Thomas Sowell är en av USA:s mest kända konservativa debattörer. I föreliggande artikel skall vi kika lite närmare på essäsamlingen Is Reality Optional? (Hoover Press, 1993).

Tema

Sowell inleder boken med två citat:

When nineteenth-century writer and lecturer Margaret Fuller proclaimed, “I accept the universe!”, Carlyle’s response was: “By God, she had better.”

Det är numera inte ovanligt att intellektuella beter sig som om vi har möjlighet att välja verklighet. Med det avses inte endast ovanan att endast beakta fakta som ger stöd åt en teori, utan även vinklade tolkningar av empiriska skeenden. Marxismen är ett exempel. I den pumpas minsta lilla bråk upp till klasskamp.
Det finns naturligtvis också intellektuella som helt förnekar verklighetens existens. Den utbredda användningen av ordet “perspektiv” är en indikation på detta. Verkligheten antas inte ha en reell struktur, istället förmodas dess egenskaper vara perspektivbundna. Denna ovana har spritt sig till politikerskrået och det kanske inte är så svårt att förstå varför. Det är betydligt enklare att stå för politiska utopier om man kan räkna bort verkligheten.
Den kanadensiske samhällsdebattören Mark Steyn har sagt: “Att diskutera kulturell relativism med en kulturell relativist är som att spela tennis med någon som hela tiden hävdar att dina serve-ess endast är sociala konstruktioner.”

“No solutions, only trade-offs”

Sowell är ekonom och det speglas i hans argumentation. Det som han kanske främst irriterar sig över är att vänsteraktivister och politiker beter sig som om livet inte krävde avvägningar. I själva verket finns det inga lösningar, vara avvägningar.
De som argumenterade emot DDT, glömde bort att tala om att ett förbud kommer att medföra att miljontals människor som lever i utsatta områden kommer att drabbas av malaria. Innan de nya stränga miljölagarna infördes i Kalifornien, informerades väljarna inte om att det skulle medföra närmast astronomiska prisstegringar på hus.
Ord som “rättigheter” och “behov” används av politiker för att skapa illusionen att vi inte lever i en värld som kräver ständiga avpassningar. Fria marknader tvingar oss att göra avvägningar och det är förklaringen till att politiker så sällan tar dem i försvar.
Det amerikanska klassamhället är en statistisk fiktion. Mindre än 3 procent av befolkningen kan sägas vara långvarigt fattiga, men det är omkring denna lilla minoritet, inte de resterande 97 procenten, som den politiska agitationen kretsar.
Diskriminering är direkt ofördelaktigt i en marknadsekonomi därför att kostnaden bärs av den som diskriminerar. I statligt styrda ekonomier skyfflas kostnaden över på skattebetalare eller konsumenter. Det är ett skäl till varför svarta var så framgångsrika inom nöjesindustrin under en period då de, på grund av utbredd diskriminering, inte kunde få jobb som telefonsvarare.
Det var indiska socialisters strävan efter social och kosmisk rättvisa som gjorde landet så fattigt.
Europeiska vänsterintellektuella har ofta föraktat vanliga människor. Å andra sidan: sovjetiska kommunister betraktade europeiska vänsterintellektuella som nyttiga idioter.

Herr Sowell. Källa: http://www.tsowell.com/

Slaveriet

Den klassiska invändningen mot västerlandet är att väst under en period ägnade sig åt slaveri. Om vi får tro Sowell, är det ett dåligt argument. Likväl är det vanligt förekommande bland debattörer som uppfattar sig som progressiva och välmenande. Ofta sägs det att slaveriet var ett europeiskt påfund, en rasistisk institution, att slaveriet endast handlade om vita och svarta, att slavköparna primärt var vita amerikaner och att slavägare och slavar därför tillhörde olika etniska grupper. Inget av detta är sant.
Slaveriet var inte en europeisk uppfinning. Det har funnit så länge som det har existerat grupper av människor. Pyramiderna byggdes av slavar långt före Kolumbus upptäckte Amerika. Det är en institution som har flera tusen år på nacken. Slaveri har förekommit på alla världens kontinenter. Västerlandet var långt ifrån unikt i det avseendet.
Västerlandet var unikt av två skäl. Det var i väst som motståndet mot slaveriet växte fram; det var också väst som avskaffade slaveriet. Slaveriet var inte ett etiskt problem i arabvärlden och i Afrika. Det dröjde ända in på 1960-talet innan slaveriet var formellt avskaffat på arabiska halvön. Inte 1860-talet.
Slaveriet handlade inte om ras. Svarta blev förslavade därför att de var tillgängliga. Närhelst araber fick möjlighet att förslavar européer, gjorde de också det. På samma sätt var det inte ovanligt att européer tog tillfället i akt och förslavade varandra. Afrikaner var inte sämre. Många av de män och kvinnor som såldes och köptes som slavar för att sedan fraktas över atlanten på båt, var slavar sedan tidigare.
Inte heller är det sant att slaveriet i Amerika endast handlade om vita amerikaner och svarta afrikaner. Amerikanska indianer hade slavar. Fria svarta i södern hade ofria svarta som slavar.
De flesta vita i södern hade inga slavar. I mitten på 1800-talet hade ungefär 10 procent av vita amerikaner slavar.
Det är en missuppfattning att den transatlantiska slavhandeln primärt hade Amerika som mål. Brasilien tog emot 6 gånger så många slavar som den amerikanska södern. Inte heller är det korrekt att slavägare och slavar alltid tillhörde olika etniska grupper. Tvärtom tillhörde de ofta samma etniska grupp.
Det är inte ens sant att afrikaner och araber var emot slaveriet och att det var deras motstånd mot människohandeln som till sist satte stopp för den. Afrikaner och araber var för slaveri. För dem var slaveriet en lukrativ bransch. Många afrikaner blev förmögna på grund av slavhandeln med européerna. När Frankrike förbjöd slaveriet i sina kolonier i mitten på 1800-talet, protesterade stamöverhuvuden från flera afrikanska stater mot förbudet.

Imperialism som välsignelse

Inte heller är det korrekt att det var socialistiska politiker som väckte frågan om slaveriets moraliska status. Motståndet växte fram i religiösa kretsar i England och det var i kraft av sin status som imperiemakt som engelsmännen kunde stoppa trafiken med slavar över Atlanten.
Det är lätt att glömma bort det, men engelska skepp patrullerade längs Afrikas kust just i det ädla syftet. Utan den västerländska imperialismens övermakt hade slaveriet med all säkerhet blivit en långvarig historia.

En melodramatisk historiesyn

Poängen är naturligtvis inte att förminska slaveriet som brott. Det var en djupt omoralisk verksamhet. Debatten om slaveriet är likväl en fullgod illustration av Sowells tes om perspektivbunden kunskap. Om målet är att skapa ett politiskt melodrama där de goda befinner sig på den ena sidan av barrikaden och de onda på den andra, är det nödvändigt att uppföra sig som om verkligheten är valbar.