Samtiden.com

Du är här

Immanuel Kant

PDF version

I en kommande artikel ska vi titta lite närmare på Roger Scrutons introduktion till Immanuel Kants filosofi. I denna artikel ska vi bekanta oss lite med filosofen som person.
Ehregott Wasianski var diakon vid kyrkan i Königsberg och god vän med Kant. Kant dog 1804 och samma år publicerade Wasianski sin bok om den berömde filosofens sista tid: Immanuel Kant in seinen letzten Lebensjahren. Thomas de Quincey har sammanfattat Wasianskis bok i en essä från 1827: The Last Days of Immanuel Kant. Det är ingen munter läsning. Wasianski beskriver i detalj hur åldrandet bryter ned Kant tills han är oförmögen att skriva sitt eget namn.

Kant

Immanuel Kant. Källa: Wikimedia.

Ett regelbundet liv

Immanuel Kant föddes i Königsberg, 1724 och hade en blygsam bakgrund. Både fadern och modern arbetade som hantverkare. De var strängt religiösa och tillhörde den lutheranska rörelsen. Från sina föräldrar skulle Kant lära sig värdet av hårt arbete. Få filosofer levde ett så disciplinerat liv som Kant och det har sagts att det var anledningen till att han var så produktiv.
Fem minuter i fem på morgonen väcktes han av sin betjänt, Lampe, med orden: "Herr professor, tiden är slagen!". Klockan fem satt han vid frukostbordet. Kant åt aldrig något till frukost. Istället drack han några koppar te. Frukosten intogs dessutom alltid i ensamhet. Detta ställde till problem för honom när han blev gammal och sjuk och behövde ständig hjälp. Han lyckades aldrig att vänja sig vid att ha människor omkring sig tidigt på morgonen. Efter det att frukosten var avklarad rökte han en pipa tobak. Mellan klockan 7 på förmiddagen och 13.00 på eftermiddagen arbetade han.
Exakt kvart i ett på eftermiddagen reste han sig från sin stol i arbetsrummet och ropade: "Klockan har slagit kvart i ett". Det var signalen till hans betjänt att det var dags att servera middagen. Kant åt en gång per dag och alltid i sällskap. Han var övertygad om att ätande i ensamhet är skadligt för hälsan. Människor som äter ensamma grubblar i onödan och detta påverkar matsmältningen negativt. Han bjöd alltid in två vänner till middag. Middagarna hos Kant bestod av vin, mat och intelligent konversation. Därför var han extra noga när han valde middagsgäster. Gästerna skulle alltid representera motsatta ståndpunkter. Det var, menade han, en garant för en livlig och fruktbar diskussion. Kant avskydde tystnad under middagen. Konversationen skulle vara obruten och passionerad. Allt avhandlades: Filosofi, kemi, vädret, naturhistoria och inte minst politik. Kant älskade att prata politik, särskilt lokal politik. Han följde noga utvecklingen i hemstaden Königsberg.
Kant inledde alla middagar med samma fras: "Nu, mina herrar!". Gästerna serverade alltid sig själva. Om det tog lång tid, kunde det irritera Kant. Han höll noga öga på hur mycket mat som gästerna åt och tyckte inte om personer som mest satt och petade i maten.
Han drack gärna ett glas vin, men undvek öl. Kant var övertygad om att öl är vådligt för hälsan och när han blev informerad om att en bekant hade drabbats av en sjukdom, ställde han ofta frågan om vederbörande också drack öl.
Efter middagen skickade han hem sina middagsgäster och förberedde sig för sin dagliga promenad. Promenaden startade exakt 15.30 och hade alltid samma rutt: han vandrade fram och tillbaka längs samma gata, åtta gånger.
Kant promenerade alltid ensam eftersom han ville andas med näsan. Han var övertygad om att kall utomhusluft är farligt för hälsan och att risken för att man ska börja andas med munnen ökar om man har pratglatt sällskap. Han sade ofta att det var denna vana som skyddade honom mot förkylningar.
Efter promenaden var det läsdags. Kant började läsa klockan 18.00 och höll på tills klockan närmade sig 22.00. Kvart i tio lade han ifrån sig sin bok och började skingra de tankar som läsandet hade gett upphov till. Klockan 22.00 lade han sig på ett täcke i sin säng och virade det omkring sig. Därefter sträckte han sig efter ytterligare ett täcke, virade in sig i det också tills han var helt omsluten. Han somnade alltid omedelbart.
Kant levde ett ytterst spartanskt liv. Han hade endast en tavla, en gravyr av den franske filosofen Rousseau. Kant beundrade Rousseau och det sägs att den enda gången som han glömde bort sin dagliga promenad var när han satt fördjupad i en Rousseaus böcker. Den enda musik som han tolererade var tysk marschmusik. Han avskydde alla former av oväsen och flyttade två gånger därför att han inte stod ut med sina grannar. Kants bostad låg granne med ett fängelse och en gång skrev han ett upprört brev till polisen i vilket han klagade över att fångarna i fängelset störde honom med sina sånger.
Kant var hypokondriker. Han förhörde sig ständigt om utvecklingen inom den medicinska vetenskapen. Han vägrade använda strumpeband av rädsla för att de kunde påverka blodcirkulationen i benen. Varje månad brukade han granska mortalitetsstatistiken för Königsberg och försöka beräkna sin förväntade livslängd.
Trots sin rationella läggning kunde han vara mycket emotionell. Om någon i hans närhet blev sjuk, förlorade han snabbt koncentrationsförmågan. Han kunde lägga ned på mycket tid och kraft på att förhöra sig om personens hälsotillstånd, men när individen ifråga väl hade dött, förlorade han nästan omedelbart allt intresse och uppträdde som om han var mer eller mindre likgiltig i förhållande till det inträffade. Han brukade säga att sjukdomar ger oss anledning att frukta det värsta och att hoppas på det bästa, men döden terminerar båda. Det enda som vi kan göra är att gå vidare.

De sista åren

Kant var känd för sin blixtrande intelligens och sitt fantastiska minne, men i takt med att han åldrades försvagades hans kognitiva förmågor.
Han blev alltmer intellektuellt enögd. Istället för att pröva olika teorier, bestämde han sig för en teori och höll fast vid den. Under en period var han övertygad om att allt kunde förklaras med elektricitet. En epidemi bland stadens katter berodde på elektricitet. Han fick för sig att molnen på himlen hade en bestämd konfiguration och att detta kunde förklaras med elektricitet. Han var övertygad om att hans huvudvärksproblem hade med elektricitet att göra.
Kants minne försämrades successivt med följden att han började att upprepa sig. Han kunde berätta samma historia flera gånger i följd. Som ett motdrag införde han ett system med papperslappar för att bättre komma ihåg saker. Till slut blev systemet med papperslappar så svårt att administrera att han ersatte det med en anteckningsbok.
Han förlorade sin känsla för tid. Han kunde uppleva en minuts väntan som en evighet. Han blev alltmer otålig. De sista åren av sitt liv skaffade han sig en ny vana. Han började dricka kaffe efter middagen. Kaffet skulle alltid serveras omedelbart. I annat fall väcktes hans irritation till liv.

If it was said, "Dear professor, the coffee will be brought up in a moment." — "Will be!" he would say, "but there’s the rub, that it only will be:

'Man never is, but always to be blest.'"

If another cried out, "The coffee is coming immediately," "Yes," he would retort, "and so is the next hour: and, by the way, it’s about that length of time that I have waited for it."

Then he would collect himself with a stoical air, and say, "Well, one can die after all: it is but dying; and in the next world, thank God! there is no drinking of coffee, and consequently no - waiting for it."

Sometimes he would rise from his chair, open the door, and cry out, with a feeble querulousness, as if appealing to the last arrears of humanity amongst his fellow-creatures, "Coffee! coffee!"
And when at length he heard the servant's steps upon the stairs, he would turn round to us and, as joyfully as ever a sailor from the mast-head, he would call out, "Land, land, my dear friends, I see land."

Kant var medveten om sina svårigheter. Han blev alltmer resignerad. Han pratade allt oftare om döden. Han brukade säga att han inte längre var till någon nytta för någon annan och att han hade blivit en börda för sig själv.
Hans mentala förfall påverkade även hans dagliga rutiner. Hans promenader blev kortare och han sov alltmer. Han fick svårare att gå och ramlade allt oftare. Han ramlade till och med ur sin lässtol. Hans arbete tog allt längre tid och blev alltmer ansträngande.
Han fick svårt att skilja mellan fantasi och verklighet. Han började fantisera om sina anställda och om vad de gjorde när han inte observerade dem.
Snart började han få svårt att sova. Han förföljdes av återkommande mardrömmar som blev allt värre med tiden. Som vaken intog han en stoisk hållning till sitt sömnproblem. "No surrender now to panics of darkness", kunde han säga. Mardrömmarna vägrade dock att ge med sig och hans vänner såg till att det alltid fanns ett tänt stearinljus i sovrummet så att han skulle kunna orientera sig i den händelse att han vaknade mitt i mörka natten.
Kant dog i februari 1804, men redan under hösten det föregående året hade hans hälsa försämrats allvarligt. Hans aptit svek nu honom. Han hade börjat att se dåligt på det högra ögat. Det vänstra ögat hade sedan länge varit obrukbart. Med nedsatt syn kunde kan inte längre läsa eller skriva. En följd blev att han tidvis isolerade sig och att han blev alltmer ointresserad av att träffa nya människor.
Hans middagar blev allt kortare och efteråt lade han sig omedelbart för att sova. I december 1803 kunde han inte hitta matbesticken under middagen. Hans minne hade nu försämrats så kraftigt att han inte längre kunde skriva sitt namn eftersom han hade glömt bort hur det stavades.
De sista middagarna präglades av en tilltagande melankoli. Kant satt ofta i tystnad och det behövdes kuddar för att staga upp honom för att förhindra att han skulle ramla av sin stol. Konversationer hade blivit omöjliga på grund av hans dåliga hörsel och hans tal hade blivit allt mer osammanhängande.
Sittandes i sin säng kunde han ta av sig sina kläder för att sedan ta på sig dem och upprepa denna cykel tills någon avbröt honom.
Till slut slutade han att äta och dricka och snart låg han blek och orkeslös med tom blick i sin säng. De sista timmarna blev hans ansikte och läppar missfärgade. Den sista kampen hade inletts. Efter att ha andats oregelbundet en kort stund, slutade han att röra på sig och tystnaden sänkte sig över rummet. Modernitetens största filosof hade avlidit.