Samtiden.com

Du är här

Fallet David Irving I

PDF version

Den 20 februari dömde en österrikisk domstol den brittiska historikern David Irving till tre års fängelse. Irvings brott var att han i ett tal i Österrike hade sagt att det inte fanns några gaskammare i Auschwitz.
I denna artikel skall vi titta lite närmare på domen mot Irving och diskutera dess implikationer, men innan vi gör det skall vi bekanta oss med personen David Irving och den storm som har blåst upp kring hans författarskap. Framställningen kommer i huvudsak att kretsa kring den stämningsansökan som Irving lämnade in 1998 mot Deborah Lipstadt och bokförlaget Penguin Books.

Bakgrund

David Irving föddes år 1938 i Essex, England. Fadern var befäl i den brittiska flottan, modern arbetade som illustratör. Efter att ha misslyckats som fysikstudent reste den unge Irving till Tyskland för att arbeta på ett stålverk. Efter en kort visit i Spanien återvände han till England och skrev den bok som han kanske är mest känd för: The Destruction of Dresden. Boken blev en kommersiell succé och det dröjde inte länge innan Irving hade etablerat sig som expert på andra världskriget och Hitlertyskland. I slutet på 80-talet stod Irving på höjden av sin karriär. Han hade nästan 20 böcker bakom sig och var en av Europas mest omtalade och framgångsrika intellektuella kändisar. Men Irving var inte endast en framgångsrik författare, han var också djupt omstridd. 1968 stämdes han för förtal för sin bok The Destruction of Convoy PQ17. I sin kanske mest kontroversiella bok, Hitler's War från 1977, hävdar han att Hitler var okunnig om vad som skedde i de tyska dödslägren.
Kritiken nådde närmast stormlika proportioner när Irving i slutet av 80-talet lät publicera den så kallade Leuchterrapporten på sitt förlag, Focal Point. Enligt Leuchterrapporten är det inte sant att nazisterna använde gaskammare för att mörda judar i Auschwitz. Kritiken av Irving kulminerade med boken Denying the Holocaust (1993), skriven av den amerikanska historikern Deborah Lipstadt. Lipstadt menade inte endast att Irving är en av samtidens mest farliga historierevisionister, hon hävdade också att Irvings böcker är ren och skär nazistpropaganda. Irving svarade med att stämma Lipstadt och bokförlaget Penguin Books för förtal.

David Irving versus Deborah Lipstadt och Penguin Books

Det finns flera skäl att ta upp rättegången till diskussion. Det kanske viktigaste skälet är att den visar att demokratiska samhällen kan hantera auktoritära tendenser utan att använda sig av repressiva medel. Men den är också intressant som intellektuellt fenomen, dvs. på grund av vad den avslöjar om Irving. Rättegången inleddes i London i januari år 2000. I sitt inledningsanförande hävdade Irving att han inte förnekade den nazistiska utrotningspolitiken och att Lipstadts beskrivning av honom som en förintelseförnekare och intellektuell nazist hade gjort det omöjligt för honom att försörja sig som författare:

My books have appeared between hard covers under the imprint of the finest publishing houses. I might mention in this country the imprints of William Kimber Ltd, Cassell & Company Ltd, Macmillan Limited, Hodder & Stoughton, Penguin - Penguin, the First Defendants in this action - and Allen Lane and others. As the Second Defendant is, I understand, an American citizen, it might be meritorious for me to add that my works have also been published by her country's leading publishing houses too, including the Viking Press, Little, Brown, Simon & Schuster, Holt, Reinhardt, Winston, St Martin's Press and a score of no less reputable paperback publishing houses. ... That situation no longer obtains, my Lord. By virtue of the activities of the Defendants, in particular of the Second Defendant, and of those who funded her and guided her hand, I have since 1996 seen one fearful publisher after another falling away from me, declining to reprint my works, refusing to accept new commissions and turning their backs on me when I approach. ... So these Defendants have done very real damage to my professional existence.
I have never held myself out to be a Holocaust expert, nor have I written books about what is now called the Holocaust. If I am an expert in anything at all, I may be so immodest to submit that it is in the role that Adolf Hitler played in the propagation of World War II, and in the decisions which he made and the knowledge on which he based those decisions. ...
I intend to show that far from being a "Holocaust denier" - the phrase in the title of the book - I have repeatedly draw attention to major aspects of the Holocaust and I have described them and I have provided historical documents, both to the community of scholars and to the general public of which they were completely unaware before I discovered these documents, and published them and translated them.

Irving förklarade också vad han förväntade sig av Lipstadt:

To justify her allegations of manipulation and distortion, it will not suffice for Professor Lipstadt to show, if she can, that I misrepresented what happened, but that I knew what happened and that I perversely and deliberately, for whatever purpose, portrayed it differently from how I knew it to have happened.

Irvings försäkran att han inte är en förintelseförnekare togs emot med en grov nypa salt av initierade bedömare. Irving är känd för att strö antisemitiska uttalanden omkring sig. I ett tal i Kanada år 1990 hävdade han följande:

And the only way to overcome this appalling pseudo-religious atmosphere that surrounds the whole of this immense tragedy called World War II is to treat these little legends with the ridicule and bad taste that they deserve. Ridicule isn't enough, you've got to be tasteless about it. You've got to say things like: "More women died on the back seat of Senator Edward Kennedy's car at Chappaquiddick than died in the gas chamber at Auschwitz." (Laughter in audience). You think that's tasteless? What about this: (Laughter in audience) I'm forming an association especially dedicated to all these liars, the ones who try to kid people that they were in these concentration camps. It's called "The Auschwitz Survivors, Survivors of the Holocaust, and Other Liars" - "A.S.S.H.O.L.E.S."(Laughter in audience). Can't get more tasteless than that. But you've got to be tasteless because these people deserve all our contempt, and in fact they deserve the contempt of the real Jewish community and the people, whatever their class and colour, who did suffer.

Irving hade, av allt att döma, två målsättningar med sin stämningsansökan. För det första ville han tvinga Lipstadt och Penguin Books att betala skadestånd till honom. För det andra ville han utnyttja rättegången för att få till stånd en uppgörelse med den konventionella historieskrivningen om andra världskriget. Lipstads team hade en helt annan taktik. Lipstadts advokat, Richard Rampton:

My Lord, Mr Irving calls himself an historian. The truth is, however, that he is not an historian at all but a falsifier of history. To put it bluntly, he is a liar. Lies may take various forms and may as often consist of suppression or omission as a direct falsehood or invention, but in the end all forms of lying converge into a single definition, wilful, deliberate misstatement of the facts. Mr Irving has used many different means to falsify history, invention, misquotation, suppression, distortion, manipulation and not least mistranslation, but those all these techniques have the same ultimate effect, falsification of the truth.

Enligt Rampton är Lipstadts karakterisering av Irving i "Denying the Holocaust" inte förtal, utan en med sanningen överensstämmande beskrivning av verkligheten. För att kunna leda sin tes i bevis hade Lipstadt och Penguin Books hyrt in historieprofessorn Richard Evans. Evans extremt detaljerade genomgång av Irvings arbeten är flera hundra sidor lång och dess huvudslutsats är en katastrof för Irving. Evans:

The discovery of the extent of Irving's disregard for the proper methods of historical scholarship was not only surprising but also deeply shocking. As this Report will show, it goes well beyond what Lipstadt alleges. I was not prepared for the sheer depths of duplicity which I encountered in Irving's treatment of the historical sources, nor for the way in which this dishonesty permeated his entire written and spoken output. It is as all-pervasive in his early work as it is in his later publications.

Enligt Evans är Irving inte endast en oseriös historiker, han är dessutom historierevisionist och Hitlerbeundrare. I denna första artikel skall vi bekanta oss med Evans allmänna omdöme om Irving som historiker. I nästa artikel skall vi titta lite närmare på Evans genomgång av Irvings böcker. Vi skall också ta upp till diskussion Österrikes beslut att döma Irving till tre års fängelse.

Allmänna synpunkter

Irvings syn på sig själv kan sammanfattas med följande ord: det finns så kallade historikers och det finns David Irving. Irving menar att hans forskning överglänser det som andra historiker har förmått producera. Han uttalar sig gärna nedvärderande om akademiskt baserade historiker och säger inte sällan att han ser som sin uppgift att provocera:

The agenda I have, I suppose, is, all right, I admit it, I like seeing the other historians with egg on their face. And they're getting a lot of egg on their face now, because I'm challenging them to produce the evidence for what they've been saying for fifty years.

Irving har myntat uttrycket "Real History" för att beskriva vad han gör. Irving menar att "Real History" utmanar den konventionella historieskrivningen i det att den är baserad på omsorgsfull arkivforskning. Den traditionella historien handlar inte om verkligheten, utan om böcker. Enligt Irving är den moderna historieskrivningen en slags raffinerad citationsövning där historikerna skriver böcker och artiklar och varandras böcker och artiklar. Irving påpekar gärna att hans kritik av den konventionella historieforskningen har gjort honom impopulär bland professionella historiker samtidigt som han understryker att det är en impopularitet som ytterst är grundad i avundsjuka.
Irving menar också att det är hans vetenskapliga tillvägagångssätt som är förklaringen till varför hans historiska undersökningar uppfattas som kontroversiella: de utmanar läsarens fördomar istället för att, som den konventionella historieskrivningen gör, söva ned denne med klichéer:

It is the word real that frightens my opponents, because they have got away with it now for the last fifty years, with their Madison-avenue, their Hollywood versions of history, their television versions of history. Real history is what we find in the archives, and it frightens my opponents because it takes the planks out from beneath their feet.

Richard Evans är av den uppfattningen att Irvings beskrivning av den professionella historieforskningen är rent nonsens. Han förnekar inte att det finns dåliga böcker om andra världskriget och Hitler, men anser att det inte ger Irving rätt att dra disciplinen över en kam. Inte heller är det sant att Irving är den enda historiker som har besökt krigsarkiven i Ryssland och Tyskland. Det är tvärtom vanligt att historiker företar arkivforskning. Irving beskyller akademiska historiker för att kopiera varandras böcker. Evans menar att det inte finns någon anledning till varför akademiska historiker skulle bete sig på ett sådant sätt. Problemet med forskningen om andra världskriget och det tredje riket är inte arkivens otillgänglighet eller bristen på källdokument:

Historians of the "Third Reich" and the Second World War are more in danger of drowning in a sea of sources. There is no reason for historians of Nazi Germany to copy from each other, nor in fact does Irving anywhere present any solid evidence that they do so.

Det faktum att forskare emellanåt citerar varandra är helt naturligt. Det tillgängliga materialet om andra världskriget är idag så omfattande att det knappast är möjligt för en enda person att granska allt. Så länge historikern anger sina källor är det helt i sin ordning att åberopa sig på andras forskningsresultat. Det har inget med plagiarism att göra.
Irving hävdar också att den konventionella historieforskningen inte använder samma rigoröst vetenskapliga metoder som han själv gör. Inte heller detta är sant, skriver Evans. Irvings forskning är tvärtom extremt tendentiös. För Irving innebär den kritiska approachen att historikern inte behöver ta nazismens offer på allvar och skälet är, menar Evans, att Irving anser att de drabbade är part i målet. Judarna har ett intresse att bevaka, de drivs av ekonomiska intressen eller av hämndbegär. Samtidigt accepterar Irving okritiskt vittnesberättelser när dessa härrör från gamla nazister, trots att även dessa skulle kunna sägas ha ett intresse att bevaka.
Det är inte ovanligt att nazister drabbas av minnesförlust när de blir uppmanade att beskriva den roll som de själva spelade under Hitlers styre. I ett brev till den ungerska journalisten Gitta Sereny förklarade Hitlers rustningsminister Albert Speer hur han såg på Irvings tes från Hitler's War att führern inte kände till det som hände i dödslägren:

Det var "befängt", skrev han, att tro att någon annan än Hitler kunde ha kommit på denna idé. "Det tyder på en djup okunnighet om Hitlertyskland, där inget av någorlunda vikt kunde ske utan att han visste om det eller gav order om det."

Men när Sereny konfronterade Speer med hans egen roll i Hitlertyskland, svarade han i regel på ett undvikande sätt. Det var först mot slutet av 70-talet som Speer medgav att han bar åtminstone ett indirekt ansvar. Varför sade inte Speer samma sak i Nürnberg? Sereny tvekar inte en sekund om svaret: "Om Speer hade sagt samma sak i Nürnberg skulle han ha blivit hängd." Det är alltså inte orimligt att anta att gamla nazister förskönar Hitlertyskland eller åtminstone sin roll i systemet därför att de vill undvika att bli dömda av samtiden.
Det är heller inte korrekt att Irving åtnjuter respekt bland professionella historiker. De som brukar uttrycka sympati beträffande Irving är ofta personer utan specialistkunskaper.
Irvings författarskap har också lett till att han hamnat i flera juridiska tvister. Sedan slutet av 80-talet har Irving haft stora svårigheter att hitta förlag som är villiga att trycka hans böcker. Irving menar att det beror på att han är utsatt för en judisk konspiration, men motviljan mot Irving har helt andra orsaker, menar Evans. Irvings åsikter har dessutom medfört att han har blivit deporterad från Österrike, Kanada och Tyskland. Evans menar att det är otänkbart att en respektabel historiker skulle bli utsatt för samma behandling som Irving.

Evans menar dock inte att Irvings dåliga rykte räcker för att misskreditera hans teorier. Det är inte ovanligt att korrekta teorier är djupt kontroversiella när de lanseras. Huruvida Irvings forskning är värd att tas på allvar kan bara avgöras genom en granskning av hans argument och de källor som argumenten baserar sig på. I nästa artikel skall vi titta lite närmare på Richard Evans studie av David Irvings författarskap.