Det amerikanska presidentvalet närmar sig med stormsteg och de två lägren öser invektiv över varandra. Harris’ kritiker kallar henne kommunist, Trumps kritiker kallar honom fascist. I denna inledande artikel ska vi klargöra de filosofiska förutsättningarna för denna debatt.

Varför gör arbetarklassen i väst inte revolution?

Marx’ var övertygad om att dialektiken mellan produktivkrafter och produktionsförhållanden skulle leda till socialism. Teorin visade sig dessvärre vara falsk. De socialistiska revolutionerna uteblev i det industrialiserade Västeuropa. I de länder där kommunister regerade hade de tagit makten med våld.
Detta var naturligtvis något som bekymrade intellektuella kommunister. Inte att kommunister genomförde statskupper, förbjöd all opposition och terroriserade sina befolkningar, utan att Marx’ teori var bristfällig.
Varför gör arbetarklassen i väst inte revolution?
Den italienske kommunisten, Antonio Gramsci, sade att det är den europeiska kulturen som är problemet. Europeisk kultur är konservativ, förklarade Gramsci, följaktligen är människor konservativa. Gramsci ville lösa problemet genom att komplettera marxismen med en hegemoniteori. Gramsci var inte ensam om att brottas med revolutionsproblemet. Frankfurtskolan ville lösa det genom att komplettera marxismen med freudiansk psykoanalys och sociologisk teori.
Problemet är att Marx såg kultur och mänsklig subjektivitet som härlett från den ekonomiska sfären. Om Marx’ teori hade varit korrekt, hade det endast varit en tidsfråga innan arbetarklassen i Sverige, Tyskland och andra länder i Europa hade tagit makten med våld och infört socialism. Det faktum att revolutionerna uteblev visade inte att marxismen är i behov av komplettering, utan att teorin är falsk. Den föreslagna lösningarna var, helt enkelt, inkompatibla med Marx’ teori. Det var emellertid inte det enda problemet. Ett annat och större problem var att grunden för den marxistiska historieuppfattningen, den så kallade dialektiken, visade sig vila på skakig grund.

Dialektikens kollaps

I kommunistisk och socialistisk agitation störtar arbetarklassen borgerligheten från makten. Varför? Därför att arbetarna har tröttnat på kapitalistisk exploatering.
Marx hade en annorlunda uppfattning. Marx förklaringsmodell är inte intentional. I den marxistiska historieteorin är borgarklassen inte dömd till undergång därför att den exploaterar arbetarklassen. Inte heller väljer arbetarklassen att störta borgarklassen från makten därför att den har tröttnat på att vara exploaterad. Historien utvecklas, om vi får tro Marx, dialektiskt. Socialismens seger är inte beroende av vad människor gör, den är inskriven i verkligheten. Här är Marx i Kapitalet:

Kapitalistens och jordägarens gestalter tecknar jag ingalunda i något rosenskimmer. Men det handlar härvidlag inte om personerna, annat än i den mån de är personifikationer av ekonomiska kategorier, bärare av bestämda klassförhållanden och intressen. Mindre än någon annan kan min ståndpunkt, vilken uppfattar de ekonomiska samhällsformernas utveckling som en naturhistorisk process, göra den enskilde ansvarig för tillstånd, av vilka han själv är en social produkt, hur mycket han är strävar att höja sig över dem.

Socialismen är, till skillnad från feodalism och kapitalism, emellertid inte dömd att gå under på grund av interna kontradiktioner. Socialismen har förvisso sina egna problem, den är byråkratisk och auktoritär, men dessa problem kan inte beskrivas med den dialektiska begreppsapparaten. Det kanske viktigaste skälet är att under socialismen har arbetarklassen makten. Arbetarklassens uppgift under socialismen är att bemanna staten och förbereda övergången till kommunism. Det innebär två saker:

• Diktatur ska införas. Under socialismen ska arbetarklasstaten ska göra rent hus med klassfienden.
• Under socialismen ska privategendomen ersättas av statligt ägande. Det ska göra det möjligt rationalisera den före detta kapitalistiska ekonomin. Effektivisering av ekonomin är nödvändig. Kommunism förutsätter materiellt överflöd. Utan ett ekonomiskt överflöd kan steget från socialism till kommunism inte tas.

Allt detta var Hegel-baserad dialektisk spekulation. I verkligheten ledde statligt ägande av produktionsmedlen till ekonomisk stagnation. Socialism och materiellt överflöd visade sig vara oförenliga med varandra. Kommunismen blev därmed ouppnåelig. Detta ställde socialister och kommunister inför ett besvärligt dilemma. En möjlighet var att överge marxismen för någon annan politisk lära. En annan möjlighet var att erkänna existensen av problemet och försöka lösa det utan att rucka på för mycket av det kommunistiska idéarvet.

Nästa artikel

I nästa artikel kikar vi lite närmare på hur kommunister har löst detta problem.