Samtiden.com

Conservatism. Del II

I den första artikeln om den brittiske filosofen Roger Scrutons bok Conservatism (Profile Books, 2017), presenterade vi den konservativa samhällsvisionen. I denna avslutande artikel tittar vi lite närmare några kända brittiska, konservativa tänkare och hur de har sett på social ordning.

Conservatism

Konservatismens filosofiska rötter

Konservatismen är en produkt av upplysningen. Dess filosofiska rötter går emellertid tillbaka till antiken och Aristoteles' Politiká. Scruton skriver att konservativa tänkare har anpassat flera av Aristoteles' tankegångar till moderna förhållanden.
Men konservatismen är inte en rent filosofisk affär. Aristoteles var övertygad om att det goda samhället är ett samhälle i vilket förnuftet råder. Konservativa är inte lika övertygade. Det är en sak att klura ut hur man ska nå ett mål, en delvis annorlunda sak att avgöra om målet är önskvärt eller inte. För att lösa det sistnämnda problemet behöver vi vägledning från sedvänjor och sociala institutioner. Detta blir tydligt i radikal samhällskritik. I realiteten är ett samhälle utan lagar, familjer, gränser och konkurrens otänkbart. Det hindrade emellertid inte Marx från att föreställa sig kommunismen som ett samhälle utan lagar. Inte heller hindrade det Ronald Laing från att önska sig ett samhälle utan familjer, Jean-Paul Sartres socialistiska utopi från att vara en stat utan gränser och svenska kommunister från att drömma om ett samhälle i vilket samarbete har ersatt konkurrens.
När konservatismen kritiseras för att vara antiintellektuell och att sakna en robust teori, är kritikerna inspirerade av tänkare som Marx, Laing och Sartre. Det vara detta som Scruton syftade på när han sade att konservatismen är sann, men tråkig medan socialismen är falsk, men spännande.
Konservativ filosofi är verklighetsförankrad. Familjer är nödvändiga för att garantera den sociala reproduktionen. Frihet måste balanseras med ordning. Människor lever i nationsstater. Viljan att konkurrera är inbyggd i vår natur.
De som inte förstår eller accepterar sådana, minst sagt, elementära fakta, är inte intresserade av verkligheten. Följaktligen är de inte heller mottagliga för rationella argument.

Hobbes och Locke

För att förstå det konservativa argumentet måste vi förstå Thomas Hobbes' Leviathan. Liberaler och konservativa har ett komplext förhållande till Hobbes' filosofi. Det är ingen slump att Hobbes omväxlande har beskrivits som liberal och konservativ.
Hobbes' samhällsteori är grundad i en teori om människans natur. Hobbes var övertygad om att människan har naturliga rättigheter. Det är rättigheter som vi kan urskilja om vi använder vårt förnuft. På denna punkt är Hobbes klassisk liberal. Hobbes var emellertid också övertygad om att människan är egoistisk till sin natur och att egenintresset trumfar förnuftet.
Hobbes hade med fasa betraktat det engelska inbördeskriget. Kriget kostade fem procent av befolkningen livet och övertygade Hobbes om att ordning alltid är att föredra framför anarki. Social fred förutsätter därför en stark stat. Det ska dock vara en stat som människorna har samtyckt till, menade Hobbes. Staten ska ha absolut makt, men den ska skapas genom ett socialt kontrakt i vilket signatärerna förpliktigar sig att lyda staten.
Slutresultatet var paradoxalt. Vi tror att det finns en oförsonlig motsättning mellan individualism och absolut makt, men Hobbes härledde den absoluta maktens nödvändighet från en individualistisk premiss.
John Locke sympatiserade inte oväntat med Hobbes' idé om det sociala kontraktet, men han drog en helt annan slutsats. Locke menade att Hobbes pessimism var opåkallad. Människans defaultposition är inte ett allas krig mot alla, utan samarbete och fredlig konkurrens. Det kommer naturligtvis alltid att finnas människor som bryter mot lagar och regler och detta nödvändiggör en stat. Dessa individer är emellertid atypiska, menade Locke. Därför behövs inte en stat av Hobbes' typ.
Scruton skriver att modern konservatism och liberalism är överens på många punkter. De vill båda ha en begränsad stat. De försvarar representativa institutioner, maktdelning och medborgerliga fri- och rättigheter. De motsätter sig den moderna kollektivistiska staten. Konservatismen avvisar dock kontraktsteorin. Innan vi kikar lite närmare på kritiken av denna teori, ska vi säga något om två av konservatismens intellektuella hjältar: Edmund Burke och Adam Smith.

Edmund Burke

Edmund Burke är den mest kände och inflytelserikaste av brittiska konservativa filosofer. Burke menade att radikal samhälls- och kulturkritik inte gör individen friare, utan tvärtom underminerar den sociala ordning som individens frihet är beroende av.
Låt oss titta lite närmare på Burkes argument.
I Reflections on the Revolution in France kontrasterade Burke den brittiska sedvanerätten med fransk lagstiftning. Sedvanerätten består inte lagar stiftade av ett parlament, utan av lokala domstolsbeslut. Sedvanerätten växer fram underifrån och i maklig takt. Fransk lag var ett resultat av intellektuell reflexion. Den var en skrivbordsprodukt skapad av ideologiskt besatta människor. Den var en produkt av rationell, filosofisk reflexion och menad att ersätta traditioner och sedvänjor.
Om man hade frågat en engelsman på Burkes tid, varför monarki är att föredra framför republik, hade vederbörande svarat: "England har alltid varit en monarki". Ett sådant svar är traditionsbaserat och, om vi får tro Burke, ett rationellt svar därför att monarkin har spelat en i huvudsak positiv roll för England.
För revolutionären är svaret tvärtom ett skäl på varför samhället måste göras om från grunden. I det utopiska samhället har människor slutat att göra saker av ren vana. Alla handlingar är istället baserade på teori. Människor har befriats av revolutionärerna från sedvänjornas, traditionernas och vanornas tyngd. Det gamla samhället har störtats i gruset och på dess ruiner har ett nytt, kognitivt transparent samhälle uppförts.
Detta förklarade, menade Burke, varför franska revolutionen spårade ur i kaos och blodbad. Sedvänjor och traditioner borgar för att människor beter sig anständigt mot varandra. Radikal kulturkritik leder därför inte till mer frihet. När människor slutar respektera gamla auktoriteter, dvs. när staten inte kan lita på att medborgarna gör vad de måste göra utan att bli kommenderade att göra det, blir den förr eller senare en kommandostat. Resultatet blir politisk terror.

Adam Smith

En annan av konservatismens portalfigurer är Adam Smith. Den socialistiska kritiken av kapitalismen uppvisar likheter med Hobbes' syn på naturtillståndet: kapitalismen beskrivs som ett allas krig mot alla. Socialister anser emellertid inte endast att kapitalism leder till ekonomisk anarki. Systemet anses också gynna egenintresset på allmänintressets bekostnad. Smith menade att båda dessa argument är falska. Kapitalism har inget med kaos att göra. Tvärtom. Om det är något som utmärker kapitalismen, är det ordning. Det räcker att kasta en snabb blick på den svenska ekonomin för att konstatera att anklagelsen är ogrundad. Det egentliga skälet till att socialister beskriver kapitalism och liberal individualism som en form av anarki, är att den sociala ordningen inte är planerad av staten. Inte heller existerar det en konflikt mellan egen- och allmänintressen. Socialisten hakar upp sig på det faktum att kapitalisten agerar i syfte att tillgodose sitt egenintresse. Smith påpekade att i en marknadsekonomi kan kapitalisten endast tillgodose sitt egenintresse genom att gynna allmänintresset. Det är det främsta skälet till att ekonomier bör vara fria.
Smith var övertygad om att vi människor är sympatiska till vår natur. Vi vill varandra väl. Naturligtvis finns det också människor som försöker sko sig på andras bekostnad och det är skälet till att det behövs en stat. Kapitalister är ofta inga vänner av fri konkurrens. De upplever konkurrensen som både hot och möjlighet. Därför behövs det lagar som skyddar den fria konkurrensen. Kapitalister utnyttjar ibland arbetskraften. Därför behövs det även lagar som skyddar arbetare mot exploatering.
Adam Smith är en av den moderna konservatismens hjältar. Det innebär emellertid inte att konservativa har samma positiva syn på marknadsekonomin som klassiska liberaler. För konservativa är marknadsekonomin ett nödvändigt ont. Den är oumbärlig därför att den och endast den möjliggör en rationell allokering av resurser. Den är ett ont därför att dess tendens är att prissätta allt. Det sistnämnda är något som framför allt har bekymrat den kulturkonservativa falangen inom den konservativa rörelsen.

Kontraktsteorins kritiker

Konservatismen avvisar den liberala kontraktsteorin. Den brittiske filosofen David Hume var en av teorins kritiker. Locke menade inte att teorin om det sociala kontraktet beskriver en empirisk händelse. Det sociala kontraktet är underförstått. Det faktum att människor som är missnöjda med sina regeringar inte lämnar sina hemländer var för Locke ett bevis på att de har accepterat det sociala kontraktet. Hume menade att Lockes argument var orealistiskt. De flesta människor kan inte välja nation efter behag. Länder har gränskontroller. Språk och kultur utgör för många människor oöverstigliga barriärer.
Ett annat problem med kontraktsteorin är dess syn på legitimitet. Enligt Locke förser samtycket den politiska makten med legitimitet. Hume menade att detta är en felaktig uppfattning. Det inte är människors samtycke som gör staten legitim. Människors samtycke är istället ett uttryck för att de uppfattar staten som legitim. Varför uppfattar människor staten som legitim? Humes svar var formulerat i nyttotermer. De uppfattar staten som legitim därför att den gynnar dem.
Kontraktsteorins främste kritiker var emellertid inte David Hume utan den tyske filosofen George Hegel. Hegels utgångspunkt var Immanuel Kants kategoriska imperativ.

Handla så att du aldrig behandlar mänskligheten i [vare sig] din egen [eller någon annan] person bara som ett medel utan alltid tillika som ett ändamål.

Den autonoma eller fria individen är, för Kant, en individ som i sitt handlande endast vägleds av sitt förnuft. Sedvänjor och traditioner har således ingen plats i Kants teori. Kants kategoriska imperativ är tänkt att vara applicerbart på alla samhällen vid alla tidpunkter.
Hegel kritiserade Kant för att ha nått fram till sin slutsats genom att abstrahera bort alla verkliga människor och de samhällen som de lever i. Människor lever på bestämda platser vid bestämda tidpunkter. Det finns inga människor eller samhällen i allmänhet. Om det kategoriska imperativet ska bli meningsfullt, måste det placeras in i ett konkret sammanhang.
Hur ser detta sammanhang ut?
Liberaler behandlar individen som samhällets minsta beståndsdel. Individen är den sociala atomen och som sådan oberoende av sociala sammanhang. Frihet definieras därför i negativa termer. Frihet är frihet från något och i liberal teoribildning är det i huvudsak staten som hotar individens frihet.
Hegel menade att frihet förutsätter självmedvetande och att självmedvetandet är en social artefakt. Den individ som liberalismen tar för given är i realiteten en produkt av det samhälle som individen lever i och den sociala ordning som liberalismen anser hota individens frihet är i realiteten en garant för dess frihet.
I naturtillståndet är människan inte mycket mer än ett djur som styrs av sina passioner. Följaktligen betraktar hon världen som ett objekt att dominera i syfte att uppnå behovstillfredsställelse. Detta leder till ett allas krig mot alla.
Hegel menade att subjekt-objektrelationer är instabila och han exemplifierade med slaveriet. Slavägaren betraktar inte slaven som en autonom individ. Istället är slaven reducerad till ett djur eller objekt.
Slavägaren uppfattar sig som aktiv och slaven som passiv. Det är, trots allt, slavägaren som övermannat och förslavat slaven. I realiteten blir slavägaren alltmer passiv, medan slaven blir alltmer aktiv. Skälet är att slavägaren producerar allt mindre. Han ägnar huvuddelen av sin tid åt att konsumera det som slaven skapar. Hegel beskriver denna tilltagande passivitet som en regressionsprocess. Den tidigare aktiva och skapande slavägaren blir allt mindre aktiv och alltmer objektlik.
Slaven befinner sig i en motsatt situation. Hans arbete förändrar inte endast världen, det förändrar också hans syn på sig själv. Slaven upptäcker att han inte är ett objekt, utan en skapande kraft och att slavägaren inte vore något utan honom. Slaven inser att det är han som är subjektet, medan slavägaren endast är ett objekt att dominera. Medan slavägaren är upptagen av att konsumera ständigt mer av det som slaven producerar, börjar slaven att, i hemlighet, planera den kupp som ska kasta om maktordningen och reducera slavägaren till slav och upphöja honom till slavägare.
Slaven gör således uppror mot slavägaren och förslavar honom bara för att begå samma misstag som slavägaren. Detta skapar en våldspiral utan ändpunkt.
Hegel menade att problemet får sin lösning när de två kontrahenterna slutar att betrakta varandra som objekt att dominera, dvs. när slavägaren ger upp sin fysiska kontroll över slaven och slaven ger upp sina upprorsplaner. Subjekt-objektrelationerna ersätts med subjekt-subjektrelationer. Viljan att dominera ersätts av ömsesidig respekt. De två antagonisterna accepterar därmed Kants kategoriska imperativ att inte behandla människor som medel, utan som mål.
Hegel beskriver denna process i termer av medvetandets utveckling från medvetande till självmedvetande. Subjekt-subjektrelationer förutsätter självmedvetande, men människan är inte av naturen självmedveten. I naturtillståndet är hon medveten om sin omgivning, men oförmögen att använda ordet "jag" om sig själv. Det är skälet till att hon är fokuserad på att dominera. Hon blir självmedveten först i det sociala samspelet med andra individer. Vår självbild är, menar Hegel, beroende av andra människors bekräftelser, men det är endast när vi erkänner varandras autonomi som vi verkligen kan bekräfta varandra.
Det är först när individen blir medveten om sig själv som hon kan träda ut ur naturtillståndet och börja reflektera i moraliska termer. Det är först då som hon kan bestämma sig för att göra något som hon inte vill göra eller avstå från att göra något som hon vill göra. Istället för att regeras av sina animala passioner, låter hon förnuftet diktera hennes handlande. Hon är då inte längre i en blind kausal mekanisms våld, utan en autonom individ som av fri vilja accepterar eller fö kastar de diktat som det praktiska förnuftet ålägger henne. Detta är endast möjligt i ett samhälle, menar Hegel. Det gäller här att förstå Hegel korrekt. Hegel menade inte att människan skapade samhället med dess olika institutioner i syfte att bilägga konflikter och bli självmedveten, samhället och självmedvetandet ska istället ses som en biprodukt av åtgärder som syftade till att pacificera mänskliga relationer.
Kant såg frihet som produkten av filosofisk reflexion. Sann frihet existerar endast när en individs frihet inte förutsätter en annan individs ofrihet. På detta sätt konkretiserade Hegel Kants frihetsbegrepp.
Den radikala samhällskritiken utgår ifrån ett abstrakt frihetsbegrepp. Det är ett begrepp som är tillämpbart på människor i allmänhet. Det var anledningen till att kommunister och nationalsocialister kunde hata individer, men älska folk. Folket var en tom abstraktion. Det hade ingen egen vilja. Det var man gjorde med det. I realiteten existerar det inga människor och samhällen i allmänhet. Hegel menade att frihet förutsätter tvärtom en traditionsbunden social ordning. Frihet förutsätter restriktioner.
Frihet är, invände Hegel, en produkt av konflikter. Vi är inte fria av naturen. Tvärtom. Naturtillståndet kännetecknas av dominansförhållanden mellan subjekt och objekt. Vi blir fria först i samhället när vi accepterar den moraliska lagen och de institutioner som upprätthåller den. Hegel avvisar därigenom Rousseaus vision av den ädla vilden i naturtillståndet och Marx' fantasier om primitiva egendomsgemenskaper. Vi vinner frihet genom att träda ut ur naturtillståndet. Det innebär också att vi inte kan återerövra våra friheter genom att rasera samhällets institutioner. Det finns ingen frihet utanför samhället. Det är skälet till att vi ska försvara restriktioner.

Konservatism idag

Konservatismen växte fram inom liberalismen som dess dåliga samvete. Konservativa och liberaler var eniga om värdet av individuell frihet, det var oeniga om den sociala ordningens betydelse. Konservativa tänkare menade att liberalerna inte tog ordningsproblemet på allvar.
Industrialiseringen av England medförde att bönder tog arbete i fabriker och med tiden fick denna grupp en egen identitet och kultur. Den fick till och med ett eget namn: arbetarklass. Det skulle inte dröja länge innan radikala intellektuella började teoretisera om gruppens politiska potential och år 1848 publicerades Kommunistiska manifestet.
Detta medförde att konflikten mellan konservatism och liberalism, mer eller mindre, skrinlades. Konservativa och liberaler hade fått en gemensam fiende: socialismen.
Kampen mot socialismen skulle påverka den konservativa ideologin i liberal riktning. Konservatismen hade ursprungligen betonat social ordning, men utvecklades till en frihetsrörelse. Skälet var uppenbart: kommuniststaterna i öst var alla diktaturer.
Berlinmurens fall och Sovjetimperiets kollaps var ett hårt slag mot socialism och kommunism och under en period såg det ut som att vänstern befann sig på reträtt. Efterhand skulle det dock visa sig att detta var rent önsketänkande.
Under 90-talet gjorde den radikala vänstern en framgångsrik återkomst. Kritiken riktades inte primärt mot kapitalismen, utan mot västerlandet. Den ideologiska huvudfienden var inte längre en förment borgerlig ideologi, utan sexism och patriarkat.
Det var dock inte den enda problemen. Massinvandring från Mellanöstern och radikaliseringen av islam ställde de gamla europeiska samhällena inför nya, svårlösta problem. De nya utmaningarna splittrade den gamla alliansen mellan liberaler och konservativa. Konservativa började kämpa för västerländsk kultur och mot politisk korrekthet och religiös extremism, medan många liberaler föll tillbaka på sin defaultposition: frihet löser alla problem.

Summa summarum

Conservatism är en liten bok med ett rikligt innehåll. Denna genomgång har fokuserat på brittisk konservatism och frågan om den sociala ordningens roll i liberalism och konservatism. Detta utgör emellertid blott en bråkdel av bokens innehåll.
Förutom att diskutera brittisk konservatism, nagelfar Scruton fransk, amerikansk, fransk och tysk konservatism. Han diskuterar även något som han kallar kulturkonservatism. Scruton tillhör själv den kulturkonservativa högern och de som önskar bekanta sig med professorns kulturkonservativa betraktelser, kan kika på hans BBC-dokumentär: Why Beauty Matters.

Sidor

Prenumerera på Samtiden.com RSS