“Existentialismen är en humanism” är en föreläsning som hölls år 1945 av den franske filosofen Jean-Paul Sartre. Den lade grunden för Sartres enorma popularitet och intellektuella rykte.

Jean-Paul Sartre. Källa: Wikimedia.

Existentialism: Jakt på autenticitet

Vad är existentialism? Det är en filosofisk riktning vars premisser kan sammanfattas med två rader:

• Människan är fri.
• Verkligheten är lagbunden.

Människan är fri därför att hon saknar natur. Det beror, menar Sartre, på att människan inte är skapad. Endast om Gud hade existerat och skapat människan, hade hon haft en natur. Men Gud existerar inte, hävdar Sartre. Därför har människan inte en natur. Sartre summerade sin ståndpunkt med följande berömda fras:

Existens föregår essens.

Med andra ord: Människor skapar sig själva med sina handlingar.

Det är viktigt att förstå vad Sartre säger. Hans frihetsbegrepp är absolut. Vår frihet är inte villkorad av någonting. Vi är alltid fria, till och med när vi inte kan göra vad vi vill. Menade Sartre allvar? Frihet är väl något relativt? Frihet är väl en fråga om grader? Sartre svarade att han faktiskt menade allvar. Vi är inte endast fria, vår frihet är absolut.

Frågan är därför: Vad menade Sartre med “frihet”?

Ett kontradiktoriskt frihetsbegrepp

Dimmorna skingras när vi förstår att Sartre inte hade vanlig frihet i åtanke. Den frihet som han talade om är metafysisk. Sartre var cartesian.
Rene Descartes var matematiker och filosof. För honom är universum en gigantisk maskin som styrs av okuvliga lagar. Han var också djupt religiös och misstänkte att den mekanistiska världsbilden inte är förenlig med kristendomen. Här är Descartes’ problem: Kan vi ha vetenskap och religion eller utesluter de varandra? Descartes’ lösning på problemet var en dualistisk ontologi. Verkligheten består, sade han, av två distinkta sfärer.

• Den fysiska, lagbundna verkligheten av materiella objekt. Detta är den sfär som utforskas av vetenskapen.
• Den immateriella själen. Detta är teologins och den religiösa trons domän.

Eftersom själen inte är ett materiellt objekt, kan dess existens varken verifieras eller vederläggas av vetenskapen. Inte heller kan den destrueras. Endast materiella objekt kan erodera. Därför överlever själen den materiella kroppens förmultnande. Vetenskapen utgör följaktligen inget hot mot religionen och religionen är inget hot mot vetenskapen.
Kritiken av Descartes’ teori fokuserade på dualismen. Descartes var övertygad om att själen kontrollerar kroppen, men något som är immateriellt kan rimligen inte påverka något som är materiellt. Hos Sartre finner vi en liknande dualism.

• En extern, lagbunden värld.
• En totalt autonom individ.

Sartres frihetsbegrepp är så radikalt att det placerar individen utanför den fysiska verkligheten. Det leder till följande kontradiktion.

• Om frihet existerar på ett separat, ontologiskt plan, kan individen inte interagera med den fysiska verkligheten. Om jag är hungrig, men pizzan existerar i en annan verklighet än min, kan jag inte äta den.
• Om mänsklig frihet i stället existerar på samma ontologiska plan som den fysiska verkligheten, är den inte absolut.

Frihet och restriktioner

Centralt i Sartres frihetsbegrepp är förnekandet att människan har en natur. Sartre är övertygad om att en sådan hade begränsat människors frihet. Detta argument är emellertid långt ifrån självklart. Man skulle kunna hävda att restriktioner både begränsar och möjliggör.

Låt oss kika på tre exempel.

Vi är medvetna om oss själva på grund av att vi har en hjärna. Hjärnan gör det möjligt för oss att överväga handlingsalternativ, resonera och handla intentionalt. Men vi är inte medvetna om hjärnan. Den existerar i bakgrunden och är inte ett objekt för vårt medvetande. Likafullt är den nödvändig om vi ska kunna göra allt det som Sartre menar fria individer gör.
Om detta argument är korrekt, har Sartre fel. En mänsklig natur kan vara en förutsättning för det som han kallar “frihet”.

Sartre blev berömd efter sin föreläsning om existentialism. Anledningen till att vi förstår Sartres argument är att framställningen inte bryter mot språkliga regler. Språk har en grammatisk och syntaktisk struktur. Denna struktur begränsar vad vi kan säga med mening, men utan denna struktur skulle kommunikation bli omöjlig.

När vi betraktar världen upptäcker vi att den har en specifik organisation. Alla ting befinner sig på en bestämd plats vid en bestämd tidpunkt och de är alla kausalt relaterade till varandra. Den tyske filosofen Immanuel Kant menade att tid, rum och kausalitet inte är egenskaper hos verkligheten. De är en del av vår mänskliga natur. Vi väljer därför inte att ordna verkligheten i termer av tid, rum och kausalitet. Det sker automatiskt när vi öppnar våra ögon.
Nästa fråga är därför: Hur ser verkligheten ut innan vi har strukturerat den i termer av tid, rum och orsak och verkan? Kants svar var att det kan vi inte veta.
Man skulle därför kunna hävda att kategorierna tid, rum och kausalitet begränsar vår kunskap om verkligheten. Kant menar att kategorierna begränsar och möjliggör på en och samma gång. Om vi inte hade ordnat våra sinnesintryck i termer av tid, rum och kausalitet, hade vi inte kunnat ha någon kunskap överhuvudtaget.

Vi ser här att restriktioner kan vara möjliggörande. Sartres argument är därför oriktigt.

Sartre blir kommunist

Efter kriget blev Sartre övertygad kommunist. Han var aldrig medlem i det franska kommunistpartiet, men han stödde entusiastiskt alla dess kampanjer. Han hyllade Sovjetunionen, men höll tyst om dess koncentrationslägersystem. Han sade sig beundra Che Guevara och beskrev den kubanske revolutionären som “the most complete human being of our age”. Efter att han besökt Sovjetunionen sade han att i Sovjet råder total yttrandefrihet. Han fördömde, i samma andetag, USA för att vara pre-fascistiskt.

Sartre hade tagit steget från existentialism till marxism.

För existentialisten Sartre fanns inga väsentliga restriktioner på frihet. Kommunisten Sartre har en delvis annorlunda uppfattning. Han försöker kombinera existentialism med marxism. Individen är fortfarande absolut fri, men restriktionerna på hans eller hennes liv är nu förlagda utanför denne. Som existentialist hade Sartre sagt att det är individen som är problemet. Frihet kräver mod och de flesta människor är fega. Som kommunist hävdar han att det är kapitalismen som är problemet. Frihet kräver nu ett störtande av kapitalismen. Endast i ett kommunistiskt samhälle kan människor göra sant, autentiska val.

Detta leder emellertid till ett problem: Om människor är oförmögna att göra autentiska eller fria val under kapitalismen, vad talar då för att de ska välja kommunism? Sartre var övertygad om att Marx hade ett svar på frågan.

Marx’ dialektik

Marx var, i Hegels efterföljd, övertygad om att verkligheten har en dialektisk struktur. Verkligheten kommer av egen, inneboende kraft att tvinga fram en socialistisk revolution oavsett vad människor tycker, tänker och gör.

Sartre var kommunist, men han ogillade denna aspekt av Marx’ argument och skälet är att det eliminerar all mänsklig frihet. Det eliminerade nödvändigheten av politisk kamp. Om Marx hade rätt, behövdes inga politiska organisationer överhuvudtaget. Marx’ argument liknade en teori som framfördes av den holländske filosofen Baruch Spinoza. Spinoza eftersträvade en kristendom som är logiskt uppbyggd och därför fattbar med förnuftet. Religiösa tror att Gud existerar oberoende av dem. Hur skulle han annars kunna höra deras böner och intervenera i deras liv? Spinoza menade att detta är intellektuellt nonsens. Gud är, förklarade han, identisk med verkligheten. Han är inget separat från oss. Det finns ingenting utanför honom. Allt följer logiskt från hans natur. Frihet för Spinoza är därför att förstå att det inte existerar någon frihet. Vi är endast modifikationer av den eviga Gudssubstansen.
Marx’ historiefilosofi uppvisar likheter med Spinozas determinism. Verkligheten har en dialektisk struktur och det finns ingenting utanför den. Allt som händer i den följer från dess dialektiska natur. Frihet är därför att förstå att man inte är fri.

Leder dialektiska motsättningar till socialism?

Men problemet med Marx’ argument var inte endast dess deterministiska struktur. Marx var övertygad om att motsättningen mellan produktivkrafter och produktionsförhållanden skulle ge upphov till en socialistisk revolution. Sartre var inte dialektisk determinist, men även han var övertygad om att dialektiska motsättningar var nödvändiga för social förändring.
Problemet är att förändring inte nödvändigtvis är samma sak som socialism.
Dialektiska argument saknar nämligen deduktiv struktur. Sartre tror att efter kapitalismen kommer socialism. Stämmer det? Låt oss ställa dialektisk logik mot vanlig standardlogik. Vi utgår ifrån två premisser:

• Jag har ett äpple
• Jag har en apelsin

Här är vårt argument: Om det är sant att jag har ett äpple och en apelsin, har jag en apelsin. Slutsatsen följer logiskt från premisserna.

Sartre tror att den dialektiska motsättningen mellan frihet och kapitalism ska ge upphov till en socialistisk revolution, men det är inte ett deduktivt argument. Socialism är inte en följd av premisserna. Sartre tror det därför att han avskyr kapitalismen, men känslor är inga goda argument. Man kan inte härleda revolutionär kamp enbart ur existensen av motsättningar. Historien visar oss att motsättningar kan bestå, mutera eller hanteras utan att leda till revolution.

Slutord

Sartres existentialistiska projekt havererade på frågan om frihet. Antingen är friheten absolut eller relativ. Om den är absolut, kan den inte påverka verkligheten. Om den är relativ, är den inte absolut.
Som kommunist modifierade Sartre detta argument. Han var fortfarande övertygad om att individen är fri, men han menade att kapitalismen hindrar individen från att fatta autentiska beslut. Sartres lösning på dilemmat lutar sig emot Marx’ dialektik. Han var, i likhet med Marx, övertygad om att kapitalismens motsättningar kommer att medvetandegöra människor om kommunismens överlägsenhet. Sartres försök att kombinera existentialism och marxism övertygar emellertid inte på grund av dess brist på deduktiv struktur. Marx’ dialektiska argument förutspådde att socialistiska revolutioner skulle utbryta i den industrialiserade världen. Detta skedde inte. Arbetarklassen i Europa och USA var ointresserad av statligt ägande av produktionsmedlen. Länder i vilka kommunister hade makten hade ingen eller en mycket liten arbetarklass.