Samtiden.com

Du är här

Den sociala ordningens problem

PDF version

Sigmund Freud menade att människan är en aggressiv varelse. Detta faktum ställer samhällen inför ett delikat problem eftersom de består av människor. Människors naturliga aggressivitet måste tyglas. I annat fall hotas den sociala ordningen med ruin.
Freud menade att det också är det som civilisationer gör. De tyglar människors spontana aggressivitet. Social ordning är alltså inget naturligt. Det är något som vi har skapat därför det finns fördelar med att leva i samhällen.
Freud menade dock att den sociala ordningen kommer med ett pris: en diffus vantrivsel. Aggressiviteten kan undertryckas, men den kan inte elimineras och Freud var övertygad om att han kunde se spår av den i sina patienters drömmar och att han kunde observera den i deras irrationella beteenden.

Freud

Sigmund Freud. Källa: Wikipedia.

Seattle

Demonstrationerna kunde i initialskedet tolkas som moraliskt motiverade. En vit polis hade dödat en svart man och människor var genuint upprörda. De flesta amerikaner förväntade sig därför att protesterna skulle ebba ut med tiden.
Följaktligen stod politikerna mest och tittade på.
Det var, om vi får tro Freud, deras första misstag.
Protesterna förändrade snabbt form. Kraven på att rättvisa skulle skipas och att de inblandade poliserna skulle åtalas, transformerades snabbt till en kritik av polis och rättskipning i allmänhet.
Politikerna begick nu sitt andra misstag: de började uppvisa svaghetstecken. De vädjade till demonstranternas förnuft. De uppmanade dem att visa återhållsamhet. De instämde i kritiken och sade att polisväsendet behöver reformeras. Enstaka politiker ifrågasatte behovet av poliser överhuvudtaget.
Freud hade sagt: ni leker med elden.
I takt med att den sociala ordningen bröt samman bredde kaoset och våldet ut sig. Butiker vandaliserades och plundrades. Bilar sattes brand. Hela kvarter brändes ned till grunden. När kravallerna startade, skulle alla symboler för det rasistiska Amerika rivas ned. George Floyd var ju svart. Nu stod de dörrar till det helvete som Freud hade varnat för på vid gavel. Viljan att skövla var inte längre kamouflerad i moraliska termer. Allt skulle destrueras, till och med monument uppförda för att hedra slaverimotståndare.

Herbert Marcuse

Frankfurtskolan flydde till Amerika när Hitler tog makten i Tyskland. Det amerikanska folket tog emot den lilla gruppen med öppna armar. Frankfurtmarxisterna besvarade deras omtanke med att öppet raljera över amerikansk kultur och samhälle. Herbert Marcuse nöjde sig inte med att håna de dumma amerikanerna. Han iscensatte ett projekt vars målsättning var att underminera det amerikanska samhället.

Marcuses första problem var vem som skulle förverkliga hans diaboliska plan. Marxismen hade, mer eller mindre, kollapsat. Få marxister trodde att socialismen var oundviklig. Etter värre var att arbetarklassen inte längre var revolutionär. Den trivdes utmärkt i det kapitalistiska Amerika.
Marcuse började därför att leta efter andra grupper att egga till kamp mot den amerikanska demokratin och han hittade dem bland sina studenter. Den högre utbildningen formligen exploderade på 60-talet och Marcuse insåg att han kunde använda universiteten för att indoktrinera ungdomen. Den så kallade "medvetandehöjningen" skulle äga rum på universiteten. De skulle utbilda framtidens progressiva soldater.

Den andra frågan handlade om vad studenterna skulle indoktrineras att tro. I Tyskland hade Marcuse varit assistent åt Martin Heidegger. Heidegger menade att vi inte har bett om att bli födda. Vi är, på gott och ont, utkastade i en värld som vi bara delvis förstår. Våra handlingsmöjligheter är lika många som riskerna att misslyckas och över oss hänger hela tiden medvetandet om vår ändlighet som ett grått moln.
Detta skapar ångest, menade Heidegger, och det enda som vi kan göra för att mildra ångesten är att försöka leva autentiska liv. Marcuse insåg att han kunde utnyttja sin forne läromästares insikter. Politiserade universitet skulle övertyga studenterna om att de inte levde autentiska liv.

Marcuse

Herbert Marcuse. Källa: Wikimedia.

Svaret på den tredje och sista frågan krävde en revidering av Freud. Vad innebär det att leva ett autentiskt liv?
Frankfurtmarxisterna hade ett komplext förhållande till Freud. Psykoanalysen kan användas kulturkritiskt, men Freud hade dragit kulturkonservativa slutsatser. Freud var inte marxist. Han ville inte underminera samhället. Han hävdade att all civilisation baseras på repression av människans grundinstinkter, däribland hennes naturliga aggressivitet. Freud beskrev det som realitetsprincipens triumf över lustprincipen.
Marcuse ställde Freud på huvudet och hävdade att det är realitetsprincipen som håller kapitalismen under armarna. Följaktligen måste den undermineras. Marcuses målsättning var att övertyga studenter och anhängare att det är realitetsprincipens dominans som förklarar deras alienation och att de endast kan befria sig från förtrycket genom att ge sina instinkter fritt utlopp i politisk kamp mot det liberalkapitalistiska samhället.

"Marx, Mao, Marcuse!", skrek vänsterstudenterna under demonstrationer.

Herbert Marcuse dog 1979, men det råder knappats någon tvekan om att han hade jublat över kaoset i Seattle. I Seattle skulle hans filosofi omsättas i praktiken.
Freud hade varnat för vad som kommer att hända när realitetsprincipen förlorar sin makt. Resultatet är inte mer frihet och autenticitet, utan kaos och våld. Kaos och våld var emellertid Marcuses mål. Det var, som han såg det, enda möjligheten för de som i likhet med han arbetade på att underminera den kapitalistiska ordningen och skapa ett socialistiskt samhälle.
När kapitalismen väl var nedkämpad skulle emellertid realitetsprincipen återinföras. Marcuses socialistiska utopia skulle baseras på så kallad repressiv tolerans. Då var det slutgapat och slutdemonstrerat. Då skulle universiteten rensas på allt kontroversiellt. Endast åsikter som är förenliga med socialismen skulle tillåtas.