I en tidigare artikel har redaktören granskat Pegida. Pegida är en organisation som har kamp mot islamisering på programmet. Redaktören konstaterade också att det är bra. Det finns ingen anledning att behandla islam annorlunda än kristendomen.
Pegida är dock endast en organisation bland flera som håller ett vakande öga på religiös extremism. En annan organisation är det nybildade Tryckfrihetssällskapet i Sverige. Tyvärr finns det anledning till oro. En av den svenska rörelsens frontfigurer är “gatukonstnären” Dan Park, en person som alltid har förbryllat redaktören.

Dan Park. Källa: Metapedia.

Dan Park

Park är en udda person. Han förefaller inte försörja sig, utan hankar sig fram på bidrag. Han är vegan, men verkar leva på cigaretter och öl. Han har en blogg som åtminstone förr var en enda lång fyllefest.
Det är ingen pojkvasker som vi talar om. Park närmar sig 50, men lever tonårsliv. Han springer på popkonserter var och varannan helg och håller sig med ett språk som hör ungdomen till. På dagarna drar han runt i Malmö och skräpar ner stadens elskåp med egenhändigt tillverkade affischer.
Park marknadsför sig gärna som förkämpe för yttrandefrihet, men vem tror egentligen på det? Park inledde sin konstnärliga karriär med att massakrera slakteriavfall som han stulit från sin arbetsgivare. Han har en webbsida som avbildar djurkadaver. Hans profilbild på webben är ett fotografi av trippelmördaren Juha Valjakkala.
Ett “konstverk” av Park är ett hopklipp av bilder och tidningsrubriker. Den allmänna regeln är: “Ju osmakligare, desto bättre”.
Han skriver om dubbelmördaren Anton Lundin att han “mördades av polisen”. På en affisch har han placerat förre statsministern Fredrik Reinfeldt i ett kikarsikte. På en annan skriver han om massmördaren Anders Breivik att han bekämpade makten. Hitler dog för våra synder, om vi får tro Dan Park. Serievåldtäktsmannen Josef Fritzl utnämns till “Världens bästa pappa”.

Slår uppåt?

Park säger att hans “konst” slår uppåt. Detta är naturligtvis rent och skärt nonsens. Valjakkala mördade tre oskyldiga människor i Åmsele. Han sköt två stycken och knivskar den tredje. Park skriver: “Juha blir fri nästa år, får man hoppas att han tar en runda upp till Åmsele och avslutar jobbet.” På vilket sätt slår detta “uppåt”?
Tror Park, på fullt allvar, att man utmanar etablissemanget genom att utnämna Fritzl till “Världens bästa pappa” eller insinuera att en folkvald politiker förtjänar att skjutas? Förmodligen skulle Park svara att han har utnämnt Fritzl till världens bästa pappa för att utmana våra fördomar. Vilka fördomar? Anser Park kanske att Fritzl var en hyvens karl, att Hitler verkligen dog för våra synder och att han gör mänskligheten en intellektuell och moralisk tjänst genom att säga det? Varför är människor inskränkta moraliskt och intellektuellt om de inte demonstrerar mot det Park kallar mordet på Anton Lundin?
Park tycker naturligtvis att han är jättefräck när han utmanar våra så kallade fördomar om norska och finska trippelmördare, men egentligen är det ju bara löjligt.

Urartad konst?

Park förefaller anse också att hans affischer är ett exempel på urartad konst, ett begrepp som nazisterna använde sig av för att slå sönder det tyska kulturlivet. Även detta är naturligtvis nonsens.
Park har inte drabbats av något yrkesförbud som konstnär. Det finns, i vårt land, heller ingen lag som förbjuder osvensk konst. Hitler och Goebbels mål var inte djurkadaver, utan etablerad tysk konst.

Kärnfrågan

Denna artikel har som överskrift: En ‘konstnärs’ klavertramp och vånda. Kanske är det inte en helt rättvisande rubrik. Egentligen är det inte Dan Park och hans så kallade “konst” som är det intressanta, utan det rättsliga spelet kring hans person. Han har förlorat åtminstone ett jobb för sin “konsts” skull och blivit dömd för hets mot folkgrupp.
Fängelsedomen är kanske mest intressant. Park dömdes till 5 månaders fängelse för sitt “konstverk” Bortsprungen negerslav.
Redaktören kunde inte låta bli att höja på ögonbrynen av pur förvåning när han blev informerad att det var Jallow Momodou som stod bakom anmälan. Mamodou är nämligen ledamot i Malmö stads Demokratiberedning. Även om Parks tilltag var osmakligt, kanske man borde ha anledning att förvänta sig att en person som har till uppgift att verka för demokrati inte skall ropa på polis när någon gycklar med honom. Å andra sidan kanske man inte ska vara överdrivet förvånad. Momodou är tillika medlem i Vänsterpartiet, dvs. det parti som under hela 1900-talet aktivt har verkat för diktatur. Momodous reaktion på Parks affisch var också att generalisera skulden till att omfatta alla svenskar. Det var inte Dan Park som var problemet, utan svenskar i allmänhet:

Detta är vad Sverige har blivit till idag, ett rasistiskt land där befolkningen gör allt möjligt för att förtrycka och kränka människor som försöka stå upp för sina grundläggande mänskliga rättigheter.

Om Dan Park hade sagt något liknande om afrikaner, hade han blivit gripen av polis. Momodou, ledamot i Malmös Demokratiberedning, kommer däremot undan. Det är naturligtvis märkligt: om Momodous uttalande inte är hets mot folkgrupp, existerar varken folkgrupper eller hets mot folkgrupper.
Den är på denna punkt som dramat blir intressant. Dan Park är i detta sammanhang egentligen en perifer figur.

• Det första problemet handlar om den juridiska obalansen. Momodou kan anmäla Park, Park kan inte anmäla Momodou.
• Det andra problemet är att ingen egentligen vet vad det innebär att hetsa mot folkgrupp. Det skapar en rådvillhet som man inte återfinner när t.ex. stöld och mord diskuteras och denna osäkerhet kan bidra till att lägga lock på debatten om immigrationspolitiken.
• Det tredje problemet är avsaknaden av inbyggda restriktioner. Vem som helst kan anmäla någon för hets mot folkgrupp. Det är inte ens säkert att anmälaren måste stå till förfogande vid en eventuell rättegång. Anmälan kan nämligen vara anonym. Följaktligen är en anmälan heller inte förenad med några ekonomiska eller andra risker.

Problemet är inte att kritiker av immigrationspolitiken riskerar att hamna i fängelse. Det kan naturligtvis inträffa, men det krävs ganska mycket för att man ska dömas för hets mot folkgrupp. Det är själva processen som är straffet: att bli kallad till polisen, bli registrerad och förhörd. Det är inte alla människor som klarar av sådant.
Lagen om hets mot folkgrupp kom till för att skydda minoriteter, men såsom den är utformad idag finns det en uppenbar risk att den kan utvecklas till att bli ett instrument varmed immigrationsförespråkare kan terrorisera immigrationspolitikens kritiker.
Sverigedemokraten Björn Söder anmäldes nyligen för hets mot folkgrupp av socialdemokraten Veronica Palm. Söder hade på sin Facebooksida skrivit: “Fredens religion har visat sitt ansikte”. Det var en kommentar till terroristattacken mot Charlie Hebdo som krävde 12 liv. Palm förklarade att hon ville få det “prövat” om Söders uttalande hetsade mot muslimer. Förmodligen spelar det ingen större roll för Palm om Söder fälls eller frias. Naturligtvis vore det bra om Söder blev fälld för hets mot folkgrupp, men, i vilket fall som helst, har Palm uppnått ett viktigt delmål: att tvinga honom att inställa sig till ett förnedrande polisförhör. Kanske tvingas han också att anlita advokat och det är, som bekant, inte gratis. Palm har varken riskerat heder eller ekonomi, men hon har lyckats att vända upp och ner på Söders vardag.
Palm bryr sig naturligtvis inte, men för oss som värnar om yttrandefrihet och kritiserar religiös extremism är detta ett problem. Det kostar som sagt inget att anmäla någon för hets mot folkgrupp och detta kan på sikt leda till att människor undviker att diskutera immigrationsfrågan. Därför är lagen om hets mot folkgrupp ett demokratiskt problem. Därför bör den också avskaffas.