I en tidigare artikel kikade vi lite närmare på hur den amerikanske filosofen Robert Nozick ser på livets mening. I denna artikel ställer vi en nära besläktad fråga: Hur ska vi se på döden? Till vår hjälp har vi en essä av den brittiske filosofen Roger Scruton: “Dying in Time”. Artikeln härrör från essäsamlingen Confessions of a Heretic (2016).

Källa: Unsplash.

Ur led är tiden

Scruton börjar med att historisera den hippokratiska eden. Det är en högtidlig försäkran och den säger att läkarens uppgift är att bevara liv. Det är också en gammal ed, drygt 2500 år. När Hippokrates levde dog människor unga. Människor blev inte äldre än 30-40 år. De levde i tider präglade av krig, epidemier och svält. Det är inte vår situation. Idag dör vi inte unga, vi lever längre och längre på grund av medicinsk forskning, men vår syn på livet och läkarens roll har inte förändrats.
Frågan är emellertid om ett maximalt långt liv alltid är att föredra? Det är Scrutons frågeställning i “Dying in Time”.

Scrutons filosofiska metod

Det finns, grovt, talat, två filosofiska metoder. Den första metoden är den eklektiska metoden. Eklektisk filosofi är resultatet av ett hopplock av idéer som tagna var för sig är meningsfulla, men ofta inte i kombination med varandra.
Kristendomens syn på Gud är ett exempel. I kristendomen beskrivs Gud som allgod, allvetande och allsmäktig. Varför har Gud dessa egenskaper? Han har dem därför att människor vill tro på en Gud som kan och vill intervenera i världen till deras fördel.
Antag att x blir påkörd av en bil och rullstolsbunden för resten av livet.
Om Gud är allvetande, visste han om att x skulle bli påkörd av en bil. Han kände också till konsekvenserna av olyckshändelsen, att x skulle bli rullstolsbunden. Varför förhindrade Gud inte tillbudet från att äga rum? Om han är allsmäktig, hade han kunnat avvärja det. Det faktum att han inte gjorde det indikerar att han inte är god eller att han inte är allvetande eller att han inte är allsmäktig. Gudsbegreppet är eklektiskt.

Scruton beskrev sig själv som en förstaprincipsfilosof. Att filosofera från en första princip är annorlunda. Man utgår då ifrån antingen en självevident sants, dvs. en sats som inte kan förnekas utan att man motsäger sig själv, eller en sats som man tillskriver axiomatisk status av andra skäl. Personbegreppet är Scrutons axiom. Det är startpunkten för hans filosoferande. Det är inte ett axiom i klassisk mening. Man kan förneka det utan att motsäga sig själv, men utan detta antagande blir allt socialt liv obegripligt. Utan det kollapsar vårt moraliska universum.

Att överleva sig själv

Scruton menar att vetenskapliga framsteg har gjort det möjligt för oss att överleva oss själva. Det kan låta paradoxalt, men dimmorna skingras när vi beaktar Scrutons personbegrepp. En människa är inte blott en biologisk organism. Hon är självmedveten och kapabel att orsaka sina egna tankar och handlingar. Problemet, som Scruton ser det, är att medicinska framsteg har gjort det möjligt för oss att leva trots att våra mentala förmågor, vår personlighet, har upphört att fungera. Scruton formulerar sitt problem med följande ord:

The question that concerns me, then, is just how we can aim at a timely death, and what would be right or wrong to do in pursuit of it.

För att förstå Scrutons argument måste vi betrakta livet ur ett tredjepersonsperspektiv. Från ett förstapersonsperspektiv är en minut till alltid en bonus, men inte från ett tredjepersonsperspektiv.
Livet i ett tredjepersonsperspektiv är ett avslutat helt. Grekerna sade: “Man ska utvärdera en människas liv efter dennes död”. Ett liv är som ett konstverk, vi bedömer det när det är fullbordat. Människor som begår självmord försöker inte räta ut sitt liv, de avslutar det. I stället för att uthärda smärtan och triumfera moraliskt, väljer de döden. De deltar inte i livets drama till det bittra slutet. Det är det som vi bör göra, menar Scruton. Målet ska inte vara att maximera livslängden. När personen har upphört att existera är det dags att lämna scenen.

Senilitet

Det primära hotet mot personligheten är demens. Demens destruerar oss som personer. Det som återstår är endast en biologisk organism. Scruton menar att vi kan lära av Aristoteles. Aristoteles sade att vi inget kan veta om vår framtid. Därför ska vi handla så att andra beundrar oss. Vi ska konfrontera livets problem, medvetna om att vi aldrig kan förutsäga utfallet. Livet bör avslutas när det, likt konstverket, är fullbordat. Målet är inte en dag till av liv, utan ett liv som inspirerar de efterkommande.

This other way is not the way of the welfare culture in which we are all immersed. It does not involve the constant search for comforts or the obsessive pursuit of health. On the contrary, it is a way of benign shabbiness and self-neglect, of risky enjoyments and bold adventures. It involves constant exercise – but not of the body. … Of course you should drink, smoke, eat fatty foods – but not to the point of gluttony. The purpose is to weaken the body while strengthening the mind.

Scrutons argument

Scruton startar med personbegreppet. Det är hans axiom. Individen är en person kapabel att orsaka sina tankar och handlingar och livet är ett moraliskt drama. I takt med att personligheten degraderas minskar livets värde. Från axiomet härleder Scruton nästa tes: Kvalitet är att föredra framför kvantitet. Det viktiga är ett liv med djup, inte ett långt liv.
Därav följer att döden är en del av livet, inte dess fiende.
Därav följer att vi bör förbereda oss på den på ett maximalt konstruktivt sätt.

Allt följer från personbegreppet. Åtminstone ser det ut så.

Den första premissen är deskriptiv. Här beskriver Scruton vad en människa är. Hon är en person, en varelse som inte bara existerar biologiskt, utan som aktivt orsakar sina tankar och handlingar.
Premiss två är normativ: Scruton hävdar här vad vi bör sträva efter – kvalitet och intensitet över kvantitet.
Den tredje premissen är deskriptiv. Scruton beskriver döden som en naturlig del av livets drama.
Den sista premissen är normativ. Scruton uppmanar här oss förbereda oss för döden genom att odla dygder som mod.

Detta är inte ett logiskt argument. Det strider mot det som ofta kallas Humes lag. Den skotske filosofen David Hume sade att man inte kan härleda en norm eller en värdering från ett påstående om fakta och vice versa, men det är exakt det som Scruton gör.
Från den första deskriptiva premissen härleder han ett normativt påstående som säger vad vi bör sträva efter. Från det normativa påståendet härleder han sedan ett nytt deskriptivt påstående enligt vilket döden är en naturlig del av livet.
Från detta nya deskriptiva påstående härleder han sedan en handlingsrekommendation.

Slutord

Scruton är filosof och det argument som han presenterar är inget riktigt argument. Det saknar logisk stringens. Scruton smugglar in normativa element i sitt resonemang.
Vad gör vi av detta? En möjlighet är att Scrutons mål aldrig var ett logiskt koherent argument. Boken heter Confessions of a Heretic och man skulle kunna tolka essäerna som personliga bekännelser. I så fall försöker författaren inte bevisa något, han beskriver endast hur han ser på världen som människa, hur han upplever den. Det är emellertid en tolkning. Det är inget som Scruton uttryckligen säger.