Förhållandet mellan universaler och partikulärer är problem som filosofer har brottats med alltsedan Platon. När vi betraktar världen, vad är det vi ser? Vi ser en bil, en annan bil, en tredje bil. Vi ser ett barn, en hund, ytterligare en hund osv. Det vi ser är partikulära objekt.
Nästa fråga handlar om vad objekt har gemensamt. Vi talar om män och kvinnor och förutsätter att det existerar något som gör det möjligt för oss att dela in partikulära objekt i olika grupper. Detta något är universaler. Universaler beskriver egenskaper som objekt har och som gör det möjligt för oss att klassificera dem. Utan universaler skulle vi bli tvingade att ge alla objekt i världen egennamn. Det hade varit intellektuellt ohållbart. Frågan är emellertid om de existerar. Partikulärer existerar, men gäller det även universalerna?

Jordan Peterson. Källa: Gage Skidmore.

Richard Dawkins versus Jordan Peterson

I en debatt i oktober 2024 mellan Jordan Peterson och Richard Dawkins hävdade Peterson att drakar existerar. Dawkins som är biolog skakade försiktigt på huvudet. Detta irriterade Peterson. Han lutade sig framåt i stolen, gestikulerade med högerarmen och frågade Dawkins:

Peterson: How many dragons have you overcome in your life?

Det var en besynnerlig fråga. Har du kanske varit svårt sjuk eller drabbats av någon annan kalamitet? Det bevisar att drakar existerar. Det verkade vara Petersons argument. Dawkins höll god min och svarade:

Dawkins: I’m not interested in dragons. I’m interested in reality.

Som vi ska se menade Peterson faktiskt allvar. Han är övertygad om att drakar existerar och han tror sig kunna bevisa det.

Peterson: You say, well “there’s no such thing as a dragon”. Is there such a thing as a predator?

Dawkins: Of course.

Dawkins borde ha frågat Peterson om de diskuterar ord eller ting. Han gjorde emellertid inte det utan förutsatte att Peterson pratade om fysiskt existerande saker. Peterson är dock övertygad om att han kan bevisa att också drakar är verkliga. Han börjar med att skifta analysnivå.

Peterson: Well, that’s a meta category.

Notera att Peterson inte säger “Well, that’s also a meta category”. Han påstår att “rovdjur” är ett begrepp. Peterson har rätt på den punkten: “rovdjur” är en metakategori. Det är en universal. Men hans ursprungliga fråga (“Is there such a thing as a predator?”) handlade inte om språk, utan om verklighet.

Peterson: What’s the category of predator? Bear, eagle if you’re a primate. Fire? Is fire a predator?

Dawkins: No.

Peterson: Well, it’s complicated because a fire kills you. So, in what way if predator is real, in what way isn’t dragon real?

Peterson förstår att han inte kan övertyga Dawkins med empiriska argument. Dawkins är biolog och har goda kunskaper om djurriket. Peterson startar därför inte med verkligheten, utan med språket. Han kan inte utgå ifrån att verkligheten sätter restriktioner på språket, han måste starta med språket och från det härleda verkligheten. Det är också hans strategi. När Dawkins har medgett att det existerar rovdjur konverterar Peterson frågan till ett språkligt problem. Dawkins har medgett att rovdjur existerar. Rovdjur är, i likhet med drake, ett begrepp. Därför existerar även drakar.

Peterson är känd för sin ofta hårda kritik av social konstruktivism, teorin att verkligheten i grund och botten är språkligt konstruerad. Men hans argument här är konstruktivistiskt.

Låt oss beskriva Petersons argument med en analogi. Antag att du driver en pizzeria och att en kund dyker upp. Kunden säger: “En pizza, tack”. Du frågar: “Vilken?” och pekar på menyn. Kunden replikerar: “Pizza”. Du frågar: “Vilken som helst?”. Kunden svarar: “Nej, pizza”. Nu vet du inte riktigt vad du ska tänka.
Förvirringen uppstår därför att kunden pratar om ordet “pizza”, medan du resonerar i termer av partikulära pizzor. Den fysiska pizzavärlden består av olika slags pizzor. Det finns ingen pizza i allmänhet, endast Margarita, Marinara, Quattro stagioni, Capricciosa osv. Din kund tror att eftersom ordet “pizza” finns, måste tinget pizza existera och han blir enormt frustrerad när du säger att du endast har Margarita, Marinara, Quattro stagioni, Capricciosa osv.
Peterson härleder, på samma sätt, drakars existens från allmänbegreppet “drake”. Det låter sig dessvärre inte göras. Om denna strategi vore giltig, skulle vi kunna härleda den fysiska existensen av enhörningar och städer av guld från språkliga definitioner.

Dawkins borde ha sagt “Rovdjur är inget som vi riskerar att stöta på under vår skogspromenad. Vi använder begrepp när vi klassificerar ting. Om vi inte gjorde det, skulle alla ting ha ett egennamn.” “Rovdjur” existerar som allmänbegrepp i vårt språk, men inte i naturen som ett partikulärt objekt. Krokodil, lejon, tiger och rovdjur är inte fyra exempel på det som Peterson kallar “predator”.

Vad för typ av argument använder Peterson? Han använder två argument, ett nominalistiskt och ett pragmatiskt argument.

• Nominalismen ger honom definitionsfrihet. För en nominalist är det helt i sin ordning att inkludera drakar och eld i klassen av rovdjur. Våra klassifikationer har ingen verklighetsgrund. De baseras på föränderliga konventioner.
• Pragmatismen låter honom välja syfte med klassificerandet. Peterson är självdeklarerad pragmatist.

Det ska sägas att Peterson inte är en doktrinär nominalist. Hans nominalism är strategisk. Han är inte nominalist när han kritiserar wokevänsterns förnekande av biologiska realiteter. Det är när religion diskuteras som han argumenterar nominalistiskt. Varför gör han det? Förmodligen därför att han vet att han inte kan vinna diskussionen på annat sätt. Under debatten med Dawkins vägrade han ta ställning till om jungfrufödslar är möjliga. Nominalismen ger honom möjlighet att säga att verkligheten kan klassificeras på ett oändligt antal olika sätt och att ingen klassifikation nödvändigtvis är sannare än någon annan. Pragmatister definierar “sanning” i termer av funktion. Teorier korresponderar inte med verkligheten. De är verktyg och i likhet med hammare och skruvmejslar finns det goda och dåliga verktyg. Religioner reducerar människors dödsångest. I den meningen är de väl fungerande verktyg. I en pragmatisk mening är därför religioner sanna. Alla Petersons argument för religion blandar nominalism och pragmatism.

Radikal nominalism

Michel Foucault resonerar på ett snarlikt sätt. Även han är nominalist. Våra klassifikationer har ingen verklighetsgrund, vi är instängda i diskurser. I likhet med Peterson menar han också att våra klassifikationer endast kan rättfärdigas i pragmatiska termer.

Michel Foucault. Källa: Wikimedia.

Men Foucaults nominalism är också annorlunda. Foucaults nominalism är radikal, Petersons är moderat. Petersons nominalism är strategiskt motiverad, Foucaults nominalism är principiell. Peterson tillämpar nominalismen olika på olika verklighetsområden. För Foucault finns det endast diskurser och det existerar inget utanför dem. Diskurserna skapar de objekt som de talar om. Vi kan inte positionera oss mellan språk och verklighet. Verkligheten är en diskursiv konstruktion.
Det är också skälet till varför Foucaults nominalism är så destruktiv. Realismen säger att verkligheten sätter restriktioner på vårt språk. Män och kvinnor är inte olika på grund av språkliga konventioner, våra språkliga konventioner skiljer mellan män och kvinnor därför att de är olika i verkligheten.
Det är också anledningen till att den postmodernism som inspirerats av Foucault betonar makt och konfrontationer. Om verkligheten är språkligt konstruerad, blir politik en kamp om språk. Politik, för Foucault, handlar för inte om att navigera en komplex, befintlig verklighet utan att bekämpa sociala konstruktioner med sociala konstruktioner. Frihet blir inte frihet från en objektiv, repressiv verklighet, utan från specifika konstruktioner av verkligheten.

Slutord

Nominalism är i sig inget problem. Det är sant att språk påverkar vår verklighetsuppfattning, men det är inte sant att det också skapar verklighet. Om det hade varit sant att vår verklighet varit fullständigt omöjlig att navigera. Det är sant att definitioner av begrepp vilar på konventioner, men därav följer inte att verkligheten är en produkt av konventioner. Nominalismen blir destruktiv när den kopplas till antaganden om verkligheten som socialt konstruerad. Vi ser det primärt hos Foucault, men också hos Peterson.
Inte heller pragmatism är ett problem som sådant. Huvuddelen av människors vardagar är inte teoretiskt rättfärdigade. Traditioner, sedvänjor och mycket annat är pragmatiskt rättfärdigade. Pragmatismen blir ett problem när den när den marknadsförs som den enda nödvändiga teorin. Vi behöver teorier också, men inte kanske till allt.