Samtiden.com

En annan tid

Reaktionerna på Donald Trumps seger i det amerikanska presidentvalet indikerade att många amerikaner inte förstår att poängen med demokratiska val inte är att den egna kandidaten alltid vinner.
När rösterna var räknade och det stod klart att Trump hade vunnit flest elektorer, bröt kaoset ut.

Trump svär presidenteden

Donald Trump svärs in som USA:s 45:e president. Källa: Whitehouse Livestream.

Kaos

Reaktionen från Hillarys anhängare hade religiösa dimensioner. Det var som om apokalypsens fyra ryttare hade anlänt och att världen skulle gå under. Människor låg på marken och grät under presidentinstallationen eller så uppförde de sig som om de deltog i någon form av skrikterapi. Ibland var det svårt att skilja vuxna från barn.
De som kunde kontrollera sina känslor skrek ut sin besvikelse från talarstolar. Popartisten Madonna sade att hon hade övervägt att spränga Vita Huset. Skådespelerskan Ashley Judd jämförde Trump med Hitler. Linda Sarsour, en av organisatörerna bakom den så kallade kvinnomarschen, förklarade i efterhand att Vita huset var ockuperat av fascister och uppmanade USA:s muslimer till jihad mot Trumpadministrationen.
Det skulle bli värre. En medarbetare vid TV-bolaget MSNBC insinuerade att Trump kanske skulle börja mörda kritiska journalister. Under NATO-mötet i Bryssel sade den ena programledaren under direktsändningen att Trump såg ut som en gangster. Den andra programledaren sade med ett leende att Trump förmodligen var "mentally unfit" för jobbet som president. Presidenter brukar vilja ha lojala medarbetare, men när Trump insisterade på lojalitet, jämfördes han med Hitler. Hans slogan "America First" har fördömts som nazistisk. Han har kallats "störd" och karakteriserats som en "patologisk lögnare" i TV.
Inte ens Hollywood klarade av att sköta sitt jobb. TV-showerna fylldes av långa, tröttsamma och hatfyllda politiska utspel. Katie Rich, vid Saturday Night Live, skrev att Trumps son kommer att bli nationens första "homeschool shooter". Ståuppkomikern Stephen Spinola beskrev Barron Trump som en blivande våldtäktsman. Kathy Griffin poserade som jihadist med ett avsågat och nerblodat Trumphuvud. Stephen Colbert jämförde Trump med en gorilla och sade att han är värre än cancer. Skådespelaren Johnny Depp skämtade om att mörda Trump. När det stod klart att Trump hade besegrat Clinton, förklarade Depps kollega, skådespelaren Robert de Niro, att han kände sig som efter septemberattackerna mot USA.
Hillary Clinton har för övrigt meddelat att hon numera tillhör "motståndet".

En annan tid

Hur annorlunda var det inte förr? Ronald Reagan är ett bra exempel. Reagan var djupt impopulär bland vänsterintellektuella. Under en period mötte han starkt motstånd i det egna partiet och media behandlade inte honom direkt med silkesvantar.
Därför kan det vara av värde att jämföra relationen mellan media och Trump och Reagan. När president Reagan fyllde 72, avbröt hustrun Nancy hans frågestund med Vita husets presskår. Hon överlämnade ett gratulationsbrev till maken och serverade tårta till journalisterna som sjöng "Happy Birthday, Mr. President". En mer jovialisk stämning får man leta efter.

På Trumps presskonferenser skrattar ingen. Stämningen är tryckt, närmast krigisk.
Vad beror det på?

Kontraproduktiv strategi

Peggy Noonan var en av Reagans talskrivare och i sina politiska memoarer, What I Saw at the Revolution. A Political Life in the Reagan Era, skriver hon att även om man var djupt oenig med Reagan var det svårt att bli arg på honom. Han var så fördömt charmig och snäll.
Trump är annorlunda. Den amerikanske författaren Ann Coulter har sagt att han skiljer sig från andra presidenter i det att han besvarar attacker med motattacker. Piers Morgan, brittisk journalist och mångårig vän med Trump, har instämt i Coulters karaktärsteckning. Trump gillar inte att gräla med människor, men han inte drar sig för att bråka om man provocerar honom.
Problemet med Trumps kritiker är att de ställer ultimatum till honom och hotar att marginalisera honom som rasist och sexist om han inte gör som de vill. Morgan menar att detta är en totalt kontraproduktiv strategi. Trump kommer att gå till motattack.
Frågan är dock hur långt denna förklaring räcker. Frågan är ju varför Trumps kritiker angriper honom på det sätt som de gör.

En kompletterande förklaring

När Reagan dog, hyllades han som en av USA:s mest framgångsrika presidenter. Han var populärare än Abraham Lincoln och John F. Kennedy.
När Thatcher dog nio år senare hade det politiska klimatet förändrats. Vänstern hade blivit aggressivare och mer hatfylld. Den var inte längre oenig med sina politiska motståndare, den betraktade dem som onda och hatade dem av hela sitt hjärta.
I England demonstrerade vänsteraktivister under paroller som "The Bitch is Dead" och "Rejoice! Rejoice!" I Lund hölls "Thatchers dödsfest" utanför domkyrkan. På eventets Facebooksida förklarade arrangörerna att "Maggie är död och brinner i helvetet!":

Jippie! Hon är död! Folk över hela världen firar tyrannens död, och såklart även i Lund. Vi bjuder på en hejdundrandes gatufest med pompa och ståt! Så ta på dina finaste festkläder och ta med ditt gladaste humör och bubbligaste skumpa!

På "festen" hängde man upp en tygdocka i ett träd med en snara runt halsen och ställde en skylt med texten "Kasta sten på hennes döda kropp" under dockan. Efter det kastade aktivisterna sten på dockan. En av aktivisterna sade till den närvarande journalisten: "Jag är socialist. Jag är ute efter gemenskapen med mina åsiktsfränder."

Margaret Thatcher

Margaret Thatcher. Källa. Wikimedia.

Ressentiment

Det minst sagt makabra hatet mot Thatcher förebådade det hat som nu väller över Trumpadministrationen. Reaktionerna på Trumps seger hade varit meningsfulla om Trump hade kommit till makten genom en statskupp, men det gjorde han inte. Han besegrade inte endast det Demokratiska partiets kandidat, Hillary Clinton, han besegrade henne på samma sätt som Barack Obama besegrade republikanen John McCain.
Faktum är att inte heller Thatcher kom till makten genom en statskupp. Hon vann alla val som hon ställde upp i. Man får gå tillbaka till 1800-talet för att hitta en lika framgångsrik brittisk politiker.
Nietzsche hade klassificerat vänsterns attityd som ressentiment. Förlorarna reagerar först med självhat. De är djupt bittra över att de satsade på fel kandidat. De lider oerhörda kval över att de människor som de hade idiotförklarat vann och det skär som knivar när de ser glädjemanifestationerna på motståndarsidan.
För att orka med förlusten, rationaliserar de först sitt nederlag i moraliska termer: vi, de goda, förlorade, trots att vi borde ha vunnit. Vi är värda bättre.
När de inser att denna rationalisering inte ändrar på verkligheten, att deras självvärdering inte kommer att påverka valresultatet, kan de inte kontrollera sin besvikelse längre. Istället förbyts den i hat och känslor av äckel. Målet är inte längre att vinna folkets förtroende i demokratiska val, utan att krossa det system som kränkt dem intellektuellt och emotionellt genom att förpassa dem och deras idéer till politikens marginaler.

Sidor

Prenumerera på Samtiden.com RSS