Maktbegreppet är centralt i liberalism, marxism och konservatism. I denna artikel tittar vi lite närmare på detta begrepp.

Makt som dominans. Källa: Unsplash.

Liberalismens maktteori

Liberalismen hävdar att makten i samhället är koncentrerad till statens institutioner. Staten måste därför hägnas in. I annat fall blir dess makt absolut. Statens makt måste balanseras med lagfästa medborgerliga rättigheter. I ett liberalt samhälle har medborgarna skyldigheter gentemot staten, men staten har också plikter gentemot medborgarna.
Detta är sammanfattat i liberalismens teori om samhällskontraktet. Liberalismen anser att samhället är grundat på en explicit eller implicit överenskommelse i vilken individerna blir medborgare genom att avträda en del av sina naturliga rättigheter i utbyte mot politiska friheter och materiellt välstånd. Statens uppgift i detta historiska drama är att slå vakt om samhällskontraktet.
Det centrala begreppet är “samtycke”. Eftersom statens makt är samtyckt till är dess maktutövning inte repressiv. Makt och dominans är därför inte samma sak. Frihet och underkastelse sammanfaller i teorin om samhällskontraktet.

John Locke. Källa: Wikimedia.

Marxismens maktteori

Marxismen ser historien som en sekvens av samhällsformationer som avlöser varandra med dialektisk nödvändighet. Kapitalismen beskrivs som det sista klassamhället och avlöses av socialism och kommunism.
Medan liberalismen menar att makten i samhället är koncentrerad till staten, hävdar marxismen att dess rötter är ekonomiska.
Liberalismen förnekar samhällets existens. Samhället är endast en kollektion av individer. Här är Storbritanniens förre premiärminister, Margaret Thatcher:

They are casting their problems at society. And, you know, there’s no such thing as society. There are individual men and women and there are families.

Marxismen hävdar emellertid att samhället existerar. Samhället är en helhet som existerar, mer eller mindre, oberoende av individerna. I denna helhet utför de olika elementen eller institutionerna olika funktioner för helhetens bevarande. Eftersom kapitalismen är ett klassamhälle utför institutionerna i huvudsak repressiva och manipulativa funktioner. I det kapitalistiska samhället kontrollerar den härskande klassen statsapparaten och ideologibildningen i samhället.
Båda dessa områden måste erövras om socialism och kommunism ska segra och medlet härför är oförsonlig klasskamp.
Den liberala kontraktsteorin ses som en av kapitalistklassen manufakturerad illusion vars funktion är att passivisera arbetarklassen. Makt under kapitalismen är följaktligen negativ. Arbetarklassen är dominerad av kapitalistklassen. Kapitalismen berövar arbetarna på deras fri- och rättigheter och möjligheter att utvecklas som människor. Den politiska målsättningen är att invertera denna relation. Det sker under proletariatets diktatur då socialiststaten krossar all opposition mot det socialistiska projektet.

Wokevänstern om makt

Wokevänsterns syn på makt är influerad av den franske filosofen Michel Foucault. Foucault var under en period medlem av franska kommunistpartiet, men han lämnade partiet då han betraktade det som inte tillräckligt radikalt. Han övergav emellertid aldrig marxismen. I en diskussion med franska maoister hävdade han att “revolutionen endast kan genomföras genom en radikal eliminering av rättsapparaten”. I likhet med sina forna kamrater i franska kommunistpartiet var han övertygad om att det utopiska samhället är en spontan samarbetsgemenskap utan stat.

Michel Foucault. Källa: Wikimedia.

Jean-Paul Sartre summerade Foucaults ståndpunkt på följande sätt: Om folket tillgriper våld, är dess handlingar alltid rättvisa. Det är inget som man måste bevisa. Därför behövs inga domstolar. Foucault tror, fortsatte Sartre, att om rättssystemet omkullkastas, faller också det borgerliga samhället med dess klassförtryck samman.

Klassisk liberalism definierade “makt” i förhållande till den politiska makten. Marxismen definierade “makt” i relation till ekonomin. I marxismen begränsar makten arbetarklassens rättigheter. I liberalismen begränsar sammanfaller makt och frihet i samhällskontraktet.
Foucault är enig med marxismen att makt ska definieras i termer av dominans, men till skillnad från marxisterna tillskriver han inte ekonomin en kausal överhöghet. Inte heller har han mycket till övers för den liberala teorin om samhällskontraktet. I stället definierar han maktbegreppet i termer av social ordning. Det som vanliga människor uppfattar som önskvärd social ordning ses av som Foucault som ett brutalt dominanssystem.

Frihet är för Foucault frihet från alla former av sociala restriktioner. Det är därför en frihet från social ordning. Frihet är för honom en dialektik mellan konstruktion och dekonstruktion. Makten begränsar människors frihet genom att fortlöpande konstruera dem och ge dem en stabil identitet. Maktkritikens uppgift är att fortlöpande dekonstruera samma identiteter. Foucaults maktfilosofi utgör därför en uppmaning till permanent, socialpsykologisk revolution.
Hos Foucault är makten således en, på en och samma gång, positiv och negativ kraft. När läkaren säger till den nyblivna modern att hon har fått en dotter, konstaterar han inte ett faktum, han ‘könar’ barnet. ‘Könandet’ är, Foucaults teori, en form av maktutövning som begränsar barnets valfrihet, i detta fall: friheten att välja kön.

Konservatismen om makt

Konservatismen är inte helt oenig med wokevänster och liberalism.

Foucault hävdar att makten är immanent i den sociala ordningen. Konservatismen instämmer. Konservatismen förnekar alltså inte existensen av makt. Makt är oundvikligt i det sociala samspelet. Maktrelationer genereras spontant i det sociala umgänget.

Liberalismen hävdar att accepterad makt är auktoritativ makt. Konservatismen instämmer. Makt kan vara olika saker. Makt kan vara dominans, men det finns även auktoritativ makt.

Konservatismen är emellertid också kritisk till liberalismen. Liberalismen grundar sin maktteori i teorin om samhällskontraktet. Enligt konservatismen är detta nonsens. Makten i samhället uppfattas inte som legitim därför att den är kontraktsbaserad utan därför att samhället är något som vi har ärvt. Samhället är inte skapat, det är en arvedel.

Problemet med marxismens och wokevänsterns maktbegrepp är att det likställer makt med dominans. Konservatismen förordar auktoritativ makt. Auktoritativ makt är accepterad makt. Auktoritativ makt är makt som accepteras därför att den uppfattas som legitim.
Några exempel:

• Auktoritativ makt är förälderns makt över barnet.
• Lärarens makt över eleven.
• Läkarens makt över patienten.
• Statens makt över medborgaren.

För Foucault och Marx existerar ingen auktoritativ makt. För dem är all makt dominansmakt. För Foucault finns bara disciplinär makt, för Marx är all makt klassmakt. Auktoritativ makt är för Marx och Foucault ideologiska dimridåer som döljer dominans.
Varför envisas Marx och Foucault med att reducera makt till dominans? Skälet är att de är revolutionärer. De hatar det liberalkapitalistiska samhället. Om det liberalkapitalistiska samhället är baserat på auktoritativ makt, kollapsar det revolutionära projektet. Vad är det för mening att omkullkasta ett samhälle vars institutioner är baserade på auktoritativ makt? Ingen mening alls. Marx och Foucault var därför tvingade att hävda att auktoritativ makt är en ideologisk illusion, att legitimiteten döljer dominansmakt.

Edmund Burke. Källa: Wikimedia.

Igen: Konservatismen förnekar inte existensen av dominansrelationer, men dominans uttömmer, på intet sätt, maktbegreppets mening.

Vad är det som gör makt auktoritativ?

Vi accepterar inte samhället därför att vi har skapat det, utan därför att vi har ärvt det. Samhällets kärninstitutioner, bland annat familj och civilt samhälle, är inte produkten av ett kontrakt, de har en lång historia och anledningen till att de har överlevt alla prövningar är att de har visat sig fungera. Vår plikt är inte att störta samhället i gruset utan att överlämna det i bästa tänkbara skick till våra barn.

Marx beskrev kommunismen som ett institutionslöst samhälle i vilket människor samarbetar spontant. Foucault hade en snarlik uppfattning. Han var övertygad om att om sann frihet kräver ett krossande av rättsstaten och införandet av revolutionära folkdomstolar.
Konservativa anser att detta är primitiva fantasier. Det existerar ingen frihet utanför samhällets kärninstitutioner. Det enda som socialister, kommunister och anarkister åstadkommer är kaos och i kaoset går friheten förlorad.
Frihet förutsätter i realiteten restriktioner och sociala institutioner genererar restriktioner. Därför är sociala institutioner förutsättningar för frihet. Därför hävdar konservatismen att de ska försvaras med alla till buds stående medel.
Människor accepterar sociala institutioner som auktoritativa därför att de är testade och därför att de producerar för den samhälleliga totaliteten gynnsamma effekter.

Utan en rättsstat vet medborgarna inte vad de får göra och inte får göra, vad som är straffbart och vad som är tillåtet.
Om ett barn ska växa upp till en ansvarsmedveten vuxen, måste det lyssna på sina föräldrar.
En elev som inte accepterar sin lärares auktoritet går miste om värdefulla kunskaper.
Patienten som misstror sin läkare äventyrar sin hälsa osv.

Detta är auktoritativ makt. Om vi inte accepterar auktoritativa restriktioner, blir allt en fråga om dominans. Wokevänstern vill provocera fram en revolutionär situation genom att indoktrinera unga människor till att tro att all makt är dominans.

Kommunisterna i Östeuropa kom till makten med Röda arméns hjälp. De vann inga demokratiska val, de genomförde statskupper. Regimerna saknade därför legitimitet. Den kommunistiska makten var inte auktoritativ. En stat som medborgarna inte upplever som legitim, saknar auktoritet och måste regera med terror.
I det demokratiska Västeuropa kastade kommunistdemonstranter sten på polisen och vandaliserade privat egendom därför att de hade indoktrinerats till att tro att all makt är dominansmakt.
Utan auktoritativa, sociala institutioner uppstår ett moraliskt vakuum. Utan auktoritativa restriktioner blir allt en fråga om dominans. Utan auktoritet blir makten repressiv. Utan auktoritativ makt degenererar samhället. I värsta fall utbryter inbördeskrig.

Konservatismen eftersträvar en etisk stat. I den etiska staten är makten auktoritativ. Den etiska staten har rättigheter gentemot medborgarna. Staten har rätt att beröva medborgare på deras fri- och rättigheter om de bryter mot lagar och förordningar. Staten har emellertid också skyldigheter visavi medborgarna. Medborgarna har rättigheter som staten måste respektera.
Vi är skyldiga att uppfylla våra plikter gentemot staten. Staten är skyldig att uppfylla sina plikter gentemot oss.
Den etiska staten opererar, med andra ord, via ett system av lagar.
Den etiska staten är, om vi får tro konservatismen, det bästa som vi kan hoppas på. En auktoritativ makt, en makt som är accepterad av medborgarna är inte absolut. För Hegel betecknade denna stat som historiens slut. Det kommer inget efter den.

Kommande artikel

I en kommande artikel i serien Konservatismen förklarad ska vi kika lite närmare på konservatismens syn på civilt samhälle och familj.