Philosophy. Problems and Principles. Del II

Submitted by Fähstorkh on Wed, 01/27/2021 - 15:58

Den förra artikeln avslutades med en fråga. Finns det en värld bortom tiden? Frågan anmäler sig på grund av vårt predikament som människor. Vi är medvetna om oss själva. Vi vet om att vi ska dö. Scruton menar att vi egentligen inte är oroliga för att dö, vi oroar sig över att döden är vår resas slut.
Vad händer när vi dör? Kroppen dör givetvis, men vad händer med personen? Är personen en del av kroppen eller lämnar den kroppen för en värld utanför tiden? En värld där inget förändras, där vi har evigt liv?
Scrutons svar är att den förhoppningen förmodligen saknar intellektuell grund, men likväl är frågan filosofiskt intressant.

Roger Scruton

Roger Scruton. Källa: Wikipedia.

Ett liv bortom tiden?

Om det finns evigt liv, måste det befinna sig utanför tiden. Platon försökte begripliggöra denna idé med exempel ifrån matematiken. Siffran två är tidlös. Två är två oberoende av tid och rum. Det är inte fallet att två var en sak på 1700-talet, en helt annan sak på 1900-talet och vem vet: kanske något helt annorlunda i framtiden. Två är alltid två och skälet är att siffran två, till skillnad från en människa, existerar utanför det temporala universum.

Det är så vi ska förstå den sfär som människan inträder i efter döden. Det var Platons åsikt.

Det är dessvärre en djupt problematisk idé.

Det första problemet har med relationen mellan vår värld, den temporala världen, och den tidlösa världen. Hur i all världen ska vi kunna ta oss dit? Det är ju två helt olika världar.
Det andra problemet har att göra med möjligheten att existera i en tidlös värld. Kan vi människor verkligen existera i en värld som saknar då, nu och framtid? I en oföränderlig värld är det meningslöst att säga "Jag gjorde x igår och planerar att göra y om en vecka".
Det tredje problemet handlar om vår relation till Gud. Hur kan en Gud som är tidlös relatera sig till människor som är beroende av tiden för att förstå sig själva och sin värld? Gud sägs vara, liksom vi, en person, men kan han verkligen förstå oss om han, till skillnad från oss, är oföränderlig? Kan vi relatera oss till något som är tidlöst? Till siffran två?
Det fjärde problemet handlar om Gud fader själv. Om Gud existerar, är han, i likhet med siffran två, tidlös. Om detta är sant, kan Gud inte intervenera i världen. Om Gud inte är en del av vår värld, kan han inte påverka den. Hur skulle han kunna göra det? Han skulle ha lika mycket makt som siffran två.
Det femte problemet handlar även det om Guds tidlöshet. Kristna är övertygade om att Gud vakar över oss, att han bistår oss när vi upplever motgångar, men om Gud har samma existensstatus som siffran två kan han inte göra något överhuvudtaget. Låt oss till exempel anta att Gud beslutar sig för att straffa redaktören med hänvisning till att undertecknad vid flera tillfällen har ifrågasatt hans existens. En sådan Gud hade inte varit samma Gud före beslutet som efter det. Om Gud är perfekt, kan han inte förändras. Detta utesluter alla former av interventioner till människors fördel.

Frågan är således varför vissa människor hoppas på det tidlöshet?

Redaktören har alltid misstänkt att det beror på att inte alla människor är intresserade av filosofiska spetsfundigheter.

Scruton menar att orsaken ska sökas på en fenomenologisk nivå. Det handlar om hur vi upplever oss själva. Om jag vill studera mitt knä, har jag inga problem att lokalisera det, men var är jag? Vi kan rikta vår blick inåt, men det hjälper föga. Vi hittar känslor och stämningar, men inte det som upplever dessa. Vi finner tankar, men inte det som tänker.
Kant hade ett namn för denna upplevelse: transcendentalt subjekt. Det transcendentala subjektet ska inte förväxlas med det empiriska jaget. Vi kan inte betrakta oss själva på samma sätt som vi betraktar våra kroppsdelar. Vår inre blick kan inte se sig själv. Det transcendentala subjektet kan inte lokaliseras. Det är som att vi betraktar oss själva från en annan dimension än den värld som är strukturerad i termer av tid och rum.

Detta bevisar naturligtvis ingenting, allra minst att personen överlever döden, men det kanske hjälper det oss att förstå varför människor vill tro på ett liv efter detta. Scruton tror det.

Det är emellertid inte den enda och kanske viktigaste orsaken. Det finns ytterligare en orsak: metafysisk ensamhet. Metafysisk ensamhet handlar inte om brist på vänner, utan om att inte känna sig hemma i världen. Scruton förklarar denna märkliga upplevelse med hänvisning till vår duala natur. Vi har en kropp som ska dö, men ett inre som inte verkar vara en del av samma kropp. Vi är i världen, men inte en del av den. Detta är roten till vårt metafysiska främlingskap.
Kristendomen har löst detta problem genom att personifiera det fysiska universum. Vi sägs vara skapade i Guds avbild. Alltså är Gud en person. Universum sägs vara skapat av Gud. Alltså är det inte ett livlöst, kausalt sammanhang. Genom att personifiera det fysiska universum överbryggar kristendomen distansen mellan subjekt och objekt.
Frågan är således om det är möjligt att brygga klyftan mellan subjekt och objekt på annat sätt, utan en religiös världsbild, utan Gud? Scruton menar att det kräver att vi bevisar att människan är fri. Är detta möjligt? Är det möjligt i upplysningens och vetenskapens tidevarv att försvara mänsklig frihet?

Frihet

Scruton säger att det är uppenbart att vi har fri vilja. Vi kan bestämma oss för att göra något som vi inte vill göra. Vi kan avstå från att göra något som vi vill göra.
och vis. Det existerar inte längre en global eller slutgiltig lösning på problemet.
Determinismförespråkare som Sam Harris hävdar att frihet är en illusion. Det faktum att vi upplever oss som fria inte innebär att vi är det. Scruton avfärdar Harris' argument som ett retoriskt knep: det är, säger han, inte vår uppgift att bevisa att vi är fria. Det är Harris' uppgift.
och vis. Det existerar inte längre en global eller slutgiltig lösning på problemet.
Frågan är dock hur ska vi förstå denna frihet?

Kant brottades med detta problem i sin Kritik. Det fria subjektet, sade han, måste vara transcendentalt. I annat fall underordnas det naturens kausalitet. Frågan är emellertid hur det då kan påverka världen? Hur kan något som inte är en del av världen påverka världen? Kant hade inget bra svar på den frågan, men han insisterade på att det måste vara på det sättet.

Kants infallsvinkel var filosofisk. Scruton menar att vi bättre kan förstå mänsklig frihet genom att studera ordinärt socialt samspel. Många gånger är en persons beteende en bättre ledtråd till dennes åsikter än dennes uttryckta ståndpunkter.

Den fråga som vi skulle kunna ställa lyder: Lever determinister verkligen som de lär? Nej, det gör de inte. Även de mest förhärdade determinister uppfostrar sina barn till att inte ljuga. Skälet är naturligtvis att de är övertygade om att barn, i likhet med vuxna, kan välja mellan att ljuga och att tala sanning. Scruton menar att det sociala samspelet är en moralisk dialog och att determinister i realiteten är lika moraliskt hetlevrade som existentialister. Det är endast i akademiska sammanhang som de försvarar determinism. Sam Harris är ett exempel. Ena dagen ifrågasätter han den fria viljan, den andra dagen anklagar han USA:s förre president Donald Trump för att ljuga.

Innebär det att deterministiska förklaringar aldrig kan användas om mänskligt beteende? Nej, det gör det inte. Skillnaden mellan vetenskaper och pseudovetenskaper är att den vetenskapliga subjektkritiken är selektiv. Marx' subjektkritik är ett exempel på pseudovetenskap. Marx beskrev kapitalismen som en "naturhistorisk process, styrd av lagar, som inte endast är oberoende av människors vilja, medvetande och avsikter utan tvärtom själva bestämmer deras vilja, medvetande och avsikter". Detta är pseudovetenskapligt nonsens.

Vad menar vi då när vi säger att en selektiv subjektkritik är legitim? Det finns situationer då det är helt i sin ordning att behandla människor som objekt. En individ som är oförmögen att kontrollera sina impulser är ingen genuin person. En sådan varelse kan man inte argumentera med. Psykiska sjukdomar kan beröva en individ dennes handlingsfrihet.
I denna mening är vår frihet ofta relativ och vi måste kämpa för att inte förlora den. Den före detta alkoholisten är medveten om att han eller hon inte kan dricka en droppe alkohol. I alkoholsammanhang äger vederbörande inte sina handlingar.

Längre än så kommer vi inte, menar Scruton. Genom att applicera ett tredjepersonsperspektiv på sociala relationer kan vi säga vad Kant försökte säga, men inte lyckades att säga. Därmed kan vi också se vad Scruton vill sätta i religionens ställe, hur han vill överbrygga klyften mellan subjekt och objekt.
Kristendomen personifierade världen genom att hävda att den är skapad av Gud. Världen är inte ett anonymt, kausalt sammanhang, den har personlighet därför att den är skapad av en person. Människan är skapad i Guds avbild. Därför kan vi uppleva en sorts enhet med världen, åtminstone om vi är kristna.
Problemet är naturligtvis att många människor lever i sekulariserade samhällen. Innebär det att den metafysiska ensamheten håller på att permanentas? På sätt och vis. Det existerar inte längre en global eller slutgiltig lösning på problemet.

Det innebär emellertid inte att inget kan göras för att dämpa ensamhetskänslorna. Scruton menar att vi kan hantera vår metafysiska ensamhet genom att se oss som fria individer. När vi gör det blir vår livsvärld meningsfull och vi kan uppleva en sorts enhet med den. Det är en mening som inte leder oss till en transcendental Gud, utan tillbaka till oss själva och den värld som vi skapat i samarbete med andra människor. Filosofins uppgift är därför att försvara personen och livsvärlden mot pseudovetenskaper som marxism och freudianism.

I nästa artikel ska vi titta lite närmare på Scrutons syn på erotik, kultur och historia.