David Horowitz växte upp i en kommunistisk familj. Hans föräldrar var medlemmar i det amerikanska kommunistpartiet och kämpade för en sovjetisk seger i det kalla kriget. Amerikanska kommunister kallade sig aldrig “kommunister”. De kallade sig “progressiva”. Som ung man blev Horowitz aktiv i den nya vänstern och fungerade under en period som redaktör på dess största tidskrift, Ramparts.
Efter drygt 30 år av idog kommunistisk kamp lämnade Horowitz vänstern. En av orsakerna till hans avsked var Vietnamkriget. Som kommunist hade Horowitz demonstrerat för det vietnamesiska folkets frihet och självbestämmanderätt. I mars 1973 kastade den amerikanska militären in handsken och lämnade Vietnam. Vietnam blev kommunistiskt. Två senare tog de Röda Khmererna makten i Kambodja. Horowitz’ och hans medkämpar var yra av glädje. De hade lyckats. Glädjen blev emellertid kortvarig. Kommunistregimerna inledde en klappjakt på reella och förmenta kritiker av socialismen. Flera miljoner människor mördades, ofta av de mest absurda skäl och det skedde utan att den vänster som Horowitz tillhörde protesterade.

… there was not a single demonstration to protest the slaughter. This silence unmasked the radical activists who claimed to be “anti-war” and to care about the Cambodians and Vietnamese. It showed the true agendas of the movement I had been part of. My comrades’ abandonment of the peoples and principles they claimed to defend showed definitively that the anti-war.

Horowitz insåg att vänsterns stöd till kommunisterna i Vietnam hade varit taktiskt betingat. Man var totalt ointresserad av vietnamesiska och kambodjanska bönders välmående. Målet hade hela tiden varit att destabilisera Amerika och stödet till vietnamesiska och kambodjanska kommunister var medlet härför.
I sin senaste bok, The Radical Mind: The Destructive Plans of the Woke Left (Humanix Books, 2023) försöker Horowitz förstå hur den amerikanska vänstern tänker.

“The issue is never the issue. The issue is always the revolution”

Saul Alinsky är en av USA:s mest kända kommunister. Hillary Clinton skrev sin examensuppsats om Alinsky. Uppsatsen, There Is Only the Fight: An Analysis of the Alinsky Model, hemligstämplades när maken, Bill Clinton, blev president. Alinsky är också en av Barack Obamas intellektuella mentorer. Alinskys centrala tes lyder så som följer:

The issue is never the issue. The issue is always the revolution.

Alinsky menar att vänsteraktivister ska ha en strikt instrumentell syn på sina aktiviteter.

Vad innebär det? Några exempel är här på sin plats.

Ska vänstern hjälpa fattiga människor? Ja, men endast om det gynnar revolutionen. Det är inte alls självklart att bistånd till fattiga radikaliserar dem. Herbert Marcuse, marxistisk teoretiker i Frankfurtskolan, förklarade bristen på revolutionär entusiasm i Europa och USA med att kapitalismen faktiskt fungerar. Det är också det som är problemet med kapitalismen, hävdade Marcuse. Kapitalismen fungerar så väl att den har gjort människor ointresserade av socialistisk kamp. Socialisters mål måste därför vara att destabilisera kapitalismen så pass mycket att den inte klarar av att leverera det som människor behöver. Människor har det för bra under kapitalismen, dundrade den marxistiske teoretikern. Utan mänskligt lidande, ingen socialism.

Är kriminalitet bra eller dåligt? Det beror på. Kriminalitet drabbar förvisso oskyldiga, men polisen är också en av klassamhällets vakthundar. Vi måste därför välja mellan socialism och kriminalitet. Horowitz menar att vänstern har valt kriminalitet. Ju mer kriminalitet, desto bättre. Ett samhälle utan polismakt har i realiteten legaliserat revolutionär kamp. Stölder kan, i detta perspektiv, ses som socialisering med andra medel.

Varför är transfrågan så angelägen för vänstern? Det beror inte på att man värnar om så kallade transpersoner. Transideologin är ett medel för psykologisk destabilisering av unga. Man vill skapa människor med identitetsproblem. Man vill skapa en generation av ungdomar som mår dåligt därför att man tror att det ska göra det lättare att rekrytera dem till revolutionära rörelser.

Modern vänster är rasistisk, men till skillnad från dess föregångare riktas dess rasism mot vita. Det är emellertid en taktiskt betingad rasism. Rasism i Amerika är politik med andra medel. Vänstern anklagar vita för rasism av taktiska skäl, därför att de flesta vita motsätter sig dess totalitära ambitioner. Om Amerikas vita hade accepterat vänsterns program för samhällsomvandling, hade rasismanklagelserna aldrig formulerats.

Vänstern vill avskaffa kravet på ID-kort vid deltagande i nationella och delstatliga val. Varför? Inga kommunister klagar över att det är rasism att kräva av minoriteter som vill ha ett bankkonto att de måste kunna identifiera sig. Man kan inte söka och få arbete, hyra en bil eller ha en internetuppkoppling utan att kunna legitimera sig. Man vill ha bort kravet på ID-kort i valsystemet av valtaktiska skäl. Vänstern vill transformera Amerikas demografi med massiv, illegal invandring och skapa en enpartistat genom att ge migranterna rätt att rösta i nationella eller delstatliga val.

Målet är makt, inget annat

Om vi håller detta i minnet, förstår vi varför vänstern är så destruktiv. Vänstern är övertygad om att om vi endast destruerar status quo kommer det utopiska samhället att, likt en fågel Fenix, resa sig ur dess aska. Inte ens Marx var kapabel att säga något meningsfullt om det samhälle som han sade sig kämpa för. Det är alltså ingen tillfällighet att vänsterns huvudsysselsättning är att anklaga “systemet” för reella och mestadels inbillade brott. Vänstern måste göra det av det enkla skälet att det liberalkapitalistiska samhället faktiskt fungerar. Vänstern har, om vi får tro Horowitz, därför samma credo som Göthes demon:

I am the spirit that negates. And rightly so, for all that comes to be deserves to perish wretchedly.

Innebär det att vänstern anser sig besitta en överlägsen moralisk insikt? Tror den verkligen att socialistisk moral är överlägsen kapitalistisk moral? Nej, det gör den inte. Horowitz menar att vänstern är moralrelativistisk. För den existerar det inga moraliska sanningar överhuvudtaget. I slutändan är allt politik och målet för socialistisk politik är total makt och detta mål kan endast uppnås om ändamålet tillåts helga medlen.