Traditionella filosofiska argument försöker bevisa Guds existens med logiska medel. Scruton tror inte att detta är en framkomlig väg. Vi kan inte äga kunskap om Gud. Gud är transcendental. Han är, för att uttrycka det kort, inte en del av vår värld.
Scruton väljer därför att resonera baklänges. I stället för att, som Descartes gjorde, först bevisa Guds existens och sedan härleda verklighetens existens från Gud, startar Scruton med verkligheten. Hans utgångspunkt är individen eller personen. Människor har personlighet, därför har Gud personlighet. Människor handlar intentionalt, därför handlar Gud intentionalt. Människors värld är meningsfull därför att de har skapat den. Världen som helhet är meningsfull därför att Gud har skapat den. Detta är knappast ett bevis för Guds existens. Världen är full av sjukdomar, krig, kriminalitet och annat elände, men vi anser inte att det bevisar existensen av en ond ande.
Scrutons teologi är alltså baserat på ett personbegrepp. Han tillskriver Gud attribut som han anser att människor har. Frågan är alltså: Finns personer? Vi ska granska Scrutons argument i två steg.

• Först ska vi ställa frågan vad det innebär att förstå sig själv.
• Därefter ska vi titta lite närmare på hur människor förstår varandra.

Att förstå sig själv

Scruton hävdar att individen är subjekt och objekt. Det är ett ontologiskt påstående. Det uttalar sig om verkligheten. Som subjekt är vi självmedvetna och därför fria agenter. Vi handlar på grundval av vår uppfattning av verkligheten i stället för att vara kontrollerade av externa orsaker. Men vi är också objekt. Vi är biologiska organismer i världen och som sådana ska vi förstås med kausala termer.

Kort summerat: Individen är fri i en lagbunden värld.

Vad är ett subjekt? Scruton uppfattar subjektet i kantianska termer. Om subjektet ska vara fritt i en i övrigt lagbunden värld, kan det inte utgöra en del av denna värld. Det måste, i likhet med Gud, vara transcendentalt. Kant kallade jaget “transcendental apperception”. Subjektet är, menade Kant, förutsättningen för våra erfarenheter, men inte själv ett objekt som vi kan erfara eller kausalt förklara.
Scruton accepterar Kants argument. Det gör det möjligt för honom att förklara hur individer kan existera i en kausalt strukturerad värld.

Problemet är att om subjektet är transcendentalt, om vi inte kan ha kunskap om det, undermineras frihetsbegreppet. Påståenden som “Jag är arg” eller “Jag är lycklig” blir problematiska därför att de förutsätter kunskap om ett jag. Men om jaget är ett transcendentalt objekt, dvs. något som vi inte kan ha kunskap om, är vi inte medvetna om psykiska tillstånd. Vi är dessa tillstånd. Vi ser nu problemet. Scruton tror, i likhet med Hegel, att självmedvetande är förutsättningen för frihet, men om vi inte är medvetna om oss själva, hur kan vi då vara fria? Begreppet “transcendentalt jag” är alltså långt ifrån oproblematiskt:

• Det räddar subjektets frihet genom att lokalisera det utanför naturens lagbundna ordning.
• Det underminerar samma frihet genom att omöjliggöra självmedvetande.

Men personbegreppet är bekymmersamt av fler skäl. Hur vet vi att det existerar personer? Scrutons svar är att utan ett personbegrepp skulle vi inte ha moral. Men det är knappast ett argument för existensen av personer, det är ett påstående att moral förutsätter personer.
Scrutons argument verkar dessutom vara cirkulärt. Han säger att vi upplever oss själva som personer. Hur vet han då att vår upplevelse av oss själva är korrekt, att vi är personer? Vi vet det, säger han, därför att vi kan handla moraliskt. Argumentet är cirkulärt. Han använder personbegreppet för att förklara moral och moral för att förklara person.

Att förstå andra människor

Vetenskapen kan, enligt Scruton, inte förstå jaget eller självet. Det beror, menar han, på att den betraktar individen från utsidan. Den söker externa orsaker till människors tankar och handlingar. Scruton menar att människor är personer. För att förstå dem, måste vi se dem från insidan. Vi måste förstå hur de ser på världen och sig själva. Vi måste, kort uttryckt, förstå människors motiv.

Problemet är, som vi såg ovan, att om subjektet är transcendentalt kan vi inte göra det. Vi kan inte förstå något som inte är en del av vår verklighet.

Scrutons argument uppvisar likheter med Kants religionsförsvar. Kant delade in verkligheten i två ontologiska sfärer: sfären för ting eller den av oss upplevda verkligheten, och sfären för tinget i sig eller sfären av ultimat verklighet. Han hävdade sedan att Gud fader håller till i den sistnämnda sfären.
På detta sätt upprättar Scruton en mur mellan kausala vetenskaper och mänsklig subjektivitet. Men om han har rätt kan människor inte endast förstå sig själva, de kan heller inte förstå varandra.

Vårt argument ser ut på följande sätt.

Scruton hävdar att en person har direkt och oförvrängd access till sitt inre mentala liv. Ovan hävdade vi att denna idé inte håller, men här ska vi göra antagandet att det gör det. Om tillgång till detta inre är en nödvändig förutsättning för att förstå en annan människa, är ingen förståelse möjlig.
Varför är mellanmänsklig förståelse omöjlig? Det blir omöjligt om individen har exklusiv access till sina mentala tillstånd.

Scrutons motargument fokuserar på språket. Det är korrekt, säger han, att jag och endast jag, har direkt access till mitt inre, men andra kan förstå mig med hjälp av språk. Vi kan prata med varandra. Mänsklig förståelse är, med andra ord, indirekt.

Scruton lutar sig här mot Wittgensteins berömda kritik av privata språk. Låt oss kort rekapitulera Wittgensteins argument.

Du befinner dig i ett rum tillsammans med tio personer. Alla har en låda. Ingen får titta in i någon annans låda. Du frågar personen närmast dig vad som finns i hans låda. Han svarar: en beetle. Du säger: “Jag har också en beetle i min låda”. Frågan går runt och det visar sig att alla har en beetle i sin låda.

Wittgensteins fråga är nu: “Har vet du att alla personer har samma sak i sina lådor?”. Du har ju inte kikat i deras lådor. Du litar på deras rapporter. Men hur vet du att de använder ordet “beetle” på samma sätt som du gör? Wittgensteins svar är att det endast är ett problem om det existerar privata språk och det gör det inte. Privata språk är, säger han, omöjliga. Språk är publika, språklig mening är delad. Därför kan vi förstå varandra. Det är naturligtvis ingen garanti för att alla tio personer har samma sak i sin låda. Ord kan användas felaktigt, men det faktum att språklig mening är intersubjektiv gör det möjligt att korrigera personer som missbrukar språket. Något sådant är inte möjligt med privata språk.

Scruton använder Wittgensteins argument för att slå en brygga över till den externa, objektiva verkligheten. Frågan är emellertid om det räcker.

Problemet med Scrutons argument är att han har modellerat jaget på Kants transcendentala apperception. Jaget är våra erfarenheters förutsättning, men inte själv ett objekt för erfarenhet. På detta sätt hoppas Scruton och hans förelöpare, Kant, att upprätta en skyddsvall mellan mänsklig subjektivitet och frihet och den kausalt organiserade, externa världen. Problemet är att jaget, förstått på detta sätt, inte kan bli ett objekt för kunskap. Vi kan inte erfara det som är våra erfarenheters möjlighetsbetingelse.
Hos Wittgenstein har språket en förmedlande funktion. Språklig mening är delad. Därför förstår människor varandra. Men Scrutons jag kan inte jämföras med Wittgensteins beetle. Det är transcendentalt. Det existerar bortom språk och mening. Därför finns det endast ett sätt att förstå det. Man måste ha direkt access till det och det är omöjligt. Det omöjliggör för människor att förstå varandra.