Edmund Burke var en brittisk politiker och filosof, kanske mest känd som inspiratör till det som ibland kallas filosofisk konservatism. I denna artikel skall redaktören kika lite närmare på Russell Kirks bok Edmund Burke. A Genius Reconsidered (ISI Books, 1997).

Filosofens och politikerns liv

Kirks bok handlar mer om Burkes liv och hans politiska gärning än om konservativ filosofi. Den som hoppas på en pedantisk begreppsanalys av Burkes idéuniversum, väntar förgäves.
Burkes inflytande kulminerade med hans attack mot franska revolutionen. Efter hans död, dalade hans popularitet för att sedan uppleva en renässans på 1950-talet. Idag är det inte ovanligt att Reflektioner om den franska revolutionen jämförs med Karl Marx’ Das Kapital. Burke var en stridbar filosof och politiker som hade flera strängar på sin lyra. Han arbetade för uppförandet av ett partipolitiskt system i England. Han värnade också om offren för revolutionära våldet i det kontinentala Europa. Fyra frågor skulle dock komma att dominera hans politiska och filosofiska gärning.

Amerikafrågan

England var under Burkes livstid inte endast ett gigantiskt imperium, det var också ett välde i kris. Det knakade betänkligt i flera av dess fogar.
Det kanske största problemet var Amerika. Den brittiska kronan hade hamnat på kollisionskurs med landsmännen på andra sidan Atlanten. Orsaken var att det brittiska parlamentet krävde skatter från amerikanerna för att finansiera det koloniala imperiets försvar. Amerikanerna yrkade på politisk representation i det brittiska parlamentet för att gå med på kravet, en begäran som emellertid förkastades i London.
Burke menade att den engelska staten faktiskt hade rätt att beskatta amerikanerna. Skottar och irländare betalade ju skatt. Dessutom: Amerika var en brittisk koloni, inte en självständig nationsstat.
Burke var också motståndare till att ge amerikanerna parlamentarisk representation och orsaken var slaveriet. Burke var emot slaveri och ansåg att slavägare inte hade i det brittiska parlamentet att göra.
Men han kritiserade också parlamentet och George III för att inte söka en kompromisslösning. Burke menade att kungens och parlamentets envishet riskerade att alienera engelsmännen på andra sidan av Atlanten. Han varnade sina landsmän för att om de inte blir mer medgörliga, riskerar de att förlora kolonierna i Amerika. Han förordade därför att amerikanerna skulle ges ett undantag. Det viktiga för Burke var att bevara imperiet intakt. De förlorade skatteinkomsterna skulle den brittiska staten ändå få in genom handel med Nordamerika.

Indienfrågan

Burke kämpade i 16 år för att dra Warren Hastings inför rätta. Hastings var chef för Ostindiska kompaniet, det företag som i realiteten bestämde var skåpet skulle stå i Indien. Burke menade att Hastings regim behandlade ursprungsbefolkningen illa.

Irlandsfrågan

En tredje källa till problem var diskrimineringen av Irlands katoliker. Det brittiska imperiet var protestantiskt och katoliker betraktades med misstänksamhet. De hade ingen rösträtt till irländska parlamentet och var utestängda från statliga jobb. Katoliker hade inte ens rätt att studera på universitet. Burke som var irländare och produkten av ett religiöst blandäktenskap sympatiserade instinktivt med sina landsmän.
Burke kämpade envist och delvis med framgång för att förbättra katolikernas ställning i det koloniala imperiet. Men det var inte endast sina landsmäns rättigheter som Burke värnade. Han oroade sig över att särbehandlingen av katoliker kunde leda till samma frigörelsesträvanden på Irland som växt fram i Nordamerika. Ett annat skäl var den politiska utvecklingen i Frankrike. Burke oroade sig över att upprorsstämningarna i det katolska Frankrike skulle få fäste i det lika katolska Irland.

Revolutionsfrågan

Burke är mest känd för sin kritik av franska revolutionen. Ideologiskt sett var den franska revolutionen en produkt av upplysningsrationalism och Jean-Jacques Rousseaus politiska filosofi. Upplysningsrationalismen förkunnade att de mest djupsinniga filosofiska sanningar kan förstås med förnuftet allena. Rationalismen blir synlig i det abstrakta fri- och rättighetsbegrepp som låg till grund för det revolutionära våldet. Rousseau förkunnade i sin berömda bok Du contrat social ou Principes du droit politique att människan är född fri, men slagen i bojor.
Jakobinerna drog slutsatsen att människans oförytterliga rättigheter endast kan återupprättas om den befintliga samhällsordningen störtas i gruset.
Burke var av en helt annan uppfattning. Människan är inte god utanför samhället. Det är samhällets civiliserande kraft som gör människan god.
Burke förutsåg att franska revolutionen skulle utmynna i ett blodigt terrorvälde. Revolutionens mål var att frigöra människan genom att krossa religiösa, moraliska och andra auktoriteter, men det innebar också att den nya regimen saknade möjlighet att legitimera sig, att den endast kunde regera med våld.
På den punkten fick Burke också rätt. Franska revolutionen utvecklades snabbt till ett terrorvälde med imperieambitioner.

Begravd på okänd plats

Burke var pessimist om möjligheterna att hindra det franska viruset från att spridas. Han var övertygad om att hans energiska kritik av revolutionära idéer hade gett honom många fiender i det kontinentala Europa. Han var förvissad om att om England i framtiden skulle tvingas att genomleva något som liknade det som ägde rum i Frankrike, skulle det drabba honom personligen.
Burke var fast i tron att om revolutionen skulle ta sig över engelska kanalen, skulle hans grav skulle bli föremål för skändning. Han begärde därför att bli begraven på hemlig plats. Edmund Burke är jordfäst inte långt ifrån sin stora lantegendom utanför Beaconsfield, men ingen vet med exakthet var han ligger.

Burkes lantegendom utanför Beaconsfield. Källa: Wikipedia.

Läs Edmund Burkes kritik av franska revolutionen på Internet: Reflections on the Revolution in France.