The Last White Man är namnet på en roman av den brittisk-pakistanske författaren Mohsin Hamid. När bokens huvudrollsfigur, en man med det svenskklingande namnet “Anders”, vaknar upp en morgon upptäcker han att hans hudfärg har mörknat. Varför får vi inte veta. Anders sägs reagera med vrede, men han inser snart att han inte är ensam om att ha förvandlats. Över hela världen blir vita allt mörkare tills det en dag inte finns kvar några vita människor överhuvudtaget.
Anders ilska ersätts av sorg. Han sörjer förlusten av sin vithet och de privilegier som hans hudfärg en gång gav honom, men hans transformation från vit till brunhyad leder också till nya insikter. Anders förstår hur grymt och vettlöst det system var som privilegierade honom.
Det är, i ett nötskal, bokens intrig.

Källa: Pixabay.

“A Glimpse of a Future Without White People”

The Last White Man publicerades innevarande år. Boken erövrade snabbt en plats på New York Times bästsäljarlista. The Last White Man har också erhållit flera utmärkelser. Boken har utsetts till Bästa bok av bland annat USA Today, Elle och Entertainment Weekly. Här är några röster ur recensionsvimlet:

A Glimpse of a Future Without White People.
… a Visionary Novel Exploring Race and Identity.
A provocative tale that raises questions of racial and social justice at every turn. The novel is a provocative peek into a post racial world where whiteness is a distant memory.

Washington Posts recension hade följande underrubrik:

The Last White Man is a fantastical exploration of race and privilege.

Recensenten uttryckte sig i, minst sagt, lyriska ordalag:

[The Last White Man] anticipates that sweet day — not forever deferred, surely — when we finally close the casket on the whole horrific construct of racial hierarchies and see each other for what we are.

Med andra ord: Ju färre vita, desto större anledning att korka upp champagneflaskan.

Identitetspolitisk kommunism

The Last White Man är en rasistisk bok. Varför inte hoppas på en värld med enbart vita? Om alla är vita, finns det ju ingen grogrund för rasism. Eller hur? Hamid kan emellertid inte tänka sig något sådant. Han vill fortsätta att vara brunhyad pakistanier. Det är således inte rasism och diskriminering som plågar honom. Hamid vill leva i en värld där alla har samma hudfärg som han har.

Vad baserar Hamid sin anklagelseakt på? Undertecknad är vit och, om vi får tro Hamid, följaktligen en del av den världsomspännande maffia som förslavar alla brunhyade. Frågan är emellertid hur Hamid kan veta att redaktören faktiskt deltar i denna kriminella konspiration.

Svaret är att han inte vet ett skvatt om redaktören eller de hundratals miljoner människor med vit hudfärg som han vill eliminera från jordens yta. Hamids värld är, i likhet med kommunismens och nationalsocialismens världar, befolkad av abstraktioner. För honom räcker det med att konstatera individens hudfärg för att avgöra om vederbörande är skyldig eller oskyldig. The Last White Man är det senaste exemplet på identitetspolitisk kommunism. I Marx’ utopia existerar inga kapitalister. I Hitlers utopia finns det inte plats för judar. I Hamids utopia har alla vita eliminerats. Slutmålet är detsamma: en värld i vilken huvudkontradiktionen (arbete/kapital, arier/judar, vita/icke-vita) har upphävts och social harmoni (“that sweet day”) äntligen har uppnåtts. The Last White Man är en av de mest korkade och rasistiska böcker som publicerats detta år.