Samtiden.com

Introduktion: Föreläsningar om Bibeln

För två år sedan var den kanadensiske psykologen Jordan Peterson en anonym universitetslärare som föreläste om de mest abstrusa saker. Idag betraktas han av somliga som en av en av västvärldens mest prominenta intellektuella.
Det märkliga är att Peterson knappast kan sägas stryka sin publik medhårs.
Han pratar om manligt och kvinnligt trots att media och kulturetablissemang har förklarat den distinktionen som avskaffad. Han uppmanar människor att sluta klaga och ta ansvar för sina liv i en tid då alla pratar om rättigheter och där ordet "ansvar" anses innebära att man sparkar på den som redan ligger.
Dessutom pratar han om Bibeln. Vem kunde ana att människor i vår sekulariserade kultur skulle betala för att få höra en politiskt kontroversiell psykologiprofessor analysera Bibelns berättelser?
För att möjligt klura ut vad som ligger bakom Petersons nyvunna stjärnstatus har redaktören därför beslutat sig för att vada igenom hans föreläsningar om Bibeln.
Petersons avsikt är att gå igenom hela Bibeln. Till dags dato har han genomfört 13 föreläsningar. Redaktörens avsikt är inte att gå igenom dem alla i tur och ordning. Istället ska vi fokusera på några av de mest kända historierna:

Gerard David
Gerard David: God The Father Blessing Between Two Angels. Källa: Wikimedia.

Civilisationsfundament

Om Peterson har rätt, är Bibelberättelserna inte vilka historier som helst. De utgör grunden för vår civilisation. Det är det fundament på vilket vi alla står, troende såväl som icke-troende.
Det är naturligtvis en kontroversiell tes.
Freud menade att kristna i sin relation till Gud försökte replikera den relation som de hade till sina fäder som små barn. En annan och nästan lika känd religionskritiker förklarade att kristendomen representerar en infantilisering av den vuxna delen av människosläktet.
Problemet med denna kritik är att kristendomen också predikar att det finns ett helvete. Varför i all världen göra det om målsättningen är att människor ska må bra och känna sig trygga? Den engelske författaren James Joyce berättade att han som ung man hade fruktansvärda mardrömmar om just helvetet. Helvetet var ett slags fängelse med kilometertjocka väggar. Det var en becksvart plats i vilken en lika becksvart eld i evighet förtärde de som hade förpassats dit.
En möjlighet är att kristna uppfann helvetet för att kunna skicka sina fiender och kritiker dit. Inte heller det argumentet verkar dock hålla streck. Vem som helst kunde hamna i skärselden, även kristna. Det räckte med att man förargade Gud på ett eller annat sätt.
Marx beskrev världsreligionerna som ett opium för folket. De var ideologier designade att få människor att nöja sig med sin lott istället för att ifrågasätta klassamhället. Marx' teori hade konspirationsteoretiska drag och det är också dess svaghet. Är det verkligen möjligt att hålla en så pass omfattande sammansvärjning hemlig i 2500-3000 år? Knappast.
En alternativ tolkning är att de bibliska texterna har motstått tidens tand därför att det finns värdefull kunskap i dem, kunskaper som vi kan ha nytta av när vi brottas med vår vardag.

Utgångspunkter

En anledning till Bibelföreläsningarnas popularitet är att Peterson är en mycket engagerande föreläsare. Det faktum att han gärna illustrerar de bibliska berättelserna med konkreta exempel från hans eget liv eller arbete som klinisk psykolog gör föreläsningarna intressanta.
En viktig orsak är förmodligen att hans infallsvinkel är sekulär.
Peterson försöker inte värva människor till den kristna tron. Han argumenterar varken för eller emot Gudshypotesen. Han uppmanar oss till och med att inte tolka Bibelhistorierna bokstavligt. Istället vill han att vi behandlar dem som ett slags metaforer för människans existensvillkor, något som borde förarga Bibelfundamentalister.
Han är förvisso övertygad om att det är meningsfullt att tala om religiösa upplevelser, men han försöker att, så långt det är möjligt, förklara sådana erfarenheter i sekulära termer.
Peterson är influerad av Sigmund Freud och Carl Jung. Om vi får tro Freud och Jung, har vi inte en personlighet, utan flera. Dessa är produkter av biologiskt arv, uppfostran och social påverkan och de har alla sina egna agendor.
Han är också inspirerad av Charles Darwins teori om naturligt urval. Peterson säger sig vara ointresserad av strikt teoretisk kunskap. Resultatet av Bibelanalysen ska vara något användbart. Det ska vara något som den enskilda individen kan bruka för att förbättra sitt liv.
Sist men inte minst är han inspirerad av fenomenologisk filosofi. Fenomenologin fokuserar på den upplevda verkligheten, inte den objektiva, materiella verkligheten. Som moderna människor säger vi att verkligheten är objektiv, dvs. att den består av materiella föremål som har en bestämd struktur och som kan förklaras i kausala termer. Det är dock inte så vi upplever den. Tvärtom: vi upplever den som i hög grad meningsfull. Dessutom: vi upplever också att våra subjektiva erfarenheter är lika verkliga som de materiella objekt som utgör den objektiva verkligheten.
Petersons tes är att berättelserna i Bibeln har en fenomenologisk karaktär. De beskriver den mänskliga erfarenhetens natur, dess grundläggande struktur. Målsättningen med föreläsningarna är att analysera berättelserna och ställa frågan om de innehåller något av värde för oss moderna människor.
En varning kan vara på sin plats. Det är inte alltid lätt att följa Petersons tankebanor. Det kanske största problemet är hans ovana att alltid föreläsa utan manuskript. Föreläsningarna är starkt präglade av hans idé att man lär sig genom att improvisera och attackera idéer från olika håll och kanter. Han kommer alltså inte till föreläsningarna endast för att berätta vad han vet, utan lika mycket för att förhoppningsvis lära sig något nytt. En konsekvens av denna minst sagt originella metod är att det inte alltid är lätt att förstå vad han menar. Åtminstone är det redaktörens uppfattning.

Friedrich Nietzsche och kristendomens kris

En av Petersons främsta inspirationskällor är den tyske filosofen Friedrich Nietzsche. En vanligt förekommande uppfattning är att upplysningen tog livet av kristendomen. Det är inte sant, om vi får tro Nietzsche. Kristendomen begick självmord. Det var inte avsiktligt menat, utan en biprodukt av dess maktambitioner. Upplysningen var den yttersta konsekvensen av kristendomen, inte dess absoluta motsats.
Den katolska kyrkans kanske främsta förtjänst var att den disciplinerande det europeiska tänkandet. Den tränade människor i att betrakta verkligheten genom ett och endast ett perspektiv. När denna process var avslutad trodde människorna inte endast att de hade en odödlig själ, de var övertygade om att de levde i ett moraliskt universum och att allt som hände dem hade ett syfte.
Katolicismen hade blivit sanningen om kosmos. Den uppfattades som en absolut sanning.

Friedrich Nietzsche
Friedrich Nietzsche. Källa: Wikimedia.

Nietzsches religionskritik riktade sig mot den organiserade kristendomen. Han angrep inte enskilda kristna. Kristna var människor som ville gott och hoppades på ett evigt liv. Kyrkan var annorlunda. Den var en social institution med växande maktambitioner och den hade för avsikt att befästa sin makt genom att sprida den katolska läran. Detta skulle visa sig vara kontraproduktivt. För att kunna befästa den egna förkunnelsens status som universalförklaring var kyrkan tvungen att kontinuerligt rationalisera den heliga doktrinen. Katolicismen föll för eget grepp: i slutändan visade det sig att den katolska världsbilden inte uppfyllde de krav på rationalitet som den själv hade ställt upp. Idag kan vi iaktta något liknande i modern filosofi där den ständiga kritiken av teorier om sanning har medfört en renässans för postmodernistisk relativism.
Katolicismen transformerades på detta sätt sakteligen till en hypotes om människan, livet och kosmos. Det som hade varit en absolut sanning, blev ett antagande som man kunde argumentera för och emot. Den blev en teori bland teorier.
Det faktum att kristendomen kollapsade medförde dock inte att människor upphörde att söka sanningen. De sökte den endast på annat håll. Människor gav alltså inte upp sanningssökandet när kristna världsbilden blev allt svårare att försvara intellektuellt, istället riktade de sin nyfikenhet mot den materiella verkligheten. Det var på detta sätt som kristendomen banade väg för upplysningen.
Nietzsches kristendomskritik brukar beskrivas som triumfatorisk. I realiteten var han djupt oroad över vad som skulle komma i dess ställe. Något måste komma, menade han. Kristendomen var, trots allt, den västerländska civilisationens fundament. Nietzsche gav uttryck för sin oro i Den glada vetenskapen:

Vi har dödat honom — ni och jag! Vi alla är hans mördare! Men hur har vi lyckats med det? Hur mäktade vi torrlägga oceanen? Vem räckte oss en svamp som kunde sudda ut hela horisonten? Hur gjorde vi när vi lossade kedjan mellan denna jord och dess sol? Vart är den på väg nu? Vart är vi på väg? Bort från alla solar? Störtar vi inte oavbrutet? Och rör vi oss inte bakåt också, åt sidan, framåt, i alla riktningar? Finns det fortfarande ett uppe och ett nere? Är det inte som om vi irrade omkring i ett oändligt intet? Är det inte tomma rymden som slår emot oss? Har det inte blivit kallare? Blir inte natten allt längre och mörkare? Måste inte lyktor tändas redan på förmiddagen? Hör vi inte redan slamret av dödgrävarnas spadar, när de begraver Gud? (Bokförlaget Korpen:134)

Nietzsche förutspådde att kristendomens kris skulle destabilisera den västerländska kulturen. För att förstå vad detta innebar för den enskilda individen, krävs psykologisk teori.
En förutsättning för att vi ska kunna uppfatta våra liv som meningsfulla är att vi har något att sträva efter. Det kräver att vi har ett hierarkiskt organiserat värdesystem. Om allt är lika betydelsefullt, befinner vi oss i samma hopplösa situation som när allt är lika meningslöst. Vi måste prioritera, rangordna.
Positiva känslor är inte endast förknippade med strävan mot ett mål, när vi inte har något att sträva efter överväldigas vi av negativa känslor. Det är dessa negativa känslor som definierar det meningslösa eller nihilistiska tillståndet.
Nietzsche förutspådde att människor skulle börja vantrivas med sina liv och ha svårt att motivera den egna existensen. De skulle börja leva för ögonblicket.
Nietzsches förutsade också att inte alla människor skulle orka med denna psykiska smärta. Han var övertygad om att många människor skulle börja söka efter ett substitut för sin förlorade Gudstro och att socialismen var den primära kandidaten. Socialismen var ett falsarium, men den gav människor något att tro på. Den hade ett storstilat projekt. Den sade sig kunna skapa ett paradis på jorden. Den gav människor ett mål att kämpa för. Den utlovade broderskap och systerskap.
Nietzsche menade att socialismen skulle fylla desperata människors liv med mening och dessa desperata människor skulle vara beredda att gå över miljontals lik för att försvara sin nya dröm.

Nästa artikel

I nästa artikel ska vi kika lite närmare på det så kallade postmoderna dilemmat. Vi ska också studera Petersons tolkning av Gudsbegreppet och skapelseberättelsen.

Sidor

Prenumerera på Samtiden.com RSS