Samtiden.com

Du är här

I den ideologiska bubblan

Förra artikeln handlade om Paul Johnsons bok Intellectuals. Johnson delade in gruppen reflekterande individer i två undergrupper: de som är intresserade av människor och de som är intresserade av idéer. Lenin tillhörde den sistnämnda gruppen. Den brittiske filosofen Bertrand Russell träffade Lenin år 1920 och beskrev honom med följande ord:

He is dictatorial, calm, incapable of fear, extraordinarily devoid of self-seeking, an embodied theory. The materialist conception of history, one feels, is his lifeblood. He resembles a professor in his desire to have the theory understood and in his fury with those who misunderstand or disagree, as also in his love of expounding. I got the impression that he despises a great many people and is an intellectual aristocrat.

I denna artikel ska vi illustrera Johnsons tes med några svenska exempel.

Marx

Källa: Hermann Traub.

Från verklighet till teori

Postmodern samhällskritik gör ingen distinktion mellan teori och verklighet. Verkligheten uppfattas som en social konstruktion och den politiska kampen handlar följaktligen om vilka sociala konstruktioner som ska dominera.
Marxismen är annorlunda. Den baseras på idén om en objektivt existerande verklighet. Dess premiss är materialistisk. Marx' ambition var att ställa den revolutionära kampen på vetenskaplig grundval. Detta var marxismens styrka, men också det som skulle få den på fall. Anledningen var naturligtvis förhållandena i de realsocialistiska länderna. Det ekonomiska, politiska och moraliska förfallet i socialiststaterna gav upphov till en smärtsam kognitiv dissonans hos västs kommunister. I teorin var socialismen överlägsen kapitalismen ekonomiskt, politisk och moraliskt. I realiteten var socialismen en ekonomisk, politisk och moralisk katastrof.
Man kan eliminera kognitiv dissonans på två sätt.
En möjlighet är att överge den problematiska teorin och acceptera verkligheten. En annan strategi innebär att man förnekar verkligheten.
De svenska kommunisterna valde det sistnämnda alternativet. I takt med att realsocialismen urartade ekonomiskt, politiskt och moraliskt, blev den socialistiska argumentationen allt mer teoretisk. Kommunisterna utvecklade ett nyspråk som förblindade dem och till slut var de oförmögna att skilja mellan fantasi och verklighet.

Finland provocerar Sovjet

I november 1939 invaderade Stalins Sovjet Finland. Svenska kommunister försvarade invasionen. Varför gjorde de det? Problemet var inte att de inte förstod att sovjetiska trupper hade tågat in i Finland. De förstod det mycket väl. Moskva erkände det. Det var inte det som var problemet. För de svenska kommunisterna var den ryska invasionen ingen aggressionshandling. Den hade tvärtom ett nobelt syfte och det var det som gjorde den försvarbar.
Vad menade de?
Enligt imperialismteorin kan socialistiska stater inte vara imperialistiska. Kapitalistiska länder är däremot alltid imperialistiska. I realiteten var sovjetisk utrikespolitik i högsta grad imperialistisk, men i den kommunistiska teorin hade verkligheten stipulerats bort.
Eftersom Sovjet var socialistiskt, kunde kriget inte skyllas på Stalin. Följaktligen var det i och för sig korrekt att Röda armén hade trängt in i Finland, men eftersom de sovjetiska styrkorna, per definition, inte kunde vara en imperialistisk armé, måste de ha blivit provocerade av de kapitalistiska finländarna. På detta sätt blev en regelrätt invasion av ett fredligt grannland en antiimperialistisk självförsvarshandling som i efterhand utvidgades till en antifascistisk upprensningsaktion.

Östeuropas folk kräver socialism

Socialismen kom till Östeuropa på sovjetiska bajonetter. Våra riksdagskommunister hävdade emellertid att den östeuropeiska socialismen var ett resultat av folkliga krav. Förre kommunistledaren Lars Ohly beskrev som ungkommunist öststaterna som "befriade områden".
Den östeuropeiska socialismen kunde inte vara en konsekvens av sovjetisk imperialism av logiska skäl. För Schymans parti var begreppet "sovjetisk imperialism" en kontradiktorisk term. Det var lika ologiskt att säga att sovjetisk utrikespolitik är imperialistisk som att påstå att en ungkarl är gift. Sovjet var en socialistisk stat och socialismen är, per definition, antiimperialistisk.
Men hur visste de svenska kommunisterna att Östeuropas folk hade krävt socialism? De visste det av samma skäl som de visste att öststatssocialismen inte var något som Sovjet hade påtvingat de östeuropeiska folken. Det var ologiskt att anta något annat. I den marxistiska teorin är arbetarklassen ju inte endast förtryckt, den är förtryckt i sin egenskap av arbetarklass och den är förtryckt av borgarklassen. Således är det logiskt att arbetarklassen kräver socialism eller eliminerandet av borgarklassen. Följaktligen måste den östeuropeiska socialismen varit resultatet av folklig, socialistisk kamp.

Arbetarklassen har makten i öststaterna

Vad menade dåvarande Vpk-ledaren CH Hermansson när han åtta år före Berlinmurens fall offentligen proklamerade att arbetarklassen har makten i öststaterna? Påståendet var ju absurt. Östeuropeiska arbetare hade ingen makt alls. De levde i enpartidiktaturer. Arbetare i det kapitalistiska väst åtnjöt demokratiska fri- och rättigheter och ett ekonomiskt välstånd som arbetare i de så kallade folkdemokratierna endast kunde drömma om. De sistnämnda kunde inte ens åka på utlandssemester. I en del socialiststater hade människor inte rätt att bosätta sig var de ville. De var omgivna av murverk och taggtråd.
Hur visste Hermansson att det var arbetarklassen som hade makten i DDR? Det var väl ändå ett empiriskt problem? Inte för Hermansson. Eftersom öststaterna inte längre var kapitalistiska, måste de vara socialistiska. Eftersom de är socialistiska, kan borgarklassen inte ha makten. Eftersom borgarklassen inte har makten, måste arbetarklassen ha makten.
När Werners partikollega Jörn Svensson förklarade att det ska vara förbjudet att ifrågasätta statsmakten i ett framtida socialistiskt Sverige, underförstod han att ett sådant ifrågasättande endast kan komma från kapitalistvänliga grupper. Detta var naturligtvis empiriskt nonsens, men Svenssons argument var marxistiskt korrekt. Arbetarklassen kan i den marxistiska teorin inte ha några invändningar mot socialismen.

Stalin var älskad av folket

Det svenska kommunistpartiets hyllningar till Stalin är fulla av referenser till arbetarklassen, folken och mänskligheten, men även här handlar det om abstraktioner, inte om konkreta människor. Kapitalism definieras i termer av förtryck och exploatering. Eftersom Sovjetunionen har avskaffat kapitalismen, finns det inget förtryck och exploatering i Sovjet. Därför kan Stalin inte vara diktator. Tvärtom: Stalin måste vara ett geni eftersom han inte endast ledde kampen mot förtryck och exploatering, han konsoliderade ju också socialismens position nationellt och internationellt. Dessutom: eftersom han gjort allt detta måste han vara älskad av den sovjetiska arbetarklassen som, tack vare Stalin, inte längre är förtryckt och exploaterad av borgarklassen.

Visa flyktingar är, per definition, fascister!

En av den samtida kommunistiska vänsterns paradfrågor är flyktingfrågan. Det svenska kommunistpartiet har emellertid inte alltid varit flyktingvänligt.
År 1939 ingick Hitler och Stalin den så kallade Molotov-Ribbentropppakten. Avtalet innebar bland annat att Polen delades upp och att Sovjet annekterade baltstaterna. Det sistnämnda ledde till en flyktingström från Estland, Lettland och Litauen till bland annat Sverige. Hur reagerade det svenska kommunistpartiet? Det stödde naturligtvis ockupationen. Partiorganet Ny dag skrev:

Röda armén hälsas med blommor och bifallsrop. ...
Nu väntas regeringar som återspeglar folkviljan. ...
De nya trupperna har börjat marschen in och hälsas med begeistring av de arbetande massorna i respektive länder, som alltid förstått att folkens fred och välstånd i Baltikum måste byggas på ärligt samarbete med Sovjetunionen.

Partiet stödde emellertid inte endast den sovjetiska ockupationen, Ny Dag hävdade att de baltiska flyktingarna var fascister:

De nyttiga människorna i Baltikum ... stannar kvar i sina befriade hemländer för att bygga starka socialistiska demokratier ...
Det värdefulla folket stannar, men det fascistiska patrasket kommer till oss.
Quislingarnas invasion har börjat.
Den baltiska fascistimporten.

De svenska kommunisterna hade inget problem med att förstå att balterna var på flykt. Skillnaden var att de betraktade flyktingströmmen ur ett marxistiskt perspektiv. Kapitalismen definieras som vanligt i termer av förtryck och exploatering. Eftersom Sovjet hade avskaffat kapitalismen i baltstaterna, var förtrycket och exploateringen avskaffad vilket i sin tur innebar att alla utom exploatörerna och förtryckarna var glada och nöjda. Eftersom förtryckarna och exploatörerna antas ha varit hatade av alla de som de har förtryckt och exploaterat, valde förtryckarna och exploatörerna att fly landet när förtrycket och exploateringen avskaffades och Baltikum blev socialistiskt. Följaktligen måste baltflyktingarna vara fascister.

Tjeckoslovakien är inte ockuperat av Sovjetunionen

År 1975 kungjorde partiordföranden Lars Werner att Tjeckoslovakien inte alls var ockuperat:

Jag anser inte att Tjeckoslovakien är ockuperat ... Jag anser att Tjeckoslovakien har en regim som de skulle ha haft oavsett om det skett en inmarsch eller inte.

Tjeckoslovakien var naturligtvis ockuperat, men Werner representerade ett parti som inte ville fördöma ockupationen mer än nödvändigt och det krävde att ockupationen antingen förnekades eller rationaliserades.
Werners argument var i grunden historiefilosofiskt. Marx hade lärt kamrat Werner att historien har ett ändamål. Tjeckoslovakien var dömt av historien att bli socialistiskt. Det faktum att Tjeckoslovakien var ockuperat av Röda armén, ändrade inte på detta faktum. Därför hade "Tjeckoslovakien … en regim som landet skulle ha haft oavsett om det skett en inmarsch eller inte".

Gudrun Schyman räddar kommunismen

Många uppfattade Gudrun Schyman som en förnyare. Schyman ville, sades det, distansera Vänsterpartiet från den kommunistiska ideologin. Det var endast delvis sant. Låt oss lyssna på Schyman:

Men när vi ser oss omkring och ser på hur den reellt existerande kommunismen har sett ut, så är det ju långt ifrån den människans frigörelse som var ursprungstanken. Det handlade ju om diktatur och förtryck i omfattande grad.

Efter det att Berlinmuren hade fallit, förnekade Schyman igen att kommunismen var i kris:

Kommunismen har inte gått in i en avgörande kris, snarare tvärtom.

Schymans dilemma såg ut på följande sätt: hon kunde inte förneka kommunismens brott, men hon ville heller inte skrota den kommunistiska idén. Den hade fortfarande ett propagandavärde. Man kan förstå om detta gav henne huvudvärk. Om alla försök att applicera den kommunistiska idén på verkligheten har lett till "diktatur och förtryck", hur fasen ska man då kunna försvara den?
En möjlighet är att hävda att den kommunistiska idén inte kan appliceras på verkligheten. Schyman sade det naturligtvis inte högt, men det var så hon resonerade. Om kommunismen är en abstrakt idé som inte kan appliceras på verkligheten, kan Gularkipelagen och den politiska repressionen i öst inte ha med kommunism att göra.
Räddningsaktionen kom dock med ett högt pris. Kommunistisk politik kunde förvisso inte längre kritiseras för att vara kommunistisk, men det berodde på att det omöjligen kan existera kommunistisk politik. Schyman hade räddat kommunismen genom att göra den politiskt irrelevant. Den hade förvandlats till en poetisk sanning eller kanske rentav en teologisk sanning om än med bibehållet propagandavärde.

Summering

I Intellectuals hävdade Paul Johnson att när vänsterintellektuella pratar om mänskligheten är det människan i allmänhet eller Mänskligheten som de syftar på. Individer är helt ointressanta. De är endast resurser för den socialistiska staten. Bertolt Brecht brukade säga att man måste vara hänsynslös i relationer med individer om man ska kunna tjäna kollektivet.
När svenska kommunister försvarade öststaterna gjorde de något snarlikt. Liberaler och socialdemokrater kritiserade det faktiska förtrycket av människor i kommuniststaterna, kommunisterna svarade med definitioner och härledningar från premisser som de var ensamma om att betrakta som sanna.