Det är ett vanligt förekommande slagord: man ska gilla olika. Aftonbladet drev, under en period, en kampanj på just det temat. Det intressanta med kampanjen var naturligtvis att det endast fanns en knapp. Man kunde gilla olika, men inte lika. Inte heller existerade det några nyanser: antingen var man för den statsbärande ideologin eller så var man emot den. De som stödde kampanjen hävdade ofta att de som tyckte annorlunda tillhör den politiska högern. Högern tycker om lika, sades det. Vänstern är annorlunda. Vänstern hyllar olika.
I föreliggande artikel ska vi kika lite närmare på detta giltighetsanspråk. Är det verkligen en korrekt observation att vänstern har utmärkt sig på detta sätt?

Hitler (Källa: Bundesarchiv, Bild 183-S33882 / CC-BY-SA) och Stalin (Källa: US Army) var socialister och försökte skapa ett samhälle grundat på lika.

Nazismen var en socialistisk rörelse

Tesen att de som gillar lika skulle tillhöra högern har föga med sanningen att skaffa. En källa till denna begreppsförvirring är att distinktionen vänster-höger har förlorat sin traditionella funktion. Idag speglar denna distinktion ideologiska maktförhållanden, inte empiriska realiteter. “Vänster” och “höger” är skällsord, inte teoretiska begrepp.
Synen på nazismen är ett exempel. Det sägs att nazismen var en högerrörelse, men den bistra sanningen är att det tyska nazistpartiet var socialistiskt. Det gick faktiskt under namnet Nationalsocialistiska arbetarpartiet. Dess ledare, Adolf Hitler, beskrev sig också som socialist. Nazistpartiet var inte endast socialistiskt, dess politik syftade till social likformighet: människor skulle bete sig och tänka på samma sätt som Führern.
Det innebär naturligtvis inte att vår tids socialdemokrater är nazister eller att det inte finns några skillnader mellan kommunism och nazism. Skillnaderna mellan socialdemokrati och nazism och kommunism är avgrundsdjup. Likväl är de olika grenar på samma ideologiska träd. Socialismen är och har alltid varit en mångfacetterad och motsägelsefull ideologi. Det är denna ideologiska spännvidd som förklarar varför vänstern har präglats av ideologiskt inbördeskrig under större delen av 1900-talet.

Vänsterns kamp för lika

Föreställningen om att vänstern skulle vara särskilt lämpad att älska olika är historiskt sett en ideologisk fiktion. I realiteten har vänstern inte endast haft ett närmast kroniskt problem att älska olika, dess oförmåga till kärlek har dessutom haft doktrinära grunder. Det yttersta skälet till denna paralysi är naturligtvis klassanalysen. Socialismen baseras på, ett mer eller mindre uttalat, klasshat. Den delar in mänskligheten i grupper, ställer dem mot varandra och formulerar ett program för hur den ena gruppen ska besegra den andra. Olika socialistiska rörelser har haft olika målsättningar. Några har förordat att det räcker att konfiskera överklassens egendomar, andra har haft betydligt radikalare målsättningar och strävat efter att utplåna folkfienderna socialt och ibland även mänskligt. Ibland är detta doktrinärt grundade hat explicit, som när Martin Latsis, en av den ryska säkerhetstjänstens överhuvuden, förklarade:

Vi för inte krig mot enskilda individer. Vi utrotar borgerligheten som klass. Sök inte i era undersökningar efter dokument och bevis om vad den anklagade har gjort i handling eller ord mot den sovjetiska myndigheten. Den första fråga som ni skall ställa är vilken klass han tillhör, vilket ursprung han har, vilken uppfostran och utbildning och vilket yrke.

Kommunistiska Partiets tidning Rebell ger uttryck för samma grundidé när man “lyfter … fram det positiva i att hata de rika”.
Kommunismen är ett av de mest doktrinära uttrycken för oviljan att älska olika i det att den hävdar att historien står på likhetssträvandenas sida. Nazismen var inte mycket annorlunda, den ersatte bara det historiska perspektivet med socialdarwinistism. Stalins mål var en nationell socialism grundad på klass, Hitlers målsättning var en nationell socialism grundad på ras. Kommunisterna var lika ointresserade av individer som nazisterna. De som tillhörde fel ras eller fel social klass deporterades eller mördades.
Öststatskommunismen destruerade eller förstatligade alla autonoma sociala institutioner. Hela samhället skulle mobiliseras för ett och samma mål, alla skulle marschera i samma takt i samma riktning, alla skulle vifta med samma fana och hörsamma de diktat som kommunisterna hävdade att historien hade gett dem mandat att verkställa.

FI och (s)

Det faktum att nazism och kommunism idag är misskrediterade ideologier, har inte nämnvärt påverkat den underliggande doktrinen. Svensk feminism är ett exempel. När Gudrun Schyman, partiledare för Feministiskt Initiativ, kräver införandet av en mansskatt, resonerar hon som Martin Latsis. Det är inte nödvändigt att fastställa individuellt ansvar. Det räcker med att vi konstaterar grupptillhörighet för att vi ska kunna gå vidare och verkställa straffet. Mäns skuld är, i likhet med den kristna arvsynden, kollektiv: en mans illdåd kastar sin långa skugga över alla män. Omvänt gäller att kvinnors oskuld är kollektiv. Hundra kvinnors ogärningar övertrumfas av en kvinnas välgärning.
Socialdemokratin är inte annorlunda. Socialdemokraterna är numera besatta av likhetssträvanden. Familjepolitiken är ett exempel. Istället för att respektera att människor kan ha olika åsikter om vad som är bäst för den enskilda familjen, vill partiet använda föräldraförsäkringen för att tvinga fram mer likformighet. Det kallas “jämlikhet”, men borde kanske kallas “ovilja att gilla olika”.
Faktum är att mycket av det som idag går under namnet jämlikhetspolitik, uttrycker en stark längtan efter lika.

Kärlekslös ideologi

Kärleken till olika blir inte mycket begripligare om man studerar frågan på individnivå. Det är en sak att älska abstraktioner, en helt annan sak att gilla människor av kött och blod. Kärlek är nämligen ingen rättighet, utan något som man måste göra sig förtjänt av.
När finansministern säger att hon gillar olika, gillar hon abstraktionen olika. Hon har naturligtvis ingen aning om Muhammed från Afghanistan är en bra människa, dvs. att han är värd att gillas. Vi vet inte ens om han gillar olika. Han kanske föredrar lika: att män ska utveckla skägg, att finansminister Andersson ska avsättas, att hon ska bli fråntagen sitt körkort, underställas sin man och tvingas bära burka. Vem vet?
Dessutom: det är ju inte nödvändigtvis så att de som vill ha mindre invandring, älskar lika, de kanske endast vill ha mindre kriminalitet och mer budgetdisciplin? Att hävda att invandringen bara kan göra Sverige bättre är lika korkat som att påstå att den bara för med sig elände.
Därutöver: att sätta synonym mellan “Gilla olika” och stöd till den officiella politiken, luktar öststatssocialism. Varför inte ha två knappar? Eller tre? Är frågeställningen verkligen inte mer komplex än så?
I verkligheten är olikhetsideologin inte bara svårbegriplig, den är också förvånansvärt kärlekslös. Man säger förvisso “Gilla olika”, men menar egentligen “Rätta in dig i ledet”. Ofta är föreskrifterna snävt definierade och regelöverträdare straffas hårt. De som inte gillar olika löper risk att bli utsparkade från facket och arbetsmarknaden. Det är heller ingen överslätande eller förlåtande kärlek. De som har överträtt reglerna, kan inte förvänta sig nåd. I den meningen liknar det nya kärleksbudskapet mer religion än politisk ideologi. Istället för att sträcka ut handen, höjer den ett varningens finger. Dess emfas är på gruppsammanhållning och utstötning av avvikare. Kanske borde man istället för “Gilla olika” säga “Tyck likadant”. Det hade varit renhårigare.