Michael Shermer är en amerikansk vetenskapshistoriker och grundare av Skeptic Magazine. Temat för Shermers författarskap är konflikten mellan rationalitet och irrationalitet. Den fråga som han ställer är hur skepticism och förnuft kan hjälpa människor att bättre navigera en ofta komplex verklighet. I denna artikel kikar vi lite närmare på Heavens on Earth: The Scientific Search for the Afterlife, Immortality, and Utopia (Henry Holt and Co, 2018).

Steven Caves mortalitetsparadox

Världens befolkning uppgår i dagsläget till 8,3 miljarder. Det är endast en bråkdel av alla människor som har levt. Enligt Population Reference Bureau är det totala antalet människor som har levt och som idag lever 117 miljarder. Med andra ord: Drygt 109 miljarder människor har dött. De är borta och har aldrig hört av sig. Inte en enda av dem har återvänt och bekräftat att det finns ett liv efter döden. Trots det är tron på evigt liv vida spridd.

Sverige är ett av världens mest sekulariserade länder. Endast 3 procent av svenskarna går i kyrkan en genomsnittlig söndag, men en tredjedel av befolkningen tror på ett liv efter döden. Olika undersökningar har visat att 3-10 procent av självidentifierade ateister tror på ett liv efter detta. Siffran är ännu högre för agnostiker.

Den brittiske filosofen och författaren Steven Cave har försökt förklara fenomenet med idéer baserade på den amerikanske kulturantropologen Ernest Beckers Terror Management Theory (TMT). Becker menade att människor tror på Gud därför att de är rädda för att dö. Dödsskräck är orsaken till religiösa spekulationer. När rocksångaren Alice Cooper fick frågan varför han är kristen, svarade han på följande sätt:

A lot of people say: “I came to Christ because of my love for Jesus”. I came to Christ because of my fear of God. I totally understood that hell was not getting high with Jim Morrison. Hell was going to be the worst place ever. In fear, I came back to the Lord.

Cooper är dock inte representativ. Undersökningar har visat att blott tre procent av troende säger att dödsskräck var avgörande. Caves alternativ är hans så kallade mortalitetsparadox.

• Vi inser, baserat på observationer av den värld som omger oss, att döden är oundviklig och slutgiltig. Det är ett objektivt faktum.
• Vi kan inte föreställa oss själva som döda eller utan medvetande. Vi kan inte tänka att vi inte kan tänka. Det är subjektivt omöjligt.

Caves paradox är inte en riktig paradox. Det Cave kallar “paradox” är snarare en form av kognitiv dissonans. Religioner hjälper människor att hantera den ångest som denna dissonans ger upphov.
Problemet med Caves’ teori, om vi får tro Shermer, är att den är negativt formulerad. För att förstå Shermers argument måste vi skilja mellan dualism och monism. Shermers tes är att dualismen är objektivt falsk, men intuitivt rimlig. Monismen är objektivt sann, men ger upphov till den existentiella ångest som Cave talar om.

Tron på evigt liv är vår defaultposition

För en monist finns endast en verklighet. Den kan vara materiell eller ideell. Shermer är materiell monist. Han är övertygad om att i slutändan är allt materia. Deepak Chopra är även han monist, men han menar att det enda som existerar är medvetande.
Dualisten tror på existensen av två verkligheter. Den franske filosofen René Descartes skilde mellan den materiella objektvärlden och den immateriella själen. Descartes var en entusiastisk katolik och ansåg att hans argument bevisade själens odödlighet. En immateriell själ kan, till skillnad från en materiell kropp, inte förstöras. Det som är immateriellt påverkas inte av tidens tand. Därför är själen evig, förklarade Descartes.
Shermer menar att dualismen är mer intuitiv än monismen. Vi kan inte observera de elektriska och kemiska aktiviteter som sker i hjärnan och som frambringar våra tankar, känslor, minnen och upplevelser. Vi är endast bekanta med slutresultatet. Därför drar vi slutsatsen att hjärnaktiviteterna inte är förbundna med vårt tänkande, våra känslor och upplevelser. Tron på odödlighet är en icke avsedd effekt av hur vi människor är designade rent biologiskt.
Därför är det, menar Shermer, inkorrekt att, så som en del religionskritiker gör,säga att religioner endast är sociala konstruktioner. Marx är ett exempel. Marx menade att religioners ursprung är mänskligt lidande och alienation. Med andra ord: I ett socialt rättfärdigt samhälle kommer religionerna att tyna bort. Shermer tror inte det. Små barn (3-6 år) är kognitiva dualister. De tror spontant att kropp och själ är separata substanser. Det är inget som de har lärt sig. Det är en naturlig disposition.

Det rena förnuftets begränsningar

Varför är diskussioner om odödlighet så improduktiva? En anledning är att de ofta är verbala dispyter. Deltagarna i diskussionen tror att deras meningsskiljaktigheter handlar om verkligheten när de i realiteten diskuterar definitioner av ord. Här är ett klassiskt exempel. Antag att ett träd faller i skogen, men att ingen hör det. Gav trädets fall upphov till ett ljud?
Deepak Chopra är idealistisk monist i det att han anser att verkligheten är medvetande. Ljud existerar därför endast som upplevt fenomen. Med andra ord: Om ingen hörde trädet kraschlanda, producerade fallet inget ljud. Shermer är materiell monist. För honom är ljud mätbara, fysikaliska vågor. Det spelar ingen roll om någon var på plats och hörde trädet falla ihop. Ljud kan mätas.

Den tyske filosofen Immanuel Kant varnade för övertro på logikens möjligheter i sin berömda Kritik av det rena förnuftet (1781). Kant medgav att vi kan bevisa själens odödlighet, men han tillfogade att vi lika enkelt kan bevisa dess tillfälliga karaktär. Kunskap förutsätter både logik och erfarenhet. Med logik kan vi bevisa vad som helst. Logiska argument styrs helt av valet av premisser. Empiri sätter gränser för kunskapen. Vårt förnuft kan inte nå bortom erfarenhetens värld. Metafysiska frågor om själens odödlighet eller Guds existens kan inte bevisas med rent förnuft. Vi måste också konsultera erfarenheten och den bistra sanningen är att det saknas empiriskt stöd för båda.

Om vi får tro Chopra, är medvetandet inte en del av hjärnan. Om den teorin vore sann, borde Alzheimerpatienter inte förlora förmågan att identifiera sig själva. Men det är exakt vad som händer med dem. När hjärnan bryts ner, sönderfaller medvetandet. Det finns ingen icke-fysisk del som överlever eller förblir opåverkad. Men för att vi ska inse det måste vi beakta empirisk information. Chopras argument är rent verbalt.

Richard Dawkins och Deepak Chopra. Källa: YouTube.

Kan vetenskapen övervinna döden?

Religioner kräver acceptans, vetenskapen kräver evidens. Kan vetenskapen göra oss odödliga? De som svarar ja på den frågan är övertygad om att lösningen på problemet är tekniskt. De två mest kända skolorna är kryonisterna och transhumanisterna.

Kryonister är övertygade om att vi i framtiden kommer att kunna frysa ned människor som har drabbats av obotliga sjukdomar och tina upp dem när den medicinska forskningen har nått så långt att sjukdomarna går att bota.
Transhumanister som Ray Kurzweil tror att det i framtiden kommer att bli möjligt att skanna människors hjärnor, spara innehållet i digital form och ladda upp det till en dator där de kan fortsätta att leva i evighet i en virtuell värld.

Shermer är skeptisk. Termodynamikens andra lag säger att entropi eller oordning ökar i universum. Åldrande och död är uttryck för denna lag. Kryonism och transhumanism kan på sin höjd skapa små, temporära fickor av ordning, men inte rubba den allmänna entropiska trenden. Inte ens universum kommer att bestå för evigt. Universums byggnadsblock, i synnerhet protonerna, kommer att vittra ned och efter det att de har sönderfallit kommer det inte att kunna uppstå några komplexa strukturer, till exempel stjärnor eller intelligent liv.

Den kanske mest spekulativa teorin kommer från fysikern Frank Tipler. Tipler är övertygad om att mänsklig och artificiell intelligens kommer att utvecklas tills de når en punkt som möjliggör konstruktionen av en enorm superdator som kan hantera all existerande information.

Vad Tipler med “all information”. När Tipler säger “all information” menar han all information i hela universum.

Tänk dig att du skriver något på ett papper och att du sedan kör papperet i en dokumentförstörare. Resultatet blir små pappersbitar. Det är dock inte omöjligt att återställa ditt strimlade dokument till dess originalformat. Informationen finns där även om den är utspridd på otaliga, små bitar av papper.

Tipler hävdar att ingenting förstörs i universum. Inte ens svarta hål förstör det som passerat deras horisont. När en människa dör, ett hus rasar samman eller en stjärna slocknar bevaras all den information som krävs för att vi ska kunna återskapa det som har gått förlorat. Tipler menar att det är tre problem som måste lösas.

• Vi måste samla in alla de i universum utspridda fotoner, partiklar osv. som bär på information. Tipler tror att människan i framtiden kommer kolonisera hela universum genom att sända ut självreplikerande maskiner som är utrustade med extremt sofistikerade teknologier för datainsamling.
• Vi måste bygga en dator som kan analysera insamlade data och, på grundval av denna information, rekonstruera all förlorad verklighet. Tipler tror att det är möjligt.
• En dator som ska bearbeta en närmast oändlig mängd data kommer att sluka ofattbara mängder av energi. Tipler är övertygad om att koloniseringen av universum ska göra det möjligt för människan att göra all den energi som alstras av stjärnor, supernovor osv. tillgänglig för superdatorn.

När datorn väl har analyserat alla data som maskinerna har levererat, kommer den att kunna reproducera allt som har försvunnit från universum, bland annat alla människor som har dött. Dessa kommer att leva vidare i en digital värld som inte går att skilja från världen utanför datorn.

Tro på detta den som vill.

Avslutning

Shermers tes är att vi är intuitiva dualister av det enkla skälet att vi inte kan observera hjärnans interna kommunikationsnätverk. Det är ett tveksamt argument. Om vi inte kan betrakta det, ligger det väl närmare hands att anta att det beror på att vi är ett med det. Eller hur? Med andra ord: monismen är mer sannolik.
Antag omvänt att vi kan observera våra hjärnprocesser. Det hade varit ett argument för monism, menar Shermer. Även detta argument är tveksamt. Om jag kan betrakta mina hjärnprocesser, upplever jag nog mig som åtskild från dem. Det är ett argument för dualism, inte monism.
En tredje möjlighet, som Shermer inte diskuterar, är att jaget existerar oberoende av hjärnans processer och att vi inte kan iaktta dessa. Jag kan till exempel röra på min hand. Jag kan välja att inte röra på den. Den är uppenbarligen viljestyrd. Det är också uppenbart att jag är orsaken till det inträffade. Men jag kan inte observera den enhet i mig som exekverar mina beslut. Jaget liknar Kants transcendentala jag. Det observerar verkligheten, men är själv aldrig ett föremål för empirisk observation.

Shermers kritik av odödlighetshypotesen är inte konsekvent. Antag att du äger ett hus. För att förhindra att det förfaller byter du takpannor, målar om fönsterlister, ersätter skadat plank. Efter många år som husägare säljer du det. Den nya ägaren fortsätter att renovera huset.
Hur ska vi se på resultatet av denna process? Innebär renovationerna att huset ersätts med ett nytt hus eller är det samma hus? Det är identitetsproblemet. Om individen ska överleva döden måste hon bestå av en oföränderlig kärna. Det är den som överlever. Hon måste vara identisk med sig själv. När Shermer kritiserar själshypotesen hävdar han att identitet är en illusion. Atomerna i vår kropp kommer att bli ersatta under livet. Men när han i bokens sista kapitel ska förklara hur vi kan leva meningsfulla ändliga liv i ett meningslöst universum byter han fot och hävdar att vi ska vara trogna mot oss själva och det vi är:

Being true to yourself means recognizing and acknowledging that A is A, that existence exists, reality is real, and that you are you and not someone else. To try to be something that you are not, or to pretend to be someone else, is a violation of the Law of Identity: A cannot be non-A.

Frågan är naturligtvis hur vi kan vara oss själva och endast oss själva om identitet är en illusion. Dessutom: Varför inte extrapolera Shermers argument till all verklighet? Shermer är empirist och menar att vi ska testa våra teorier mot verkligheten. Frågan är om detta verkligen är möjligt, givet hans premisser. Shermer hävdar att substansbegreppet inte beskriver något därför att identitet är en illusion. Men detta gäller väl i så fall all verklighet? Med andra ord: Hans kritik av identitetsbegreppet drabbar inte endast själshypotesen, det underminerar empirismen som kunskapsteori och därmed Shermers projekt.