönade äktenskap lagliga. Kvinnor har numera samma juridiska rättigheter som män och rasdiskriminering är förbjudet i lag. Murray menar att de stora bataljerna är vunna och att det är dags att gå vidare och leva vanliga, anständiga liv. Vi har familjer att försörja, barn och föräldrar att ta hand om och trädgårdar att trimma.
Inte alla är emellertid överens om denna verklighetsbeskrivning. The Madness of Crowds handlar om radikala aktivister som är övertygade om att situationen för dessa grupper har försämrats.
Murrays poäng är inte att västdemokratierna är perfekta. Det existerar inga perfekta samhällen. Frågan är i jämförelse med vilka samhällen som vår del av världen är homofobisk, sexistisk, transfobisk och rasistisk.

Identitet som vapen

Vad är det som ligger till grund för denna radikalisering?

Bakgrunden till denna minst sagt bekymmersamma utveckling är den klassiska marxismens kollaps. Marknadsekonomin visade sig inte endast vara kapabel att producera välstånd, den spred också överflödet till allt fler grupper i samhället. Arbetarklassen, den grupp som spelade huvudrollen i Marx’ dialektiska drama, visade sig dessutom vara ointresserad av revolutionär politik.

Kommunister och socialister insåg att de behövde en ny revolutionär kraft och övergav klassbegreppet för ett identitetsbegrepp. Identitetsbegreppet är inte nödvändigtvis ett politiskt begrepp. Alla människor har identiteter. Vi är män, kvinnor, barn, föräldrar osv. Antalet identiteter är många och tillsammans bildar de ett komplext mönster. Detta är knappast kontroversiellt.

Det som har skett är att den intersektionella vänstern har transformerat identitetsbegreppet till ett ideologiskt och politiskt vapen.

Den intersektionella teorin sätter ingen övre gräns för antalet möjliga identiteter. Det är upp till de enskilda individerna att definiera sina identiteter. En individ kan således konstruera en identitet utifrån sina upplevelser som kvinna på en mansdominerad arbetsplats, en annan kanske hävdar att astmatiska besvär utgör en grund för identitetsskapande.

När intersektionalister diskuterar identitetsproblem brukar man framhålla tre identiteter som särskilt viktiga: sexualitet, kön och ras.

Samhället beskrivs i den intersektionella teorin som en maktpyramid. På dess topp befinner sig vita heterosexuella män. Dessa tre identiteter är de av samhället prioriterade identiteterna. Människor som har en av dessa identiteter eller alla tre tillhör i olika grad samhällets maktelit. De utgör den intersektionella rörelsens fiender.

Den identitetspolitiska teorin säger emellertid inte endast att den konstellation av identiteter som utmärker dig som specifik individ bestämmer din position i den samhälleliga makthierarkin, den säger också att din position i maktpyramiden determinerar dina erfarenheter och därför också kunskaper. Med andra ord: Med en identitetskonstellation följer alltid ett specifikt åsiktspaket. Om du således är homosexuell, kvinna eller tillhör en etnisk minoritet, förväntas du ha vissa åsikter och bete dig på ett specifikt sätt.
När juristen Larry Elder utmanade Kaliforniens guvernör, Demokraten Gavin Newsom, i guvernörsvalet beskrev Los Angeles Times honom som “The Black Face of White Supremacy”. Peter Thiel är homosexuell, men efter det att han uttalat sitt stöd för Donald Trump hävdade gayaktivister att han inte längre är gay. Samma öde drabbade Kanye West.
Murray menar att det är detta gör den identitetspolitiska vänstern så fientlig mot all individualism. Du får inte ha egna åsikter i dessa frågor. Dina åsikter ska följa din identitet.

En obefintlig koalition

Murray understryker att radikaliseringsprocessen drivs av små grupper av radikala aktivister. I verkligheten existerar det inget ‘LGBT community’. Det som existerar är aktivister som har utnämnt sig själva till talesmän för en fiktiv gemenskap.

Homosexuella män och kvinnor har i realiteten mycket litet gemensamt. De har ingenting gemensamt med bisexuella. Gayrörelsen är dessutom splittrad. En fraktion anser att rörelsens målsättningar har uppnåtts, en annan grupp betraktar homosexualitet som det första steget i en politisk kamp mot alla föreställningar om normalitet.
Den feministiska rörelsen är inget undantag från den allmänna regeln. Även den är splittrad i olika fraktioner. En fraktion anser att kvinnokamp förutsätter den fysiska existensen av kvinnor. En annan grupp hävdar att kvinnlighet endast är en repressiv, social konstruktion. Minoriteter är lika splittrade. En del anser att lika rättigheter har uppnåtts, en annan del anser att vit rasism fortfarande präglar samhället och att den bäst bekämpas med rasism mot vita.

För att förstå dessa spänningar i den identitetspolitiska rörelsen måste man skilja mellan hårdvaru- och mjukvarubaserade identiteter.

Hård- eller mjukvara?

Väljer människor att bli homosexuella eller är det en livsstilsfråga? Är kön medfött eller en produkt av identifikationer? Kan en vit person identifiera sig som svart och vice versa? Är trans performativt eller nedärvt?

Enligt hårdvaruargumentet är det fel att döma människor för saker som befinner sig bortom deras kontroll. Ett exempel från vårt eget land är behandlingen av vänsterhänta i grundskolan. Under en lång period var det förbjudet att skriva med vänsterhand. Alla skulle skriva med högerhand, oavsett om de var höger- eller vänsterhänta. Denna regel var naturligtvis befängd och den avskaffades också sedermera.

Hårdvaruargumentet är fortfarande populärt idag, men det har fått konkurrens från mjukvaruteori. Homosexualitet får här tjäna som ett exempel. Homosexualitet är idag avkriminaliserat, homosexuella kan till och med gifta sig. Radikala aktivister har insett att hårdvaruargumentet har konservativa, politiska implikationer. Lika rättigheter har pacificerat homosexuella. Detta har lett till ett uppsving för mjukvaruteori eller queerteori.

Enligt queerteori existerar det ingen biologisk verklighet. Manlighet, kvinnlighet, homosexualitet är alla repressiva, sociala konstruktioner. Det existerar inget normalt. Varje gång som vi kategoriserar fenomen deltar vi i repressionen av människor.

Gayaktivister på 60-talet kämpade för rätten att leva vanliga liv, dagens gayaktivism är influerad av queerteori och ser homosexualitet som ett första steg i kampen mot heteronormativitet.
Traditionell feminism drog en skarp gräns mellan kvinnligt och manligt. Dess målsättning var lika rättigheter, inte att kvinnor skulle behandlas som män eller vice versa. Vår tids feminism har accepterat det queerteoretiska axiomet att allt är mjukvara. Följden har blivit att traditionella feminister numera är oförmögna att försvara sig mot män som definierar sig som kvinnor. I ett rättsfall i Kanada dömdes en kvinnojour till böter därför att den hindrat en man som identifierar sig som kvinna att arbeta med våldtagna kvinnor.

Är allt social konstruerat? Queerteorin förefaller mena det.

För fem år sedan gick en belgisk man till domstol för rätten att ändra sin ålder. Emile Ratelband förklarade för domstolen att kvinnor är ointresserade av 69-åriga män. Om det är möjligt att byta kön, borde man kunna ändra sin ålder. Det är ju så mycket enklare. Inga kirurgiska ingrepp krävs, ingen medicinering. Domstolen svarade:

Mr. Ratelband is at liberty to feel 20 years younger than his real age and to act accordingly, but changing his legal documents would have undesirable legal and societal implications.

En annan fråga är hur vi ska hantera ras. Om queeraktivister har rätt, att kön och kanske också ålder är sociala konstruktioner, att manligt och kvinnligt i grund och botten är samma sak, är väl även ras socialt konstruerat?
Rachel Dolezals föräldrar var vita. Som ung kvinna fascinerades hon av svart kultur. Hon ändrade sin frisyr, började använda brunkräm och lyckades övertyga människor utanför sin familj att hon var svart. När Dolezal slutligen avslöjades var hon president för en lokalavdelning av National Association for the Advancement of Colored People. Till sitt försvar sade hon att ras är en social konstruktion. Svarta aktivister var emellertid upprörda. De anklagade Dolezal för kulturell appropriering och Dolezal tvingades avgå från sin post. Man kan inte byta ras, dundrade aktivisterna. Vita som identifierar sig som svarta förblir vita.

Hur ska man bringa reda i denna röra? Varför kan vi inte byta ras om vi kan byta kön?

Murrays svar är att identitetsvänsterns klassifikationer inte är framtagna i syfte tjäna intellektuella syften. De är pragmatiskt motiverade. Man bestämmer från fall till fall om något är hård- eller mjukvarubaserat. De är politiska klassifikationer. Frågan om något är hård- eller mjukvara bestäms av politiska överväganden, dvs. huruvida en viss klassifikation kan användas som ett vapen i kampen mot samhället.
Det innebär inte att den identitetspolitiska vänstern är ett monolitiskt block utan interna spänningar. Det faktum att det är upp till den enskilda individen att bestämma sin identitet borgar för konflikter. Följaktligen hade Dolezal också sympatisörer. Flera prominenta svarta förklarade att rasbyte är en fråga om självidentifikation. Skådespelaren Whoopi Goldberg var en av dem: “If she wants to be black, she can be black.”

Kontroversiella frågor

I realiteten är dessa frågor komplicerade och ofta finns det inget entydigt svar på dem. Är det sant att homosexualitet är en hårdvarufråga? Forskningen ger oss, om vi får tro Murray, inget entydigt besked. Vi vet i dagsläget inte om homosexualitet är biologiskt determinerat.
Transfrågan är ett annat exempel. Transaktivister hävdar att trans handlar om hårdvara, men det finns, hävdar Murray, inga fysiologiska skillnader mellan transpersoner och resten av mänskligheten.
Dessa är naturligtvis extremt känsliga frågor och Murray är medveten om att han som homosexuell kan ta ut svängarna på ett sätt som är omöjligt för heterosexuella. Han ställer flera kritiska frågor.
Varför är konversionsterapier så kontroversiella? Inte alla homosexuella vill vara homosexuella.
Antag att hårdvaruargumentet är korrekt och att forskningen lokaliserar en gen som determinerar människors sexuella läggning. Ska vi förbjuda föräldrar till barn som har denna gen att avlägsna den med genterapi när detta blir möjligt? Det sägs att homosexuella kan bilda familj, men det är inte sant, menar Murray, med mindre än att man utesluter en förälder.
Transpersoner existerar, men ska vi verkligen omstrukturera vårt samhälle för att tillmötesgå deras behov om deras status som trans är helt känslobaserad?

Varför kan vi inte diskutera frågor som dessa utan att anklagas för diverse fobier?

Feminism som exempel

Murray ger flera exempel på hur identitetspolitiken har påverkat samhället. Här ska vi begränsa oss till feminismen och använda oss av den amerikanska musikern Madonna som exempel.
Madonna har varit extremt framgångsrik och är numera miljardär. Hon är också feminist. Här är omslaget till Hard Candy:

Madonna. Källa: Wikimedia.

Murray nämner inte Madonna, men hon är en perfekt illustration av hans argument. Madonna satte i system att exponera sin kropp i sexuella poser. Hon gjorde det i syfte att tjäna pengar och för att sända ut ett feministiskt budskap: sexiga kvinnor är inte fel. Å andra sidan fördömdes de män som gav kvinnor som henne insinuanta blickar och anklagades för att sexualisera eller objektivera henne.
Numera säljs det kläder som framhäver kvinnors sexuella attraktivitet. Kvinnor kan köpa fejkade bröstvårtor, det finns speciella trosor som ska synliggöra det kvinnliga könsorganet. Underklädesföretag säljer sina produkter under temat “Låt honom dregla”. Addera sedan makeup, läppstift och högklackat.
Alla dessa attiraljer har ett och samma syfte: De ska provocera fram specifika reaktioner från män. Män ska alltså acceptera att kvinnor är sexiga, men de får inte behandla dem som sådana. Det är att objektivera kvinnor vilket är en feministisk synd.
Följden har blivit att feminism är, minst sagt, impopulär bland kvinnor. I en opinionsundersökning från 2016 sade nio av tio brittiska kvinnor att de inte var feminister. Ett annat intressant resultat från undersökningen var att fler män än kvinnor ansåg att jämställdhet mellan könen är viktigt. Akademiska studier har också visat att kvinnor tycker att män ska ha muskler och pengar. Ur feministisk synpunkt är detta självklart en regress. Feministiska framsteg har uppnåtts när kvinnor anser att de män som de attraheras av inte är attraktiva.

Slutord

Att summera The Madness of Crowds är omöjligt. Det är en välskriven bok vars argument grundar sig på noggrann efterforskning. Det är också en vågad bok. Murray sticker ut hakan på flera fronter. Denna artikel har fokuserat på de tre första kapitlen. Det fjärde kapitlet handlar om transrörelsen. Boken innehåller också tre interludier. Det första handlar om marxismen, det andra om sociala medier och det sista om vår oförmåga att förlåta.
Enligt legenden dräpte St. George en drake. Det var en, minst sagt, remarkabel bedrift, men George var inte nöjd. I stället gav han sig ut i världen på jakt efter fler och större drakar att slå ihjäl. För varje drake som George tog livet av växte hans behov av ständigt nya drakar att döda sig allt starkare, tills den dag kom då han hade dödat alla drakar i världen. Han fortsatte emellertid att svinga sitt svärd i den tomma luften, nu mot drakar som var produkten av hans egen inbillningsförmåga. Douglas Murray menar att det är exakt det som den identitetspolitiska vänstern gör.