Samtiden.com

The Art of The Argument: Western Civilization's Last Stand

Den kanadensiske debattören Stefan Molyneux är enormt populär. Han har skrivit ett flertal böcker som han har publicerat på egen hand. De flesta av dessa böcker kan hämtas fritt från hans webbplats. Han driver också en podcast i vilken han diskuterar samhällsproblem utifrån ett närmast anarkistiskt perspektiv. Hans YouTubesida har över 600 000 prenumeranter.
I denna artikel ska vi kika lite närmare på Molyneuxs senaste bok: The Art of The Argument: Western Civilization's Last Stand (2017).

<em>The Art of The Argument</em>

Utgångspunkter

Molyneuxs samhällskritik baseras på kunskapsteoretiska och metafysiska antaganden. Han gör också antaganden om människans natur.
Hans kunskapsteoretiska utgångspunkt är den logiska empirismen. All kunskap startar med observationer. Vi extrapolerar sedan universella regler från dessa. Vi vet av erfarenhet att människor dör förr eller senare. Människolivet är ändligt. På grundval av dessa observationer kan vi formulera en generell regel: alla människor är dödliga. Med detta som utgångspunkt kan sedan vi ställa upp ett deduktivt argument. Om vi accepterar premisserna att mänskligt liv har ett slut och att vi är människor, följer slutsatsen, att också vi ska dö en dag, logiskt.
Molyneuxs metafysiska antagande är att verkligheten är rationell, empirisk och objektiv. Verkligheten är rationell i den meningen att den t.ex. inte ändrar struktur slumpmässigt från en tidpunkt till en annan. Den är ett empiriskt fenomen och som sådan möjlig att observera. Den är också objektiv, vilket innebär att den existerar oberoende av oss. Molyneux menar att om verkligheten inte hade dessa egenskaper, skulle vi inte kunna formulera teorier om den. Omvänt gäller att eftersom verkligheten är rationell, empirisk och objektiv, måste våra teorier vara det. Det är relationen till verkligheten som ger ett argument dess struktur.
Molyneux antar också att människor är kapabla att orsaka sina tankar och handlingar. Detta är grunden för hans moralfilosofi. Molyneuxs moralfilosofi gör också rationella anspråk, dvs. han anser att det är möjligt att bevisa att vissa moralsystem är mer rationella än andra.

Vad är ett argument?

En stor del av boken upptas av redogörelser för vad ett argument är för något. Molyneux skiljer mellan empiriska påståenden och värdesatser. Han diskuterar skillnaden mellan deduktiva och induktiva argument. Ett kapitel handlar om distinktionen mellan korrelation och kausalitet, ett annat om skillnaden mellan logisk följdriktighet och empirisk sanning. Ett avsnitt handlar om definitioner, ett annat om skillnaden mellan riktiga argument och pseudoargument.
The Art of The Argument är emellertid inte en lärobok i argumentationsteori. Molyneuxs syfte är bredare än så. Det är förvisso korrekt att vi försöker fastställa en teoris sanningshalt när vi diskuterar den, men det är inte det enda som vi gör. Teorier har sociala konsekvenser. Den faktum att marxismen är falsk hindrade inte kommunister från att mörda miljontals människor i denna ideologis namn. Även falska teorier har sociala konsekvenser.
Molyneuxs syfte är sålunda inte endast att lära läsaren att detektera dåliga argument och tipsa denne om hur man skapar goda argument, han vill också övertyga denne om att frihet, sociala och ekonomiska framsteg i slutändan baseras på reglerna i The Art of The Argument. För Molyneux är det rationella argumentet skillnaden mellan himmel och helvete, mellan frihet och diktatur, mellan civilisation och reaktion.
Det är på denna punkt som Molyneux blir kontroversiell. Hans tes är att om vi accepterar påståendet att logik och empirisk evidens bör vägleda vårt tänkande och handlande, följer logiskt att ett anarko-kapitalistiskt samhälle är den enda förnuftiga samhällsformen.
För att förstå vad Molyneux menar ska vi titta lite närmare på hans kritik av postmodernism och välfärdsstat.

SM

Stefan Molyneux. Källa: Wikimedia.

Kritik av postmodernismen

Enligt den postmoderna filosofin existerar ingen objektiv verklighet. Verkligheten antas istället vara en språklig konstruktion och eftersom språket, i sista instans, är ett socialt fenomen förmodas det vara maktförhållanden som bestämmer vår verklighetsuppfattning och moral. Därför kan vi, tror postmodernisterna, endast uppnå sann frihet genom en kompromisslös kamp mot det bestående samhället.
Molyneuxs kunskapsteoretiska utgångspunkt är, som vi har sett, en korrespondensteori om sanning. Teorier konstruerar teorier inte verkligheten, de beskriver den. Molyneux förnekar inte existensen av makt eller att människor ofta har illusioner om verkligheten, men han är övertygad om att missförhållanden endast kan rättas till om vi först beskriver dem med logiskt uppbyggda argument som är möjliga att verifiera empiriskt. Först då kan vi avslöja maktmissbruk och demaskera villfarelser.
Det är idén om verkligheten som social konstruktion som förklarar varför postmodern teori är så verklighetsfrånvänd. Vad är poängen med att debattera samhällsfrågor om premissen är att man endast kan diskutera begrepp och deras definitioner? Kan vi verkligen med vett och vilja hävda att socialism är bättre än liberalism utan att beakta den historiska evidensen? Den postmoderna samhällskritiken är i realiteten en imaginär kur för en imaginär sjukdom.

Kritik av välfärdsstaten

Molyneux menar att människor inte är av naturen sanningsälskande varelser. När vi debatterar med varandra är syftet sällan att fastslå vad som är sant och falskt. Målet är ofta att uppnå kontroll över motparten och dennes resurser.
Välfärdsstaten är ett exempel. När politiker försvarar välfärdssystemen, gör de det med argumentet att de skapar ett mer jämlikt samhälle. Detta argument är, om vi får tro Molyneux, endast giltigt under förutsättningen att det finns ett samhälle och att det har rätt att behandla vissa människor som medel istället för som mål.
I realiteten finns inget samhälle. Det finns bara individer. När staten tar pengar från vissa individer, så hamnar dessa pengar inte i samhället. De hamnar i andra individers fickor. Detta rationaliseras i efterhand i termer av jämlikhet och social rättvisa. Den bistra realiteten är dock inte endast att människor använder det politiska systemet för att berika sig på andras bekostnad, det kanske större problemet är att de som vägrar att ställa upp på detta moraliska taskspeleri riskerar böter eller fängelsestraff. Problemet med välfärdsstaten är, kort uttryckt, att den baseras på tvång.
Det är också den avgörande skillnaden mellan välfärdsstat och privata välgörenhetsinitiativ. Privata välgörenhetsinitiativ är att föredra av två skäl. Det första skälet är att de är baserade på frivillighet. Det andra skälet är att eftersom bidragsgivarna ger bort sina egna pengar, kommer de att engagera de sig i bidragsmottagarnas liv. Det är inte svårt att förstå varför välgörenhet är villkorad. Ingen vill bli utnyttjad eller subventionera ansvarslöst beteende. Inte heller är det svårt att förstå varför bidragsmottagaren i en dylik situation förstår och accepterar att hjälpen är villkorad: det är inte samhällets pengar. Pengarna tillhör personen som sitter mittemot mottagaren. Välfärdsstatliga arrangemang är annorlunda. De fostrar hos mottagarna en känsla av att de har rätt till andras resurser därför att bidragsgivarna inte är fysiskt närvarande. Om vi håller det i minnet, är det inte heller särskilt svårt att förstå varför krav på motprestationer ofta upplevs som kränkande. Molyneux menar att detta också påverkar den publika debatten menligt. Den blir alltmer politiskt korrekt. Att kräva motprestationer sägs vara liktydigt med att sparka på de som redan ligger. Villkorad välgörenhet ska inte förväxlas med tvång. Ingen är skyldig att uppge vad de har till någon annan. En bidragsmottagare måste inte acceptera givarens villkor. Välgörenhet baseras i slutändan på en dialog mellan två parter som har vetorätt. Därför är privat välgörenhet att föredra framför en skattefinansierad välfärdsstat.

Vad gör vi med dem som inte vill argumentera?

Postmodernister är ett exempel. Postmodernister uppfattar förnuftet som ett förtrycksinstrument. De tror inte att sanningen befriar människan utan att den tvärtom förslavar henne.
Detta påverkar deras sätt att resonera. De försöker inte övertyga människor med rationellt konstruerade argument som är möjliga att vederlägga empiriskt. Det postmoderna språket riktar sig till människors känslor. Det är skälet till att det är så färgrikt och bombastiskt.
Molyneuxs generella råd är att man ska undvika debatter med personer som inte accepterar regler för rationell argumentation. Hur ska man kunna diskutera kommunismens brott med personer som förnekar existensen av en objektiv verklighet? Det är meningslöst.
Det faktum att det är fåfängt att debattera med postmodernister innebär dock inte att man ska undvika att prata om och kritisera irrationella tankeströmningar. Det är tvärtom en viktig uppgift. Postmodern filosofi och marxistisk teori har idag en stor publik. Många människor är genuint intresserade av dessa idéströmningar.

Summa summarum

Molyneux kallar sig "filosof". Filosofiska problem är ofta enormt komplicerade. Bertrand Russell klagade i The Problems of Philosophy över att modern filosofi inte har lyckats lösa ett enda centralt problem. Ofta är behållningen med filosofiska studier därför av idéhistorisk karaktär. Man lär sig inte beviset för att det existerar en objektiv verklighet, istället får man bekanta sig med olika argument för och emot teorin. Molyneux förefaller inte vara särskilt besvärad av Russells historieskrivning och det präglar framställningen i The Art of The Argument.
Man upptäcker detta om man läser boken långsamt och noggrant. Istället för att försvara korrespondensteorin om sanning mot den kritik som har riktats mot teorin och med detta som solid bas argumentera vidare för sin politiska vision, förefaller han göra det omvända. Molyneux är anarkokapitalist. Han vill ha ett anarkokapitalistiskt samhälle och det är premissen för The Art of The Argument. Anledningen till att han accepterar korrespondensteorin om sanning är alltså inte att han har goda argument för den, utan att den förefaller vara en logisk konsekvens av hans politiska vision.
Man ser detta i hans argument för en rationell moral. Molyneux är inte endast övertygad om att vi kan leda i bevis att vissa handlingar är goda och att vissa handlingar är onda, han är också förvissad om att han har löst problemet.
Den engelske filosofen David Hume sade, apropå moralfilosofiska spekulationer, att verkligheten inte ger oss moralisk vägledning. Mer formellt uttryckt: vi kan inte härleda ett "ought" från ett "is". Molyneux anser att Hume hade fel:

Arguing that we cannot derive universally preferable behavior from mere matter and energy argues that it is universally preferable behavior to not derive an "ought" from an "is." If we cannot derive an "ought" from an "is," this means that we can derive an “ought” from an "is," which is that we ought not try it: a self detonating argument.

Humes tes var naturligtvis inte att vi inte ska försöka härleda "ought" from "is", utan att det inte är möjligt. Tesen att han också menade att vi därför inte ska försöka att göra det, är något som Molyneux har hittat på för att få sitt argument att gå ihop.
I The Art of The Argument är Stefan Molyneux när han är som bäst och när han är som sämst. Den som söker en kurs i argumentationsteori kommer att ha begränsad nytta av The Art of The Argument. Inte heller lär boken tilltala personer som är intresserade av snåriga filosofiska argument. Hans implicita slutsats att de som inte accepterar en anarkokapitalistisk samhällsform inte har lärt sig att argumentera rationellt, uppfattas nog av många som brådstörtad.
The Art of The Argument är inte tom på retoriska guldkorn, men om man inte redan tillhör Molyneuxs beundrarskara, så kanske man ska börja med att besöka hans YouTubekanal eller hans webbplats där många av hans böcker, dock inte The Art of The Argument, kan hämtas kostnadsfritt.

Sidor

Prenumerera på Samtiden.com RSS