Dialektik och fascism
I förra artikeln hävdade vi att samhällsutvecklingen har ställt modern socialism inför ett, minst sagt, besvärligt dilemma. Kanske är det sant att socialismen efterträder kapitalismen, men socialism och kommunism är oförenliga. Statligt ägande av produktionsmedlen leder till ekonomisk stagnation. Kommunismen blir därmed ouppnåelig. Detta ställde socialister och kommunister inför ett besvärligt dilemma. En möjlighet var att överge marxismen för någon annan politisk lära. Ytterligare en möjlighet var att erkänna existensen av problemet och försöka lösa det utan att rucka på för mycket av det kommunistiska idéarvet.
Benito Mussolini. Källa: Wikipedia.
Det kinesiska exemplet
Mao Zedong dog 1976. Den kinesiske diktatorns kommunistiska reformer hade kört den kinesiska ekonomin i botten och miljontals människor hade fått sätta livet till. Hans efterträdare, Deng Xiaoping, bestämde sig för att öppna upp Kina. Privat företagsamhet skulle åter bli tillåtet, utländska investerare skulle släppas in i den fattiga kommuniststaten. Deng hade kommit till insikt om att Marx’ historiedialektik är nonsens. Kommunism förutsätter materiellt överflöd, men statligt ägande av produktionsmedlen leder till ekonomisk stagnation. Det materiella överflöd som är kommunismens förutsättning kan endast skapas av fria marknader. Deng kallade sin lösning på problemet “Socialistisk marknadsekonomi”. Vad spelar det för roll, förklarade han, om en katt är svart eller vit om den fångar möss.
I Kinas socialistiska marknadsekonomi ska marknadskrafterna skapa det ekonomiska överflödet. Kommunistpartiet ska överse processen och förhindra att kapitalismen utvecklas till en rivaliserande makt. Det var planen.
Begreppet ”socialistisk marknadsekonomi” kommer inte från Marx. Det är i realiteten en terminologisk motsägelse. I klassisk marxism ska socialismen ersätta kapitalismen, inte komplettera den.
Frågan är alltså: Varifrån kommer idén?
Vad är fascism?
Fascism är ett system som bygger på ett partnerskap mellan privat kapital och staten med staten i förarsätet. Ett system som inte bygger på ett partnerskap mellan privat kapital och stat med staten i förarsätet är inte fascistiskt.
Jonah Goldberg beskriver i Liberal Fascism fascismen som ett mångfacetterat fenomen. Han säger att fascister är anti-rationalister, de resonerar holistiskt, de är auktoritära, militaristiska osv., men dessa är så kallade ackompanjerande egenskaper. Inte alla som tänker i holistiska termer är fascist. Michel Foucault var anti-rationalist, men knappast fascist. Tyskland under Hitler hade varit fascistiskt även om Hitler inte hade verkställt sina imperialistiska planer.
“Fascism” är ett system som bygger på ett partnerskap mellan privat kapital och staten med staten i förarsätet. Detta är den fascistiska doktrinens axiom.
Detta är, av lätt insedda skäl, en kontroversiell idé och det är inte svårt att förstå varför. De flesta länder i världen har system som baseras på ett partnerskap mellan privat kapital och stat med staten i förarsätet. Sverige är inte ett undantag från den regeln.
Innebär det att Sverige är en auktoritär diktatur? Nej, det gör det inte. Ett sådant påstående hade varit absurt. Ett fascistiskt system är inte med nödvändighet auktoritärt. Diktatur och envälde är inte definierande egenskaper. De är ackompanjerande egenskaper.
”Fascism” är dessutom inte ett binärt begrepp. Samhällen kan vara fascistiska eller icke-fascistiska, men de kan också vara mer eller mindre fascistiska. Tyskland under Hitler var auktoritärt fascistiskt. Men man kan också tänka sig samhällen som karakteriseras av minimal fascism. Sverige får här åter igen tjäna som exempel. Vi har fria och allmänna val. Till och med partier som vill förbjuda fria och allmänna val kan ställa upp och tävla om medborgarnas politiska gunst. Båda typerna av regimer bygger emellertid på ett partnerskap mellan kapital och stat. De är därför fascistiska system, om än fascistiska i olika hög grad.
Tillbaka till Kina
Det kinesiska kommunistpartiet accepterade marknadsekonomi därför att det inte hade något val. Det kinesiska systemet är därför inte kommunistiskt, det är fascistiskt. Det som de kinesiska kommunisterna kallar ”socialistisk marknadsekonomi” är i realiteten inget annat än ett fascistiskt system. Det är ett partnerskap mellan stat och privat kapital med kommuniststaten i förarsätet.
Nästa artikel
I nästa artikel ska vi titta lite närmare på USA.