Author Archives: Fahstorkh

På 60- och 70-talet publicerades mängder av böcker vars syfte var att avslöja det kapitalistiska samhällets fasor. En av dessa böcker var Konsten att dressera människor (Prisma, 1969). Boken är, enligt beskrivningen, författad av “en grupp socialister”, nio stycken totalt, “med anknytning till psykologi, psykiatri och samhällsvetenskap”: tre läkare, fyra universitetslärare, en journalist och en student.

Mentalhälsokampanjen

Den så kallade Mentalhälsokampanjen startades år 1969 av Folksam i samarbete med LO, TCO och SAF. Målsättningen var att verka för samhörighet och mental hälsa i arbetslivet. Konsten att dressera människor handlar om denna kampanj. Författarna är kritiska och skälet är att kampanjen saknar antikapitalistisk udd. Dess mål är inte socialism, säger man, utan att anpassa arbetarklassen till kapitalismens krav.
Den fråga som man ställer sig är naturligtvis varför det är fel att människor anpassar sig till verkligheten. Svenska arbetare är ju inte kommunister. De vill ha reformer, inte revolution. Reformpolitik syftar inte till systemförändringar. Svensk arbetarklass vill anpassa det befintliga systemet till verkligheten, inte störta det i gruset.

Marxismen är korrekt

Bokens axiom är att marxismen är korrekt. Marxismen är en vetenskap. Det sägs innebära två saker.

• Att kapitalismen är av ondo.
• Att människor som inte förstår att kapitalismen är av ondo har dresserats av kapitalismen att acceptera kapitalism.

Med andra ord: Du kan inte vara autentiskt glad under kapitalismen. Varför? Därför att under kapitalismen är du förtryckt och exploaterad. Glädje under kapitalismen är inte äkta glädje. Människor som är glada under kapitalismen behöver terapi, men inte vilken sorts terapi som helst. De behöver revolutionär terapi.

Det kapitalistiska helvetet

Från premissen att kapitalismen är av ondo följer två slutsatser, en explicit och en implicit:

• Explicit slutsats: Kapitalismen är orsak till allt ont.
• Underförstådd slutsats: Under socialismen behöver människor inte kompromissa eller anpassa sig till verkligheten.

Här är några exempel på explicita slutsatser.
Det finns narkomaner och alkoholister i Sverige. Kapitalismen är orsaken. Många svenskar har låga löner. Det beror inte på bristande utbildning eller andra orsaker. Kapitalismen är orsaken. Många svenskar trängs i små lägenheter. Också det beror på kapitalismen. Inte ens svenska motorsågar är arbetarvänliga. Det har nämligen tester i Sovjet konstaterat, förklarar författarna. Det värsta är, om vi får tro författarna, att i mitt denna allmänna nöd köper svenskar färg-TV, följer modets växlingar och har ett stort sortiment av tvålar att välja ifrån.
Hur ser då kausaliteten ut?
Författarna säger att problemens grundorsak är att det finns en “oundviklig motsättning” mellan våra och kapitalisternas intressen. Anledningen till att Jeppe super, Anna knarkar, Hans och Greta trängs i en tvårummare och att Nils inte har råd att köpa vad han vill, är att det “ligger i kapitalisternas intresse att ge oss så låg lön som möjligt”.
Notera hur argumentet är uppbyggt.
Först sägs det att kapitalisterna betalar svältlöner. Därefter irriterar man sig över att människor spenderar dyra pengar på modern teknik och kläder. Hur går detta ihop? Har människor pengar eller saknar människor pengar? Författarna låtsas som att motsägelsen inte existerar. I stället försöker man dölja den genom att bädda in den i en kritik av konsumtionssamhället. Smart. Till och med när kapitalismen leder till något gott, leder den till något dåligt.
Fler exempel.
När ett företag förbättrar belysningen i sina lokaler, så är syftet att maximera profiten. Ökad trivsel och arbetsglädje är därför ideologiska begrepp. De speglar inte verkligheten. Människor som trivs med sitt arbete trivs egentligen inte med sitt arbete. Det har Marx sagt. Medbestämmande på arbetsplatser är också det dåligt. Varför? Därför att arbetarna inte får bestämma allt.
Frågan är naturligtvis varför arbetare ska bestämma allt? Alla är ju inte arbetare. När boken publicerades hade marxistiska klassanalytiker nått fram till slutsatsen att ungefär hälften av befolkningen är arbetare i Marx’ mening. Hälften. Författarna till boken ingår till exempel inte i gruppen arbetare även om de är uppenbart att de inbillar sig att de gör det. Vad gör vi med landets pensionärer? De skapar ju inget mervärde. Varför diskriminera medel- och överklass? De har väl lika stor rätt som plåtslagare och murare att få göra sina röster hörda?
Bokens implicita premiss är att socialismen fixar alla problem, till och med mentala problem. Eftersom kapitalismen är orsaken till allt elände, räcker det med att eliminera det privata ägande av produktionsmedlen och överlåta beslutanderätten till arbetarklassen för att de ska försvinna.

En psykologi i arbetarnas tjänst?

Syftet med Mentalhälsokampanjen är, enligt de nio socialisterna med “anknytning till psykologi, psykiatri och samhällsvetenskap”, samhällsanpassning. Författarna säger sig vilja ha en revolutionär psykologi i arbetarnas tjänst. Inte i människors tjänst, utan en specifik grupps tjänst. Vad för typ av psykologi är det? Det är en psykologi som söker “orsakerna till de inre konflikterna i … klassmotsättningarna”.
Man frågar sig: Är det psykologi?
Antag att du försöker reda ut ditt komplicerade liv och terapeuten säger att orsakerna till dina problem ligger i “klassmotsättningarna”. Vad svarar du? Uppenbarligen menar psykologen att du mår bra. Kapitalismen ju är av ondo. Du reagerar ändamålsenligt. Det är människor som trivs med livet som behöver terapi, inte de som mår dåligt. Vad för slags terapi vill då författarna att psykologer ska bedriva?

Militant politisering … och … front mot det kapitalistiska samhället.

Psykologiska problem ses som en funktion av klassförtryck. Psykologer ska därför inte bedriva rådgivning, de ska utbilda politiska aktivister.

Slutord

Efter att ha åhört ett lyriskt hyllningstal till socialismen i vilket föreläsaren hade förklarat att det framtida arbetarklassparadiset skulle övervinna alla tänkbara problem, ställde den franske politikern André Malraux den kanske naiva frågan om det även gällde spårvägsolyckor. Föredragshållaren försäkrade Malraux att spårvägsolyckor är otänkbara under socialismen. Konsten att dressera människor tillhör denna absurda genre.