Samtiden.com

The Psychopath Inside: A Neuroscientist's Personal Journey Into the Dark Side of the Brain

I USA är rättegångar indelade i två faser. Under den första fasen ska domstolen avgöra om den åtalade är skyldig eller oskyldig. I denna fas är det vanligt att den anklagade och hans advokat nekar till alla tillvitelser.
Om domstolen slår fast att den anklagade har gjort sig skyldig till det brott som beskrivs av åklagaren, inleds fas två. I denna fas ska domstolen bestämma ett straff. Under denna fas är det inte ovanligt att grova brottslingar erkänner sig skyldiga, men hävdar att de är mentalsjuka.
I mitten på 90-talet fick hjärnforskaren James Fallon en förfrågan om han var intresserad av att granska röntgenbilder av en hjärna som tillhörde en dömd mördare. Fallon tackade ja till uppdraget. Han upptäckte snabbt att jämförd med en normal hjärna, hade mördarens hjärna låg aktivitet i de områden av hjärnan som hjälper oss att kontrollera våra impulser och förstå och acceptera moraliska resonemang.
Fallon drog slutsatsen att detta förklarade varför mannen hade gjort sig skyldig till ett så pass grovt brott. Domstolen accepterade Fallons förklaring och mannen dömdes till livstids fängelse istället för till döden. Denna framgång medförde att Fallon fick fler liknande uppdrag och snart var han en erkänd expert inom området.

The Psychopath Inside

Alzheimer

Fallon ägnade sig dock inte endast åt att granska röntgenbilder av hjärnor, han var också involverad i ett forskningsprojekt om Alzheimer.
Eftersom det fanns flera fall av Alzheimer på hustruns sida, anmälde Fallon hela familjen till kontrollgruppen. Alla röntgades, inklusive han själv. Om någon av familjemedlemmarna hade förändringar som indikerade Alzheimer, borde det synas på röntgenbilderna och det skulle göra det möjligt att sätta in tidiga motåtgärder.
En dag när Fallon satt och bläddrade igenom bilderna från Alzheimerprojektet, hittade han en bild som avvek från de övriga. Han förklarade för den närvarande teknikern att bilden måste ha blivit felsorterad, att hjärnan på bilden inte tillhörde en individ med Alzheimer, utan en mycket farlig människa. Fallon bad teknikern att kolla upp om något misstag hade begåtts, men efter det att teknikern återrapporterat att han inte kunde finna något fel bestämde sig Fallon för att spåra upp ägaren till den missbildade hjärnan.

Det skulle visa sig att det var hans hjärna.

Fallon skriver att han brast ut i skratt när han såg sitt namn på den lilla klisterlappen. Samtidigt väcktes hans nyfikenhet som forskare. Trots att han hade samma hjärnstruktur som grymma mördare, hade han aldrig varit i klammeri med rättvisan.
Var det kanske fel på hans teori?

Psykopati

Det finns ingen vetenskaplig konsensus om hur begreppet "psykopati" ska definieras. Många forskare anser till och med att psykopati inte existerar. Det mest kända försöket att definiera begreppet är den kanadensiske psykiatern Robert Hares "Psychopathy Checklist". Hare sorterar psykopatiska drag på följande sätt:

  • På den interpersonella nivån utmärks den psykopatiska individen av ytlighet och bedräglighet.
  • Den affektiva nivån karakteriseras av att individen är obenägen att axla ansvaret för sina handlingar.
  • På nivån för beteende lokaliserar Hare impulsivitet.
  • Den antisociala nivån karaktäriseras av kriminalitet.

Begreppet "psykopati" denoterar olika personlighetsdrag som människor har olika mycket av. Kategoriska psykopater är mycket sällsynta. En procent av kvinnor och tre procent är män är kategoriska psykopater.
Det innebär bland annat att inte alla psykopater är våldsamma och att olika psykopater kan vara olika impulsiva.
Psykopater har kognitiv empati. De vet vad som är rätt och fel, men det är en abstrakt kunskap. De saknar emotionell empati. Det är det som gör de så manipulativa. De kan skilja mellan rätt och fel, men hjärnan straffar dem inte med ångest och skamkänslor när de ljuger och bedrar. Psykopaten förstår inte hur hans eller hennes beteende påverkar andra människor. Han eller hon måste vänta in motpartens reaktion.
Fallon är övertygad om att psykopati existerar, men han medger att det är ett svårdefinierat begrepp. Han skriver: "I see psychopathy like others see art; I can't define it, but I know when I see it."

Familjehistoria och "warrior genes"

Två månader senare, under ett grillparty med familjen, blev Fallon underrättad om att det hade publicerats en bok om hans fars släkt. När Fallon granskade boken upptäckte han att det fanns en hel hoper mördare på faderns sida. Han lärde sig också att han faktiskt är kusin till Lizzie Borden, kvinnan som, i en av USA:s mest kända rättegångar, stod anklagad för att ha yxmördat sina föräldrar.
Fallon bestämde sig för att göra en så kallad genröntgen. Det finns 15 kända högriskgener, så kallade "warrior genes". De flesta människor har en eller några av dem. Fallon betonar att det är normalt att ha dessa riskgener. Vi måste kunna försvara oss när vi utsätts för hot om våld. Vi vill dock inte ha samtliga högriskgener. För många högriskgener kan medföra att vi blir för aggressiva och ett hot mot vår omgivning.
Fallon skriver hans familj hade en normal distribution av låg- och högriskgener. Han hade samtliga högriskgener.

Natur eller miljö?

För Fallon innebar detta att det vetenskapliga mysteriet tätnade. Den stora frågan var varför han hade lyckats så väl i sitt liv. Han var en framgångsrik forskare, gift sedan många år tillbaka. Han hade barn och barnbarn och ett rikt socialt umgänge. Hur var detta möjligt om han samtidigt hade samma hjärnstruktur som våldsamma psykopater och samma gener som mördare och sadister?
Fallon menar att hans föräldrar räddade honom. Han hade en mycket lycklig uppväxt. Studier visar att barn som har behandlats illa under uppväxten, löper risk att utveckla antisociala drag. Barn som behandlats illa under den tidiga barndomen och som dessutom har högriskgener, löper mycket stor roll att utveckla antisociala drag.
Det är inte svårt att identifiera sådana barn. De tittar inte på dig, utan genom dig eller förbi dig. De saknar normala rädslor och är mycket manipulativa.
Fallon insåg att han identifierat tre nödvändiga villkor för psykopati och att det var frånvaron av det tredje villkoret som förklarade varför han inte befann sig bakom galler. Det var hans underbara barndom som hade räddat honom. På något sätt hade den desarmerat den bomb som tickade i honom.
Fallon förstod också att den teori om genetisk determinism som han alltid hade förfäktat var falsk. Gener är viktiga när vi ska förklara mänskligt beteende, men de förklarar inte allt. Miljöinflytanden är också viktiga. Fallon bestämde sig för att offentliggöra sina rön om psykopati och han använde sina egna data som illustrationer. Intresset för ämnet visade sig vara stort och Fallon blev snabbt en mediapersonlighet.

Sanningen uppdagas

År 2010 reste Fallon till Norge för att föreläsa om psykiska sjukdomstillstånd. Publiken var blandad, men många psykiatrer från universitetet i Oslo vara närvarande. Fallon ville beskriva sin forskning ur en praktisk aspekt. Han ville förklara för publiken hur man röntgar en levande hjärna och han använde de bilder som hade tagits av hans egen hjärna när han ingick i kontrollgruppen i Alzheimerstudien som illustrationer.
Efter föreläsningen bad en av deltagarna att få ett privat samtal med Fallon. Mannen förklarade för Fallon att, baserat på de data som Fallon hade presenterat under föreläsningen, var han förmodligen psykopat.
Fallon bestämde sig för att försöka räta ut alla frågetecken när han hade kommit hem. Han skriver att han började fråga vänner och familj om hur de upplevde honom. Han betonade att han ville veta sanningen, att de inte skulle skydda honom. Ungefär hälften av de tillfrågade ställde upp och de sade alla samma sak: du är psykopat.
Fallon fick veta att han var smart och rolig att umgås med, men ingen person som man kan lita på. Han ansågs vara ytlig, kylig, beräknande och opålitlig. Vänner och familj beskrev honom som charmig, men manipulativ. Hans fru sade att hon alltid upplevt att han är två olika personer. Hans barn sade att de inte var förvånade över att han har samma hjärna som en psykopat.
Alla var överens om att han saknade empati och ljög när det passade honom.
Fallon skriver att han blev mycket upprörd. Han frågade sina vänner varför de inte hade sagt det tidigare. Han fick svaret att de hade tjatat om det i flera år, men att han inte hade lyssnat.
Fallon insåg att människor egentligen inte tyckte om honom, de tolererade honom därför att han var smart, gillade att festa och hade framstående och rika bekanta.
Fallon att bestämde sig för att återigen granska sin uppväxt. Det dröjde inte länge innan den bild som han hade haft av sig själv började krackelera. Hans liv hade varit lyckligt och oproblematiskt tills han blev universitetsstudent. Det var under universitetstiden som han började förändras. Han blev destruktiv, hänsynslös och fick allt svårare att relatera sig emotionellt till människor.
Fallon skriver att han mot slutet av sin analys förstod varför han alltid hade upplevt sin fru som en varelse från yttre rymden. Han behandlade henne som han behandlade främlingar. Han hade heller aldrig sett något problem med detta. För honom var det självklart att alla människor ska behandlas lika. Ibland glömde han till och med bort att hans barn faktiskt var hans barn. Han anade inte att detta rationella förhållningssätt dolde en reell oförmåga att knyta an till människor på ett djupare plan.
Fallon tvekade länge att diagnosticera sig själv som psykopat. Det var först när han insåg att han egentligen struntade i att han hade samma hjärna som mördare, att hans släkt var full av dråpare och våldsverkare och att han hade alla de gener som predisponerar människor att bli våldsamma, som han förstod att han var psykopat. En normalt fungerande människa hade kastats in i en djup emotionell kris inför sådana besked. Fallon bara ryckte på axlarna. Han brydde sig inte.

En fascinerande historia

The Psychopath Inside: A Neuroscientist's Personal Journey Into the Dark Side of the Brain är självbiografisk och beskriver hjärnforskaren James Fallons gryende insikt om att han inte är den person som han tror sig vara.
Som läsare kan man inte undgå att slås av bokens neutrala ton. Fallon gråter inte direkt några krokodiltårar över sin upptäckt. Man får nästan känslan av att det går på ett ut om man är eller inte är psykopat.
Boken är inte exklusivt självbiografisk. Fallon är, trots allt, hjärnforskare. Ett kapitel innehåller en snabbkurs om den mänskliga hjärnan. Han ägnar stor möda att förklara hur gener påverkar mänskligt beteende.
Han ställer frågan om det finns en koppling mellan vissa politiska ideologier och psykopati.
Boken ställer också en rad frågor av mer allmän och ibland filosofisk karaktär. Vad vet vi egentligen om oss själva? Har människan en fri vilja? Vad är gott och vad är ont?
Sist men inte minst beskriver boken Fallons försök att bemästra sina psykopatiska böjelser och bli normal. Hur det gick lämnar vi dock till hugade bokköpare att upptäcka på egen hand.

Sidor

Prenumerera på Samtiden.com RSS