Logan Lancing är amerikansk författare och samhällsdebattör. The Queering of the American Child (New Discourses, 2024) är produkten av ett samarbete med matematikern James Lindsay. Lancing har skrivit huvudtexten, Lindsay har bidragit med ett omfångsrikt efterord till boken. The Queering of the American Child beskriver hur amerikanska skolor har infiltrerats och övertagits av extrema vänsteraktivister.

Kort historik

Om den moderna vänstern hade kunnat liknas vid en dator, hade dialektiken varit dess operativsystem. Marx’ samhällskritik och de olika marxismer som kompletterade eller modifierade teorin i Das Kapital under 1900-talet är alla baserade på hegeliansk dialektik.

Klassisk marxism brottades med flera problem. Marx hade förutsagt att kapitalismen skulle bryta samman per automatik. Systemets oförmåga att fylla viktiga ekonomiska och sociala funktioner skulle provocera fram arbetarklassledda revolutioner. På 1900-talet stod det klart att Marx’ prediktion var falsk. De kapitalistiska samhällena i väst kollapsade inte, de växte ekonomiskt och blev allt frihetligare. De socialistiska staterna i öst blev allt fattigare och repressiva.

Detta föranledde intensiva diskussioner inom vänstern. Varför vägrade kapitalismen att gå under? Det uppenbara svaret var att samhällen har en förmåga att reproducera sig och att kapitalistiska system inte är ett undantag från den regeln. Med andra ord: Om socialismen ska segra i länder som Sverige och USA, måste socialister och kommunister identifiera hur det går till när kapitalistiska samhällen reproducerar sig och hur denna reproduktionsprocess kan destabiliseras.

Den amerikanske pedagogen och socialisten Henry Giroux sade att denna insikt demoraliserade vänstern under en lång period. Problemet var inte endast att den revolution som Marx hade utlovat inte längre var självklar, det existerade inte längre ett revolutionärt subjekt.

Paulo Freire

Paulo Freire spelar en nyckelroll i Lancings drama. Freire var en på den tiden okänd brasiliansk kommunist och pedagog som ville använda skolor för att radikalisera bönder. Traditionella skolor lär barn och ungdomar att acceptera status quo. Freire vill ersätta traditionell pedagogik med kritisk pedagogik. Skolor ska inte ha som primär målsättning att lära barn att läsa, skriva och räkna. Barn som behärskar dessa grundläggande färdigheter kommer att växa upp och bli produktiva medborgare. Detta reproducerar samhället i stället för att underminera det. Freires kritiska pedagogik har som mål att utrusta barn, ungdomar och studenter med ett kritiskt medvetande och lägga grunden för en maoistisk kulturrevolution. Följaktligen var Freire, trots att han beskrev sig som pedagog, ointresserad av utbildningsteori. I stället citerade han Mao, Lenin, Castro, den franske stalinisten Louis Althusser och, framför allt, Che Guevara. Freire dyrkade den kubanske revolutionären:

Che Guevara is an example of the unceasing witness revolutionary leadership gives to dialogue with the people. The more we study his work, the more we perceive his conviction that anyone who wants to become a true revolutionary must be in ‘communion” with the people. … In this sense, Guevara incarnated the authentic revolutionary utopia. He was one of the great prophets of the silent ones of the Third World. Conversant with many of them, he spoke on behalf of all of them.

Freire kom till USA och Harvarduniversitet i slutet på 60-talet på inbjudan av radikala, katolska präster och där träffade han och blev god vän med Giroux. Efter att ha läst Freires huvudverk, Pedagogy of the Oppressed (1968) och The Politics of Education (1985), blev Giroux övertygad om att Freire hade en lösning på reproduktionsproblemet.
Freire var traditionell kommunist och fokuserad i huvudsak på ekonomiska frågor. Han hade främst arbetat med fattiga bönder i den tredje världen. Frågan var därför om hans kritiska pedagogik verkligen var tillämplig på priviligierade barn och ungdomar i den rika, industrialiserade världen. Giroux var övertygad om att Freires metodologiska insikter är generaliserbara.
Den italienske kommunisten Antonio Gramsci hade sagt att Marx’ ensidiga fokus på ekonomiska faktorer hade gjort kommunister politiskt enögda. Kapitalistiska samhällen reproducerar sig kulturellt, förklarade Gramsci. Människor i väst är fientligt inställda till socialism och kommunism därför att de har internaliserat konservativa värderingar. Vänsterns traditionella strategi är därför bristfällig, argumenterade Gramsci. Bolsjevikerna hade stormat Rysslands feodala institutioner och tagit över dem. Denna strategi fungerar inte i västdemokratierna. Gramsci uppmanade i stället vänstern att infiltrera samhälleliga nyckelinstitutioner och transformera dem inifrån. I stället för att till exempel kritisera psykologer för att reproducera den traditionella familjen ska vänsteraktivister utbilda sig till psykologer och destabilisera familjen inifrån.
Freire snävade in målet. Han menade att universiteten är det primära objektet. Vänstern måste skaffa sig kontroll över de pedagogiska utbildningarna och använda dessa för att radikalisera lärarstudenter, instruera dem att det är deras moraliska plikt att träna barn och ungdomar till vänsteraktivister i stället för att lära dem att räkna, läsa och skriva. Om människor kan socialiseras till att hata socialism, kan de, menade Freire, socialiseras till att hata kapitalism. Giroux skred till verket och i mitten av 90-talet var de pedagogiska institutionerna i USA under Freire-vänsterns kontroll.

Kritisk pedagogik. Ett exempel

Freire menade att lärare måste genomgå en proletariseringsprocess innan de kan använda hans metod. De måste förstå att de tillhör gruppen privilegierade i samhället. De måste acceptera att barn har kunskaper om samhället som de inte har. Läraren och eleverna ska lära sig tillsammans i en dialog med varandra.
Freire beskrev detta i religiösa termer. I kristendomen dog Jesus på långfredagen och återuppstod tre dagar senare. Freire beskriver proletariseringsprocessen i termer av pånyttfödelse:

In such a view, at the very moment when she or he begins the process, the educator must be prepared to die as the exclusive educator of the learners. is new apprenticeship will violently break down the elitist concept of existence they had absorbed while being ideologized. The sine qua non the apprenticeship demands is that, first of all, they really experience their own Easter, that they die as elitists so as to be resurrected on the side of the oppressed, that they be born again with the beings who were not allowed to be.

Hur politiserar man ett abstrakt ämne som matematik? Freires pedagogik är indelad i två faser.

Under den första fasen ska eleverna radikaliseras politiskt.
Processen kanske inleds med att läraren frågar eleverna vad de har gjort under sommaruppehållet. Lärarens uppgift är, i Freires pedagogik, att prata med eleverna i syfte att finna så kallade generativa teman. Ett generativt tema är något som engagerar eleverna. Freire menar att det är viktigt att ämnet engagerar eleverna emotionellt. Endast då kan läraren exploatera det för politiska syften.
Några elever kanske berättar att de har badat i havet. Läraren noterar att prat om hav och badstrand livar upp eleverna. Barn älskar att bada. Läraren har nu funnit ett generativt tema och spenderar tid åt att tala med eleverna om sommarlov och bad.

Därefter kodifierar läraren elevernas svar på frågan. I stället för att eleverna pratar om sina baderfarenheter visar läraren dem bilder på glada, badande barn.
Läraren ber eleverna titta noggrant på bilderna och frågar: “Varför tror ni att de barnen ler?”
En elev svarar: “De ler därför att det är roligt att bada.
Läraren ber sedan alla barn som inte har badat i havet under sommarledigheten att räcka upp en hand.
“Vad beror det på”, frågar hon klassen, “att så många klasskamrater inte har badat i havet?” Hon väljer ut en elev som räckt upp sin hand och frågar:
“Ville du inte bada i havet?”
“Jo, men det blev liksom inte av”, mumlar eleven, och fortsätter: “Det är långt till havet”.
“Men man kan väl köra bil till havet?” frågar läraren.
Eleven suckar.
“Har din familj inte bil?”
Eleven suckar igen.
Läraren frågar: “Varför har inte alla familjer bil?”
En elev säger att det är dyrt. “En bil kostar flera tusen”.
Läraren nickar och säger: “Det är sant, bilar är dyra, men det är ju lika dyrt för alla, eller hur? Kan det bero på att olika familjer har olika mycket pengar? Det måste bero på det”, säger hon, “eller hur?”
Eleverna nickar instämmande.

Läraren har nu tillräckligt material för att kunna konstruera matematikuppgifter.
Barnen får i uppgift att räkna ut hur stor andel av klassen som inte har besökt havet under sommaren. De får till uppgift att ta reda på hur långt det är till havet, vad en bil kostar, vad en bilfärd till havet kostar osv.

När eleverna är klara med uppgifter pratar läraren med dem om den. Men hon fokuserar inte primärt på lösningarna. Matematiklektionen får i stället en alltmer uttalat moralisk karaktär.
Läraren frågar: “Ni har varit jätteduktiga. Är det rimligt, tycker ni, att endast vissa familjer har råd att ta sina barn till havet?” Eftersom alla barn vill åka till havet på sommaren, svarar de nej.
“Men”, fortsätter läraren, “vad ska man göra åt det då? Hur gör ni hemma om ni bråkar med ett syskon om något, till exempel om en chokladkaka?
En elev svarar att mamma eller pappa delar kakan på hälften så att båda blir nöjda. “Men”, fortsätter läraren, “kan vi inte dela på pengar också så att alla barn kan bada i havet? Det är väl bättre att alla barn kan bada än att några få kan göra det?”
Barnen nickar.

Centralt i Freires kritiska pedagogik är att de förtryckta identifierar sig som förtryckta. Freire arbetade, som sagt, med fattiga bönder. När den kritiska pedagogiken introducerades i amerikanska skolor fick den en dubbel uppgift. Den skulle också identifiera förtryckarna och, om möjligt, pressa dessa att alliera sig med de förtryckta.
Läraren frågar därför: “Vilka är alla dessa barn som inte kan bada i havet och vilka är alla dessa barn som får bada i havet?”. Barnen tittar förundrade på varandra och läraren.
“Tänk efter”, säger hon. “Det är ju ni.”
Hon fortsätter: “Och vad vill vi? Vi vill ju att alla ska kunna göra det, eller hur?”
“Ja”, ropar klassen entusiastiskt.

Läraren politiserar nu slutsatsen.
Hon vänder sig till en av dem elever som har badat i havet: “Tycker du att det är rättvist att du, men inte din bänkkamrat, har badat i havet?”
Eleven skakar på sitt huvud.
“Så du har en uppgift här, att hjälpa din kamrat så att också han får bada i havet, eller hur?”.
Hon vänder sig sedan till bänkkamraten: “Tycker du att det är rättvist att din bänkkamrat, men inte du, har kunnat bada i havet?” Eleven skakar på sitt huvud.
Läraren fortsätter: “Vem tror ni bestämmer att vissa ska ha mer pengar än andra? Är det de som har lite pengar eller de som har mycket pengar?”.
“De som har mycket pengar”, svarar barnen entusiastiskt.
“Javisst”, säger läraren, “Om alla hade lika mycket pengar, om de som har mycket pengar hade delat med sig av sina pengar med de som inte har pengar hade ju alla barn kunnat åka till havet, eller hur?”
Barnen nickar.
Läraren fortsätter: “Men varför gör de inte det då?”
“De vill inte”, säger en elev. “Annars hade de ju gjort det”.
“Vem bestämmer då över de som har mycket pengar?”
“Statsministern”, svarar barnen.
“Tror ni att det är statsministern som har bestämt att vissa människor ska ha mer pengar än andra?”
“Jag tror inte att det är statsministerns fel”, säger en elev. Klasskamraterna nickar instämmande.
“Varför har en del mycket pengar då, tror ni?”
Klassen ser nu ut som ett stort frågetecken.
Läraren säger: “Det kan ju vara så att det är samhället som är problemet, eller hur?”
Eleverna nickar.
Det sista läraren gör är att knyta ihop säcken och motivera eleverna att handla politiskt.
“Kanske vi ska tala om för statsministern vad han ska göra så att alla barn kan åka till havet?”
“Ja”, ropar klassen entusiastiskt.
“Vad ska vi säga åt statsministern?”, tycker ni.
Barnen svarar: “Att alla barn ska kunna bada i havet!”.

Därmed är målet uppnått. Eleverna har identifierat ett problem, de har lärt sig se det som ett samhälleligt problem. De har lärt sig tolka den sociala verkligheten i binära termer. De har lärt sig tillskriva skuld och oskuld, skilja mellan gott och ont, ansvar och rättigheter, de har lärt sig att de antingen tillhör gruppen förtryckta eller förtryckarna och de har motiverats att handla politiskt.

Detta är ett exempel på hur en lärare skulle kunna använda ämnet matematik för att radikalisera sina små barn. Freire är införstådd med att radikaliseringsprocesser kan se annorlunda ut. Läraren måste ofta improvisera sig fram. Dessutom: Radikalisering av ungdomar och universitetsstudenter kräver ett annorlunda upplägg än arbete med små barn. Syftet är dock alltid detsamma. Målsättningen är inte att eleverna ska lära sig räkna, skriva eller läsa. Skolämnen används för att förmedla ett radikalt, politiskt budskap. Freire menade att läraren ska lära eleverna att tänka marxistiskt, utan att ordet “marxism” användes. De ska lära sig att tillämpa marxismen på verkligheten, de ska inte lära sig marxistisk teori.

Socialismens seger innebär, hävdar Freire, inte att barn, ungdomar och studenter äntligen kan börja fokusera på sina kärnämnen. Tvärtom: Under socialismen eller den andra fasen ska politiseringen av all utbildning förstärkas. Freires förebild är den kinesiska kulturrevolutionen. Enda möjligheten att förhindra att socialismen degenererar är en permanent och radikal kritik av allting. Det utopiska, socialistiska samhället är, hos Freire, negativt definierad. Vi kan, menar han, inte beskriva vad det är, endast vad det inte är. Vi kan aldrig med säkerhet säga när vi har uppnått socialism eller kommunism. Det enda som vi kan göra är att fördöma status quo. Den kritiska pedagogiken ska hålla den kritiska andan vid liv under socialismen.

Kulturellt relevant inlärning

Kapitalismkritiker som frankfurtfilosofen Herbert Marcuse förklarade på 60-talet att vänstern behövde ett nytt revolutionärt subjekt. Arbetarklassen var inte längre en revolutionär kraft. Följaktligen var “klass” inte längre ett centralt begrepp. I stället uppmanade Marcuse vänstern att välja identitet.
Gloria Ladson-Billings var samtida med Freire, men till skillnad från Freire, som var traditionell kommunist, fokuserade Ladson-Billings på identitet. Ladson-Billings menade att det inte existerar en amerikansk identitet. Amerika består av olika grupper av människor och de har alla olika identiteter och korresponderande kulturella kompetenser.
Varför är detta ett problem?
Det är ett problem, förklarade Ladson-Billings, därför att det amerikanska samhället är rasistiskt och att det därför inte accepterar olika kulturella kompetenser som likvärdiga. Det amerikanska utbildningssystemet är ett exempel. Det är meritokratiskt, dvs. det använder samma mall för alla studenter. Ladson-Billings hävdar att det inte existerar några akademiska meriter i allmänhet och att meritokrati därför är en politisk ideologi vars ändamål är att reproducera ett orättfärdigt, rasistiskt system. Amerikansk kultur är, menar hon, en eufemism för vit kultur. Anledningen till att svarta studenter har svårt att konkurrera med vita studenter är att innehållet i utbildningarna inte är raskritiska och att de inte korresponderar med svart kultur.

As long as schools performs this sorting function in society, it must necessarily produce winners and losers. … Therefore culturally sensitive remedies to educational problems of oppressed minority students that ignore the political aspect of schooling are doomed to failure.

Vad ska skolor göra i stället? Ladson-Billings ger flera exempel. Här är två:

One of the teachers in the study used the lyrics of rap songs as a way to teach elements of poetry. From the rap lyrics, she went on to more conventional poetry. Students who were more skilled at creating and improvising raps were encouraged and reinforced.

In a description of similar political activity, a class of African-American, middle-school students in Dallas identified the problem of their school’s being surrounded by liquor stores (Robinson, 1993). … The students identified the fact that schools serving White, upper middleclass students were located in dry areas, while schools in poor communities were in wet areas. The students, assisted by their teacher, planned a strategy for exposing this inequity. By using mathematics, literacy, social, and political skills, the students were able to prove their points with reports, editorials, charts, maps, and graphs. In both of these examples, teachers allowed students to use their community circumstances as official knowledge (Apple, 1993). Their pedagogy and the students’ learning became a form of cultural Critique.

Även matematiklektioner bör, om vi får tro Ladson-Billings vara kritiska:

Several of the teachers actively fought the students’ right-answer approach to school tasks without putting the students’ down. … For one teacher, it was the simple requiring of students to always be prepared to ask, “Why?” Thus, when she posed a mathematical word problem, the first question usually went something like this: “Why are we interested in knowing this?” Or, someone would simply ask, “Why are we doing this problem?” The teacher’s response was sometimes another question: “Who thinks they can respond to that question?” Other times, the teacher would offer an explanation and then ask, “Are you satisfied with that answer?” If a student said “Yes,” she might say, “You shouldn’t be. Just because I’m the teacher doesn’t mean I’m always right.”

I likhet med Freire menade Ladson-Billings att universiteten ska infiltreras och transformeras till redskap i den revolutionära kampen. Kulturellt relevant lärande innebär all undervisning ska vara synkroniserad med barnens eller studenternas sociala situation. Barn i fattiga familjer behöver utveckla ett kritiskt medvetande om hur deras olika identiteter exkluderas. Vita barn behöver bli medvetna om att de tillhör förtrycksklassen.
Marx hävdade i Kommunistiska manifestet att kommunisternas mål är att eliminera all privategendom. Ladson-Billings menar att kunskap och bildning är en form av privategendom som ägs eller kontrolleras av vita. På detta sätt konverterar hon marxistisk egendomsteori till radikal utbildningsteori. Klassisk marxism med dess emfas på klasser och klasskamp blir identitetsmarxism. Målet är, förklarar hon, att avskaffa denna typ av egendom, öppna upp för sann mångkultur och erkänna existensen av olika kunskaper och kompetenser. Detta kräver att utbildningssystemets förmåga att reproducera samhället saboteras och metoden härför är kulturellt relevant inlärning.

Kommande artikel

Lancing menar att Freires kritiska, klassorienterade pedagogik och Ladson-Billings identitetsmarxism öppnade upp dörrarna på vid gavel för

alla möjliga teoretiska inriktningar. De mest bisarra argument kunde helt plötsligt framföras under universitetsseminarier utan att någon invände. Extremast av de nya rörelserna var queerteorin. Mer om queerteori i nästa artikel.