I sin senaste bok, The War on the West, (Harpercollins Publishers, 2022) hävdar den brittiske författaren och debattören Douglas Murray att det pågår ett krig mot väst som civilisation. Det är inte ett traditionellt krig mellan arméer, det är ett kulturkrig som hotar västdemokratierna med desintegration. Murray skriver:

People began to talk of “equality,” but they did not seem to care about equal rights. They talked of “anti-racism,” but they sounded deeply racist. They spoke of “justice, but they seemed to mean “revenge.”

Murray menar att om vi inte kavlar upp ärmarna och gör motstånd, finns det en uppenbar risk att vi förlorar allt det som forna generationer har byggt upp och överlämnat till oss.

Reproduktionsproblemet

Ett centralt problem inom revolutionär politik är det så kallade reproduktionsproblemet. Om en revolutionär rörelse ska bli framgångsrik, måste den identifiera och underminera det som håller samman samhällen. Murray identifierar följande områden:

• Vithet
• Historia
• Religion
• Kultur

Dekonstruera vithet

Europa och Amerika har vita befolkningsmajoriteter. En förutsättning för att den socialistiska revolutionen ska segra, är följaktligen att vita inte gör motstånd. Därför måste deras motståndsvilja brytas ned. Det ska ske genom att deras identitet och människovärde successivt “dekonstrueras”.
Robin DiAngelo är en av de främsta representanterna för antivit rasism. DiAngelo menar inte endast att alla vita är rasister, hon hävdar att de är obotliga rasister. Vit rasism är en sekulariserad version av den bibliska arvsynden och den förföljer vita på samma sätt som arvsynden hemsöker mänskligheten i Bibeln. Eftersom alla vita är rasister är frågan för DiAngelo inte “Har vit rasism ägt rum?”, utan “Hur manifesterade sig vit rasism i den specifika situationen?”.
Hur vet DiAngelo att alla vita är rasister? Det är, trots allt, en empirisk fråga. Det finns drygt 200 miljoner vita amerikaner. Är hon personligen bekant med alla dessa människor? Hur vet hon att undertecknad är rasist? I White Fragility erkänner DiAngelo att hon generaliserar.

For many white people, the mere title of this book will cause resistance because I am breaking a cardinal rule of individualism—I am generalizing. … I understand that my generalizations may cause some defensiveness for the white people about whom I am generalizing, given how cherished the ideology of individualism is in our culture.

Vi ser här att DiAngelo inte bemöter kritiken. I stället förklarar hon bort den. De som inte accepterar hennes generaliseringar avfärdas som individualister och individualism är, om vi får tro henne, en form av rasism. De ryska bolsjevikerna använde samma typ av argument. Om du ifrågasatte den förda politiken, klassades du som folkfiende. Den franske filosofen Michel Foucault rättfärdigade denna typ av resonemang på följande sätt:

Discourses are tactical elements or blocks operating in the field of force relations; there can exist different and even contradictory discourses within the same strategy.

Med andra ord: Det intressanta med diskurser är inte om de är sanna eller falska, utan deras taktiska värde i ett fält av politiska styrkeförhållanden. DiAngelo skulle aldrig generalisera på detta sätt om svarta eller andra minoriteter. Det hade varit kontraproduktivt, politiskt sett. Hon generaliserar endast om vita.
Problemet med generaliseringar av denna typ är att slutsatsen innehåller mer information än premisserna. Bertrand Russell illustrerade problemet med en kort berättelse kallad “Den induktiva kalkonen”:

It concerns a turkey who noted on his first morning at the turkey farm that he was fed at 9 am. After this experience had been repeated daily for several weeks the turkey felt safe in drawing the conclusion ‘I am always fed at 9 am’.
Alas, this conclusion was shown to be false in no uncertain manner when, on Christmas eve, instead of being fed, the turkey’s throat was cut. The turkey’s argument led it from a number of true observations to a false conclusion, clearly indicating the invalidity of the argument from a logical point of view.

DiAngelo argumenterar på samma sätt som häxbrännarna gjorde under reformationen. Den misstänkta kvinnans händer och fötter bands först ihop. Därefter kastade man henne i en sjö. Om hon flöt, brände man henne levande på bål. Om hon i stället drunknade, konstaterade man att hon tydligen var oskyldig. Utfallet var alltid detsamma: Kvinnan skulle dö.
DiAngelo och hennes medkämpar är vår tids inkvisitorer. Syftet med antirasistisk diskurs är inte att uppmuntra till diskussion, utan att omöjliggöra samtal. Det finns en och endast en accepterad slutsats: vit rasism. Alla vägar leder dit. Om du kräver att du ska behandlas som individ, är du rasist. Om du accepterar DiAngelos kollektivistiska skuldprincip, är du rasist.
Syftet med det intersektionella argumentet är bryta ned vitas motståndsvilja genom att demonisera dem.

Vad förväntas vita göra?

De förväntas erkänna att de är rasister. Denna process ska emellertid inte vara föremål för improvisation. Den ska vara institutionaliserad. Skolor, universitet och arbetsplatser ska genomföra regelbundet återkommande “struggle sessions” under vilka allt som bidrar till vitas bekvämlighet ska misstänkliggöras.
Du kanske värderar punktlighet och hårt arbete, du kanske anser att man bör planera för framtiden och respektera auktoriteter. För det blir du anklagad för vithet. Du frågar varför punktlighet är ett problem. Du får svaret att det är din uppgift att klura ut varför det är ett problem.
Enligt DiAngelo är “struggle sessions” nödvändiga därför att vita är obotliga rasister. Det existerar inte någon positiv, vit identitet. Vita är och förblir rasister. Det enda som vita kan göra är att lära sig att kontrollera sina rasistiska impulser. Detta är ett livslångt projekt och det är icke-vita som bestämmer om och när du har uppnått ditt mål.
Om en minoritetsperson säger att du är rasist, har du inte rätt att ifrågasätta påståendet. Levd erfarenhet ersätter logik och empirisk evidens i den intersektionella teorin. Som vit kan du aldrig förstå minoriteters levda erfarenheter. Du har inte rätt att ogiltigförklara något som du som vit rasist inte kan förstå. Din uppgift är att lyssna under maximalt förödmjukande former. Syftet är att demoralisera vita med ständigt återkommande anklagelser om rasism.

Historia

Europeiska marxister har under hela 1900-talet varit engagerade i ett historierevisionistiskt projekt vars mål har varit att skriva om Europas historia i klasskampstermer. I USA har det så kallade 1619-projektet försökt göra samma sak, med den skillnaden att medan den marxistiska historieskrivningen betonar klass, lägger 1619-projektet tonvikten på ras. Båda är politiskt motiverade former av historierevisionism. Den marxistiska historieskrivningen reducerar Europas historia till klassförtryck, 1619-projektet reducerar Amerikas historia till rasförtryck. Återigen är det Foucault som är inspirationskällan:

Discourses are tactical elements or blocks operating in the field of force relations; there can exist different and even contradictory discourses within the same strategy.

Europeiska marxister har försökt övertyga människor om att deras samhällen är baserade på klassförtryck och att de därför saknar moraliskt existensberättigande. Postkoloniala teoretiker som Frantz Fanon och Edward Said har sagt att det välstånd som européer och amerikaner har byggt upp är stulet från tredje världen. Därför saknar deras samhällen moraliskt existensberättigande.
Både Fanon och Said var marxister. Faktum är dock att Marx inte hade något problem med kolonialism. Kolonialism var, för honom, ett nödvändigt steg på vägen mot kapitalism, det produktionssätt som skulle skapa en revolutionär arbetarklass, ett faktum som var en nödvändig förutsättning för socialism och kommunism. Marx hävdade till och med att slaveriet hade goda sidor.
Var Fanon och Said omedvetna om detta? Knappast. Om Marx hade varit liberal eller konservativ, hade de krävt att hans böcker ska ‘problematiseras’ eller ‘dekoloniseras’, men eftersom Marx var kommunist och eftersom hans teori kan användas i kampen mot västs liberalkapitalistiska demokratier, låtsades de som att det regnar. Ändamålet helgar medlem.
Vi ser det i Fanons kritik av väst. Fanon hävdade att kapitalismen har berövat afrikaner på deras identitet. Vad vill Fanon ha i stället för västerländsk kultur? Förordar han kanske afrikanska traditioner? Nej, det gör han inte. Fanon vill ha ett socialistiskt Afrika. Fanon var i realiteten inte intresserad av afrikansk kultur. Han använde afrikansk kultur som ett retoriskt vapen i kampen mot västkapitalismen.
Said var inte principiell motståndare till kolonialism. Då hade han givetvis attackerat världens äldsta koloniala projekt: Det ottomanska imperiet. Men som palestinier och muslim gör han inte det. I stället anklagade han västerländska historiker för att “essentialisera” människor i orienten. Han såg emellertid inget problem med att göra samma sak med vita européer och amerikaner. Han kritiserade västerlänningar för att prata om “araber”, som om alla människor i mellanöstern är exakt likadana, men ansåg sig ha rätt att stämpla alla människor i Tyskland, Frankrike, Sverige, Spanien osv. som européer. För honom var kolonialismkritiken en strategisk fråga.

Kultur

Socialdemokraten Mona Sahlin var tidigt ute när hon i en intervju med en turkisk tidning dömde ut svensk kultur:

Ni har en kultur, en identitet, en historia. Någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana töntiga saker.

Intervjun är över 20 år gammal, men den som läser den idag undrar om Sahlin hade tillgång till en kristallkula. Kapitlet om kultur i The War on the West handlar om musik, litteratur, trädgårdsskötsel och måleri. I The Oxford Handbook of Social Justice in Music Education kan man läsa att musikutbildning i väst är rasistisk, men att rasismen kan övervinnas om vi alla börjar lyssna på hip hop.

Music education in North America has a history of promoting Western art music, part of an obvious agenda of cultural Whiteness. … Rather than teaching hip-hop, hip-hop educators seek colleagues who are willing to “be” hip-hop.

Londons Globe Theatre byggdes för Shakespearepjäser. Kostnaden uppgick till nästan en halv miljard kronor. Målsättningen var att erbjuda Londonborna Shakespearepjäser i författarens anda. De som anställdes för detta uppdrag, hade emellertid en annan agenda. De ansåg att Shakespeare var i behov av ‘dekolonisering’:

The crack squad of Shakespeare scholars who the Globe unleashed included one who first complained that in A Midsummer Night’s Dream the character Lysander says at one point “Who would not trade a raven for a dove?” and then complained that this meant that Shakespeare associated whiteness with beauty and blackness with ugliness.

Välskötta trädgårdar är numera också de rasistiska. I Kanada hävdade en historiker att välklippta gräsmattor är läroböcker i kolonialism. Ett snarlikt öde drabbade Rex Whistlers enorma muralmålning The Expedition in Pursuit of Rare Meats i en av Tate Gallerys restauranger.

The Expedition in Pursuit of Rare Meats. Källa: Pinterest.

Målningen som visades för första gången 1927 stämplades som rasistisk 80 år senare efter det att några personer på Instagram hade klagat över två centimeterstora inslag i målningen. “Fuck the Police, Fuck the State, Fuck the Tate: Riots and Reform”, skrev Instagramkritikerna. De människor som hade anställts för att förvalta det brittiska kulturarvet agerade nu som domare över det och fördömde målningen som “kränkande”. Den enormt populära restaurangen stängdes och fortfarande stängd för allmänheten. Eftersom det inte är möjligt att avlägsna målningen med mindre än att man målar över den, något som inte är möjligt då byggnaden är kulturskyddad, är det bestämt att den ska förses med varningstexter om rasism och imperialism så att restaurangbesökare inte sätter maten i halsen av pur chock när restaurangen slår upp portarna om drygt ett år.

Slutord

I The Strange Death of Europe diskuterade Murray massinvandringen till Europa från tredje världen. The Great Replacement är, om vi får tro Wikipedia, en rasistisk konspirationsteori, men Murray menar att vi inte måste tro att europeiska politiker, med vett och vilja, konspirerar i syfte att försätta sina egna befolkningar i minoritetsposition. De demografiska förändringarna är ett empiriskt faktum: Idag är vita britter i minoritet i sin egen huvudstad. Murray skriver att det förvisso är begripligt varför människor i tredje världen flyr från fattigdom och elände, men han tillägger att det är svårt att förstå varför Europa gör detta mot sig själv.
I The Madness of Crowds beskrev Murray försöket att fragmentisera västdemokratierna utmed ras, kön- och sexualitetslinjer. I The War on the West beskriver Murray attackerna mot västdemokratierna i mer generella termer. Numera är rasism mot vita normaliserat, skriver han. Demoniseringen av vita, kritiken av vår historia och kultur syftar till att demoralisera oss, menar Murray. Målsättningen är att övertyga oss om att världens alla problem är vår skuld och att det är en skuld som skuld kan endast elimineras med västs utplåning. Massinvandringen, demoniseringen av vita, kritiken av vår kultur ska fortsätta tills Väst inte längre existerar.