Karl Andersson var doktorand vid Manchesters universitet. Andersson, som är svensk, publicerade för två år sedan artikeln “I am not alone – we are all alone: Using masturbation as an ethnographic method in research on shota subculture in Japan” i tidskriften Qualitative Research (2022) i vilken han beskriver hur han, i forskningssyfte, masturberat i tre månader till bilder av prepubertala pojkar.

Källa: Unsplash.

Shota

Shota är en japansk form av tecknade serier i vilken unga pojkar avbildas på ett sexuellt explicit sätt. Andersson skriver att de flesta som använder shota masturberar till teckningarna. Detta, noterar Andersson, reser obesvarade frågor om begär och identitet.
Andersson beslutade sig för att ta sig an problemet. Detta förde med sig ett metodologiskt problem. Vetenskaplig metod är ibland kvantitativ, ibland kvalitativ. Kvantitativa studier använder statistisk metod, kvalitativa studier använder andra metoder, till exempel intervjuer eller deltagande observation. Andersson bestämde sig för att undersöka hur han själv reagerar när han masturberar till shota. Han publicerade därefter resultatet i ovan nämnda artikel: “I am not alone – we are all alone: Using masturbation as an ethnographic method in research on shota subcultu
De flesta människor skrattade åt Andersson och universitetet i Manchester. Långt ifrån alla drog dock på smilbanden. Anderssons trovärdighet som forskare ifrågasattes. Politiker ställde frågan varför skattemedel använts till att finansiera projektet. Till och med polisen kopplades in. Andersson sparkades sedermera från forskarutbildningen och lämnade Manchester för Tyskland (buden varierar). Den tidskrift som hade, efter sedvanlig akademisk granskning, valt att publicera hans studie, offentliggjorde en minst sagt krystad ursäkt och raderade artikeln från webbplatsen.

Varför är Anderssons projekt kontroversiellt?

Andersson menar att det var hans onanerande som gjorde projektet omtvistat. Han citerar Michel Foucault:

Foucault argues that the ‘crusade against masturbation’ in the 18th century was connected to the nuclear family as a new unit of knowledge-power, which was responsible for surveilling and quenching anything deemed ‘abnormal’ in the emerging medical discourse of the time.

Det är ett märkligt argument. Foucault beskriver något som ägde rum på 1700-talet. Idag är det inte kontroversiellt att onanera. Ingen bryr sig. Andersson vill emellertid att vi ska tro det. Han vill att vi ska tro att Foucaults beskrivning av det förflutna är relevant idag. Varför?
Foucault-citatet är i realiteten en avledande manöver. Det är det faktum att han onanerar till bilder av prepubertala pojkar som gör hans projekt kontroversiellt. Varför är det kontroversiellt? Det är kontroversiellt därför att det indikerar pedofili. American Psychiatric Associations The Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders definierar “pedofili” på följande sätt:

Over a period of at least 6 months, recurrent, intense sexually arousing fantasies, sexual urges, or behaviors involving sexual activity with a prepubescent child or children (generally age 13 years or younger).

Tillbaka till Foucault. Det är ingen hemlighet att Foucault hatade modern psykiatri. Så här uttrycker han sig i Vansinnets historia:

What we call psychiatric practice is a certain moral tactic contemporary with the end of the eighteenth century, preserved in the rites of asylum life, and overlaid by the myths of positivism.

Psykiatrin är inte en vetenskap, den är en “moralisk taktik”. Den försvarar, om vi får tro Foucault, en moralisk hegemoni. Med andra ord: När en psykiater diagnosticerar dig som pedofil, beskriver han inte dig, han exkluderar dig på moraliska grunder. År 1977 signerade Foucault en petition som krävde en legalisering av sex mellan vuxna och 13-åringar. Få blev därför överraskade när Foucault, efter sin död, anklagades för pedofili.

Andersson hänvisar emellertid inte endast till Foucault, han åberopar sig också på Gayle Rubin och Eve Sedgwick.

Rubin är påverkad av Foucault. I Thinking Sex: Notes for a Radical Theory of the Politics of Sexuality från 1984, hävdar hon att sexualitet handlar om politik.
Hennes argument ser ut på följande sätt. Allt som är konstruerat, kan konstrueras annorlunda. Sexualitet är socialt konstruerat. Därför kan sexualitet konstrueras på olika sätt. Därför finns det heller ingen naturlig sexualitet.
Rubin jämför sexualitet med dieter, etikettsystem och typer av underhållning. Människor ska vara lika fria att konstruera sina sexualiteter som de är att välja musiktyp eller mat från en restaurangmeny.
Foucault betraktade modern psykiatri som en form av bio-makt. Bio-makt utövas genom en patologisering av beteenden. Rubin menar att ovan nämnda manual, The Diagnostic and Statistical Manual of Mental and Physical Disorders, är ett exempel på bio-makt. I stället för att låta människor konstruera sina sexualiteter efter behag, klassificeras vissa sexualiteter som onormala och andra som normala. Rubin irriterar sig över att pedofili beskrivs som en psykiatrisk störning och säger att det behövs politisk kamp för att få bort pedofili från listan över patologier. Hon hävdar att “boy-lovers” är stigmatiserade och utsatta för en häxjakt. Hon talar om “barnporrpanik”:

The amount of law devoted to protecting young people from premature exposure to sexuality is breath-taking.

Hon beskriver ambitionen att skydda ungdomar från att exponeras för sexualitet i förtid som “erotisk terrorism” och drar paralleller till rasism. Hon till och med försvarar incest mellan vuxna. Sexualitet är, trots allt, en social konstruktion.

Eve Sedgwick är queerteoretiker och vill störta det liberalkapitalistiska samhället i gruset. Enligt Sedgwick beror bristande revolutionär entusiasm på stabila identiteter. Människor med stabila identiteter är i regel skeptiska till socialism och kommunism. Barn och ungdomar är av det skälet intressanta eftersom hos dem är identitetsutveckling fortfarande en pågående process.
Sedgwick menar att revolutionärer därför ska fokusera på barn och ungdomar. Socialisters och kommunisters uppgift är därför att försvåra för barn och ungdomar att utveckla stabila identiteter.
Det första som måste göras är att underminera alla idéer om normalitet. Teorier som säger att barns kognitiva och biologiska utveckling följer ett specifikt mönster vars kulmination är stabila, trygga identiteter ska ifrågasättas. Syftet med kritiken av utvecklingspsykologiska modeller är att legitimera åtgärder som syftar till att destabilisera barn och ungdomar mentalt.
Klassisk marxism syftade till att minimera arbetarklassens alienation. Tankegången var inte svår att förstå: En alienerad arbetarklass kommer inte att göra revolution. Därför måste kommunister motarbeta alienationen bland arbetare. Sedgwick ställer denna idé på dess huvudet. Hon vill maximera barns och ungdomars alienation. Målsättningen är att skapa individer som lider av psykopatologier som gör dem så känsliga att de inte klarar av att leva i fria samhällen. Barn och ungdomar är medel i revolutionens tjänst.
Föreställningen om barns oskyldighet ska därför dekonstrueras. Barn ska uppmuntras att ifrågasätta sina biologiska identiteter utan att förses med några reella alternativ. Den mentala destabiliseringen av barn och ungdomar ska åstadkommas genom en sexualisering av dem.

Slutord

Anledningen till att Andersson kunde sjösätta sitt projekt var att han hade institutionellt stöd. Andersson skriver att han har fått hjälp av Elisabeth Lund Engebretsen, professor i genusvetenskap, med artikeln. Han tackar också sin handledare, Sharon Kinsella, som bland annat forskar om cross-dressing.
Problemet är alltså inte endast Andersson, utan att akademierna har infiltrerats av personer som bedriver radikal politik under vetenskapens täckmantel.
De saknar heller inte självförtroende. Det faktum att Andersson fick institutionellt gehör för sin idé och att han faktiskt omsatte den i praktisk handling bär vittnesbörd om detta.
Motgångarna har heller inte fått Andersson att kasta in handsken. Han har nyligen gett ut en bok: Impossibly Cute Boys: The Healing Power of Shota Comics in Japan. Bokomslaget avbildar två pojkar i uppskattningsvis sexårsåldern.