Daniel J. Mahoneys bok Recovering Politics, Civilization, and the Soul – Essays on Pierre Manent and Roger Scruton (St. Augustine Press, 2022) handlar om två filosofer: Pierre Manent och Roger Scruton. Boken består av långa hyllningar av Scruton och Manent. Varför? Därför att Manent och Scruton sympatiserar med författarens religiösa övertygelse. Mahoney är katolik och tror sig ha funnit i Manents och Scrutons filosofier teologisk ammunition.
I denna artikel ska vi fokusera på Mahoneys behandling av Scruton och hans försök att teologisera Scrutons filosofi.

Immanuel Kant

Kant var politisk liberal och positivt inställd till upplysningen. Men han var också religiös. I likhet med många tyskar oroade han sig över att de empiriska vetenskaperna skulle underminera kristendomen. Var det möjligt att förena upplysning och kristendom? Det var det problem som Kant ställde sig i Kritik der reinen Vernunft. Kant löste problemet genom att hägna in kunskapen:

Thus, I had to deny knowledge in order to make room for faith.

När vi betraktar världen ser vi ting med specifika egenskaper. Dessa ting befinner sig på bestämda platser vid bestämda tidpunkter och de är kausalt relaterade till varandra. Substans, tid, rum och kausalitet. De är den empiriska kunskapens organiserande principer. Utan dessa kan vi inte ha kunskap om vår värld.
Kants kopernikanska revolution bestod i att han hävdade att dessa kategorier är en del av oss, inte verkligheten. Det är inte verkligheten som sådan som har struktur, det är våra erfarenheter. Vad verkligheten är oberoende av oss kan vi inte veta, menade Kant. På detta sätt hägnade Kant in den mänskliga kunskapen. Vetenskapen utgör inte ett hot mot kristendomen därför att den är begränsad till att undersöka färdigstrukturerade erfarenheter. Kristendomen utgör inte ett hot mot upplysningen eftersom den handlar om något som befinner sig bortom tid, rum, kausalitet och substans.
Men Kant nöjde sig inte med det. Eftersom Gud är transcendental kan vi inte ha empirisk kunskap om honom. Teologer har därför försökt bevisa Guds existens med logiska argument. Men inte heller logiska argument kan hjälpa oss, menade Kant. Ett exempel är det kosmologiska gudsbeviset. Vi förklarar något genom att ange en orsak. Men denna orsak söker i sin tur en förklaring. Universum är cirka 14 miljarder år gammalt. Men vad existerade före Big Bang? Antag att vi lyckas förklara Big Bang, vad förklarar vår förklaring? Denna regress kan endast avbrytas med att vi finner en första orsak, något som inte har en extern förklaring, utan är orsak till sig själv. Det är inte möjligt, menar Kant. Första orsaker tillhör det transcendentala, kausalitet tillhör det empiriska. Därför kan ett argument som är strukturerat i kausala termer aldrig leda oss till en första orsak. Kants slutsats var att religioner handlar om tro, inte vetande.

Att filosofera från första principer

I Recovering Politics, Civilization, and the Soul – Essays on Pierre Manent and Roger Scruton hävdar Daniel Mahoney att Scruton försvarar tre saker:

• Själ
• Politik
• Civilisation

Låt oss börja med själen. Mahoney skriver:

The soul is not a metaphor or a poetic fiction. … Contrary to a widespread fiction of our time, it is we who think, speak, and act, not our brains as essential as they are to our embodied personhood.

I realiteten använder Scruton sällan själsbegreppet. Skälet är att det inte är en ontologisk kategori. I stället använder han ordet “person”. Hur vet Scruton att det finns personer? Hans svar är att vi upplever oss som personer. Mot Scruton skulle vi kunna hävda att därav följer inte att vi också är personer. En upplevelse är ingen garant för sanning. Vi upplever också att solen går upp när det i verkligheten är horisonten som tippar ned. Upplevelser måste styrkas med evidens. Att bevisa att det existerar personer är ett empiriskt projekt och Scruton är inte empiriker. Han är filosof.
Om vi håller detta i minnet, förstår vi Scrutons metod.
Utgångspunkten är fenomenologisk: en upplevelse. Scruton postulerar dess realitet. Scrutons målsättning är att konstruera ett argument och argument måste ha premisser. Filosofen måste börja någonstans och Scruton startar med personbegreppet. Därefter analyserar han det. Målsättningen är att utredningen ska resultera i en definition. En person är, säger han, en ontologisk kategori. Den är inte ett immateriellt objekt, utan något inkarnerat. En person är en inkarnerad individ som kan orsaka sina tankar och handlingar. Det är, kort uttryckt, en individ utrustad med fri vilja.
Detta är en begreppsutredning, inte en undersökning av verkligheten. När han hävdar att personen är inkarnerad redogör han för hur han definierar personbegreppet. Mahoney blandar ihop själ och person i citatet ovan. För Scruton är själ och person olika begrepp. Själsbegreppet har dualistiska implikationer och Scruton vill, så långt som det är möjligt, argumentera för att världen är ett.
Mahoney missförstår också hur de tre begreppen är förbundna med varandra. Scruton filosoferar från första principer och personbegreppet är kardinalprincipen i hans filosofi. Det är hans filosofiska startpunkt. Civilisation och politik är inte jämställda med själ. De är härledda från personbegreppet. De förutsätter båda individer som är kapabla att orsaka sina tankar och handlingar. När Scruton säger att politik och civilisation förutsätter ett personbegrepp, säger han att dessa begrepp, så som han har definierat dem, förutsätter hans definition av personbegreppet. Med andra ord: Scruton undersöker inte verkligheten på det sätt som sociologer och journalister gör, han argumenterar deduktivt från postulerad premiss.

Scrutons försvar av kristendomen är sekulärt

Det är sant att Scruton ofta pratade om religion. Han har sagt sig vara kristen. Han var organist i den lokala kyrkan. Han skrev till och med en bok om den anglikanska kyrkan – Our Church (2013).
Our Church handlar mer om kyrkans bidrag till engelsk kultur i termer av konst och arkitektur än om kristen doktrin. När han fick frågan varför han var engagerad i sin kyrka, svarade han att han tycker om psalmerna, berättelserna i Bibeln och nattvarden.
Scruton var positivt inställd till kristendomen därför att han i den såg en tidig formulering av personbegreppet. Det fria subjektet är centralt i kristendomen därför att endast fria individer kan dömas av Gud. Men Scruton menade, som vi har sett, inte att detta bevisar själens existens.
Varför tror människor på Gud och evigt liv? Det beror, menar Scruton, på att vi människor har ett tidsbegrepp. Vi är medvetna om vårt förflutna, vi lever i nuet och har planer för framtiden. Men framtiden har en gräns vid vilken döden tar vid. Scruton skriver i Philosophy, Principles and Problems (2016):

All creatures live in time; but self-conscious creatures also situate themselves in time, relating their past and their future to their present, and building time into the very idea of “I”. In doing so, they become half aware of the treacherous guest they have invited in, and acquire the longing to expel him, to live in another world, a world outside time’s dominion, in which the self will be free.

Han fortsätter:

Is this nonsense? Probably it is nonsense.

Detta är en sekulär förklaring av religiösa spekulationer. Det är sant att Scruton ofta använder ordet “helig”. Han har till exempel beskrivit individen som “helig”. Men det har inget med religion att göra, utan ska förstås i relation till personbegreppet. En person är fri. Han eller hon kan orsaka sina tankar och handlingar. Vi har därför inte rätt att behandla människor som om de vore objekt utan medvetande och fri vilja. När Scruton använder ord som “desakralisera” i sin kritik av kommunism och pornografi beskriver han en värld i vilken personen har reducerats till ett objekt. Scruton citerar ofta Kants Groundwork of the Metaphysics of Morals i vilken filosofen skriver:

Act in such a way that you treat humanity, whether in your own person or in the person of any other, never merely as a means to an end, but always at the same time as an end.

Detta har inget med religion att göra. Scrutons konservatism är inte heller den färgad av religion. Han försvarar kyrkan av samma skäl som han försvarar monarkin. De tillhör det engelska kulturarvet. De är institutioner med en mycket lång historia. Scrutons konservatism är empirisk. Den handlar om nationsstaten, kultur, arvet från upplysningen osv. Det är sant, säger han, att historiskt sett har konservatism och religion varit förbundna, men modern konservatism har vänt blad. Scruton skriver i How to be a Conservative (2014):

I acknowledge that the conservative philosophy that I summarize in what follows in no way depends on the Christian faith. … The argument of this book is addressed to the reader, regardless of his or her religious convictions, since it is about living in the empirical world, not believing in the transcendental.

Det är sant att Scruton var religiös, men han höll det för sig själv och pratade ogärna om det. Han lät aldrig sin religiösa övertygelse prägla hans konservativa samhällssyn. Mahoneys ambition att teologisera Scruton saknar stöd i Scrutons skrifter.

Kritik av Scruton

Men Mahoney har inte endast missförstått Scruton, Scrutons position eller teori är som sådan djupt problematisk. Här är Scruton i Modern Philosophy and The Neglect of Aesthetics (1989).

All we know is that we can know nothing of the transcendental. But that is not what we feel – and it is in our feeling for beauty that the content, and even the truth, of religious doctrine is strangely and untranslatably intimated to us.

Vad menar Scruton? Det är inte lätt att veta. Vi får, säger han, en slags antydan om det transcendentala när vi kontemplerar ett konstverk eller ett landskap. Men detta följer inte av hans argument. Han skriver att eftersom upplevelsen är “untranslatably intimated to us” kan vi inte översätta den till ord. Det handlar, säger han, om en antydan som inte kan ges språklig form. Men det innebär naturligtvis att två personer inte kan jämföra sina upplevelser. De kan inte veta om de refererar till samma fenomen. Det blir omöjligt att skilja genuin antydan från personlig projektion, hallucination eller ren estetisk eufori. Detta medför att hans slutsats, att skönhetsupplevelser synliggör religiösa doktriners sanning, faller platt. Eftersom upplevelsen är “untranslatably intimated to us” beror det helt på oss och vår psykologiska konstitution vad vi finner, men eftersom upplevelsen inte kan översättas till ord vet vi egentligen inte vad vi har upplevt. Scrutons sätt att argumentera är inte originellt utan har flera förelöpare.

Friedrich Schleiermacher (1768-1834) ville rädda kristendomen från upplysningen. Han var enig med Kant på två punkter. Han ansåg att förnuft, naturalism och vetenskap hotade den kristna tron och att förnuftet inte har en relation till verkligheten. Schleiermacher menade att kunskap om den ultimata verkligheten istället kan nås genom en inspektion av egna religiösa känslor. En sådan meditation får oss att inse vårt totala beroende av Gud.
Arthur Schopenhauer (1788-1860) kritiserade Schleiermacher för att inte ha löpt linan ut. Han avvisade Schleiermachers förhoppning om att finna Gud med hjälp av självanalys. Verkligheten är vilja, menade Schopenhauer, och denna vilja kan inte förstås med förnuftet därför att den är irrationell. Hur visste Schopenhauer att verkligheten är vilja? Genom introspektion. Han var alltså överens med Schleiermacher om valet av metod, men han menade att vi inte finner Gud när vi vänder blicken inåt. I stället upptäcker vi att verkligheten till sin natur är något djupt irrationellt.
Martin Heidegger (1889-1976) framförde snarlika argument. Han menade inte endast att empirisk kunskap inte kan synliggöra verklighetens metafysiska grund, utan att den utgör ett hinder för kunskap. Heidegger menade att våra känslostämningar inte existerar separerade från verkligheten, deras struktur är världens struktur. Världen uppenbarar sig för oss i våra känslostämningar. När vi således tror att vi analyserar våra känslor, analyserar vi världen. På det sätt tror Heidegger att vi kan nå fram till varats mening.
Scrutons ståndpunkt är märklig inte minst med tanke på att han är inspirerad av Kant. Låt oss därför kontrastera Scrutons teori med Kants uppfattning.
Kant menar att det finns två typer av förnuft:

• Det teoretiska förnuftet. Det kombinerar logik och empiri.
• Det praktiska förnuftet. Det betonar universaliserbarhet.

Kant talar också om estetik, men han förnekar att det finns ett separat estetiskt förnuft. Estetiken bygger på subjektiva känslor som gör universella anspråk. Med andra ord: Det är möjligt att med objektiva medel avgöra om Jorden är rund eller platt, men vi kan inte slita en tvist om Mona Lisa är stor konst på samma sätt. Kant pratar också om så kallat rent förnuft. Det är det förnuft som han kritiserar i Kritik der reinen Vernunft. Det rena förnuftet är inte ett separat förnuft. Det är det teoretiska förnuftet minus empiri. Det är ett förnuft som opererar a priori eller oberoende av erfarenheten.
Vi ser här skillnaden mellan Kant och Scruton. Hos Kant kan det estetiska förnuftet aldrig förse oss med kunskap. Det finns inga estetiska sanningar. Scruton förnekar, i likhet med Kant, att vi kan ha kunskap om Gud eftersom Gud är transcendent, men till skillnad från Kant anser han att estetiska känslor öppnar ett fönster mot det transcendenta. Känslor blir hos Scruton en autonom epistemisk källa vid sidan av teoretiskt och praktiskt förnuft. Detta är en form av irrationalism. De känslor som Scruton talar om är, om vi får tro honom, omöjliga att verifiera eller vederlägga rationellt eftersom de inte kan översättas till argument. Men om människors estetiska upplevelser inte kan översättas till propositioner, förblir de privata och vi kan inte veta att de pekar mot samma transcendenta sanning. Vi kan inte ens veta om de pekar mot något överhuvudtaget.

Avslutning

Mahoney har läst Scruton i förhoppningen om att i Scrutons texter finna stöd för sin katolicism. Filosofen Roger Scruton var emellertid religionsskeptiker. När han diskuterade religion var hans språk sekulärt. Han var uttalat skeptisk mot förhoppningar om evigt liv, han ansåg att det kristna Gudsbegreppet var, mer eller mindre, obegripligt.
Scruton var inte religionsfilosof eller teolog. Han var mest känd som representant för filosofisk konservatism. Hans version av konservatism var också religionsneutral. När han således försvarade den anglikanska kyrkan gjorde han inte det därför att han var övertygad om kristendomen är sann, utan därför att den utgör en omistlig del av det engelska kulturarvet. Han försvarade kyrkan av samma skäl som han försvarade monarkin. Scrutons religiositet var mer kulturell än doktrinär. Detta blir tydligt när han diskuterar relationen estetik och religion. Ju närmare problemets kärna han kommer, desto mer poetiskt blir hans språk och när han nått målsnöret är det tveksamt om han själv förstår vad han säger.