När människor får frågan om de kan ge exempel på äkta vetenskaper, svarar de inte sällan “fysik”. Den flerfaldigt belönade vetenskapsjournalisten Gary Taubes inledde sin karriär som fysiker vid Harvard, men tröttnade efterhand och bestämde sig för att utbilda sig till journalist. Efter avslutad utbildning flyttade Taubes till Genève för att skriva en bok om ett forskningsprojekt vid CERN. Taubes hade hoppats att han skulle få vara med om ett vetenskapligt genombrott, men insåg så småningom att den förhoppningen inte skulle infrias. Den forskning som bedrevs inom ramen för projektet var nämligen usel. Taubes bestämde sig för att dokumentera projektet, ett arbete som sedermera gav upphov till boken Nobel Dreams (1988).
Efter ytterligare en bok om undermålig forskning, Bad Science (1993), hade Taubes gjort sig ett namn. Det dröjde inte länge innan han blev kontaktad av forskare som ville tipsa honom om var han kunde hitta material till nya böcker. Ett av tipsen handlade om situationen inom dietforskningen. Taubes har beskrivit mötet med dietforskningen som en intellektuell chock: “It’s hard to imagine how bad this science really is in that field until you go back and actually read the papers yourself”.
Taubes menar att dietforskningen är angelägen därför att den försöker besvara viktiga frågor. Vad skall vi äta om vi vill leva ett långt och hälsosamt liv? Idag uppmanas människor att undvika fett och att äta mycket kolhydrater och grönsaker. I Good Calories, Bad Calories. Fats, Carbs and the Controversial Science of Diet and Health (Anchor Books, 2008) hävdar Taubes att föreställningen om att hälsosam mat skall vara fettsnål endast har 40 år på nacken. Äldre än så är den inte. Dessutom är det en teori som vilar på ett mycket bräckligt vetenskapligt underlag.

Ancel Keys

År 1862 hade William Banting blivit så fet att han inte kunde knyta sina skor. Fetman hade krupit på honom under åren. Det märkliga var att Banting alltid hade varit fysiskt aktiv. Inte heller fanns det en familjehistoria som kunde förklara hans tilltagande korpulens. Träning hade inte gjort någon skillnad och trots att han endast åt ett begränsat antal kalorier per dag fortsatte han att gå upp i vikt. Han hade försökt allt, men han blev bara fetare. Uppgiven och utmattad tog Banting kontakt med en läkare för att få råd.
Bantings läkare, William Harvey, var hemkommen från Paris där han hade hört den berömde fysiologen Claude Bernard föreläsa om diabetes. Harvey misstänkte att diabetes och fetma är besläktade sjukdomar och ordinerade Banting en diet som uteslöt socker och stärkelse. Kuren fungerade:

“I have not felt better in health than now for the last twenty-six years,” he wrote. “My other bodily ailments have become mere matters of history.”

Banting skulle sedermera beskriva sin kamp i en 16-sidig pamflett med namnet Letters on Corpulence. Häftet blev mycket populärt och översattes till flera språk. Det bidrog också till att mynta begreppet “banta”. Harveys diet blev föremål för intensiv debatt. Hälsosam mat blev synonymt med kött, fisk och lite frukt. Alkohol var tillåtet. Taubes skriver om Banting att han tillät sig “four or five glasses of wine each day, a cordial every morning, and an evening tumbler of gin, whisky, or brandy”. Fett ansågs vara bra för kroppen, kolhydrater var något som man skulle undvika. Denna uppfattning skulle stå sig i drygt ett sekel.
På 1950-talet började amerikanska forskare att ifrågasätta den uppfattning som Harvey och senare Banting hade gjort sig till talesmän för. Man sade att kolhydratfattiga dieter är rika på fett och att överdriven fettkonsumtion leder till hjärt- och kärlsjukdomar. Under de närmaste 30 åren skulle den konventionella visdomen svänga 180 grader. Bakom denna transformation av synen på vad som utgör en hälsosam diet stod en man: Ancel Keys.

Ancel Keys. Källa: Wikipedia.

Keys var en begåvad fysiolog och forskare vars studier om orsakerna till hjärt- och kärlsjukdomar skulle komma att få enormt inflytande i USA och Europa. Keys menade att moderna människor äter för mycket fett, fettet ökar kolesterolhalten i blodet vilket leder till åderförkalkning, hjärtsjukdom och för tidig död. “People should know the facts”, förklarade han, “Then, if they want to eat themselves to death, let them”.
I början på 60-talet hade Keys inte endast hamnat på omslaget till Time Magazine, den studie som han skulle bli mest känd för – Seven Countries: A Multivariate Analysis of Death and Coronary Heart Disease – ansågs ha bekräftat hans teori om fettets unika farlighet och American Heart Association hade ställt sig bakom hans analys. Det enda som återstod var att övertyga landets politiska etablissemang om att USA behövde en ny folkhälsopolitik.
Samtidigt som Keys berömmelse nådde nya höjder, kämpade en annan man för sitt liv. År 1955 hade USA:s president Dwight D. Eisenhower drabbats av hjärtattack. Presidentens sjukdom kom som en överraskning. Eisenhower var ensam om i sin familj att ha drabbats av hjärtattack. Han rökte inte, motionerade regelbundet och även om han hade gått upp i vikt de senaste åren, led han inte av övervikt. Blodtrycket var endast lätt överdrivet och kolesterolvärdena var bättre än bra.
Presidenten var en mycket handlingskraftig man och bestämde sig tidigt för att inte lämna något åt slumpen. Han beslutade sig för att gå ned i vikt och att lägga om sin kosthållning. I enlighet med Keys rekommendationer började han undvika animaliskt fett och kolesterolrik mat. Det hjälpte dock inte. Hans vikt ökade och hans kolesterolvärden försämrades. Under en period testade han att inte äta frukost och lunch och att träna mer, men inte heller det hjälpte. Eisenhowers läkare, Howard Snyder, var förbluffad över att presidentens envetna kamp gav så lite positivt resultat:

By April 1960, Snyder was lying to Eisenhower about his cholesterol. “He was fussing like the devil about cholesterol,” Snyder wrote. “I told him it was 217 on yesterday’s [test] (actually it was 223). He has eaten only one egg in the last four weeks; only one piece of cheese. For breakfast he has skim milk, fruit and Sanka. Lunch is practically without cholesterol, unless it would be a piece of cold meat occasionally.” Eisenhower’s last cholesterol test as president came January 19, 1961, his final day in office. “I told him that the cholesterol was 209,” Snyder noted, “when it actually was 259,” a level that physicians would come to consider dangerously high.

Eisenhower dog av sina hjärtbesvär 78 år gammal. Han hade då haft minst fem hjärtattacker.

Keys hade fel

Taubes menar inte att exemplet med Banting och Eisenhower vederlägger Keys teori. De två männen kämpade med olika problem. Banting ville bli av med sina extrakilon, Eisenhower kämpade för att förebygga en ny hjärtattack. Likväl tvingar de två männens öden oss att ställa besvärliga frågor. Problemet ser ut på följande sätt: Ancel Keys teori skulle inte endast komma att dominera det medicinska och politiska etablissemangets syn på folkhälsa under flera decennier, forskare i västvärlden skulle, under samma period, registrera en massiv ökning av välfärdssjukdomar som diabetes, högt blodtryck och fetma. Taubes menar att denna klyfta mellan teori och verklighet är möjlig att förklara. Den beror inte på att folkhälsoinstitut och myndigheter inte implementerade Keys vision, utan på att de gjorde det. Kort uttryckt: Keys hade fel och det kostade Eisenhower livet. Det vetenskapliga underlaget för de senaste 40 årens hälsopolitiska rekommendationer är, enligt Taubes, uppseendeväckande svagt.
I två på varandra följande artiklar skall vi följa Gary Taubes fascinerande berättelse om hur fettet blev folkhälsans fiende nummer ett.