Marxismen som religion. Del II
Marx var övertygad om att samhällets ideologi är en funktion av dess materiella bas, ekonomin. Medvetande och kultur är inte autonoma fenomen. Socialister och kommunister insåg efterhand att teorin är felaktig. Varför har socialistiska revolutioner uteblivit i Västeuropa? Den italienske kommunisten Antonio Gramsci sade att det beror på att människor har internaliserat det kristna värdearvet. Människors medvetanden kan inte reduceras till ekonomiska förhållanden.
Om socialismen ska segra, förklarade Gramsci, måste socialister och kommunister göra samma sak som världsreligionerna har gjort. Den måste förändra människors medvetanden eller själar.
Gramsci var optimist. Han var övertygad om att detta nya projekt inte krävde en revision av marxismen. Marxismen har, förklarade han, aldrig varit en ekonomisk teori. Det är en religiös doktrin:
Socialism is precisely the religion that must overwhelm Christianity.
Källa: Pixabay.
Religioners sociala funktioner
I boken Det religiösa livets elementära former besvarade religionssociologen Emile Durkheim frågan: Vad är religioner? Ett vanligt svar är: teorier. Den brittiske evolutionsbiologen och ateisten Richard Dawkins menar att religioner beskriver, förklarar och förutsäger. De är teorier. Det är skälet, hävdar Dawkins, till att vi vet att de är falska. Dessutom brister de i logik. Kristna och muslimer är till exempel övertygade om att Gud är allsmäktig. Frågan är vad det innebär. Kan Gud kanske skapa en sten så tung att han inte orkar lyfta den? Om han är allsmäktig, borde han kunna skapa en sådan sten, men om han sedan inte orkar lyfta den är han inte allsmäktig.
Durkheim hävdade att argument som dessa baseras på missförstånd. Religioner är inte teorier. Inte heller vinner vi något på att rationalisera dem. Religioner har sociala funktioner, inte intellektuella funktioner. De generar social ordning. De skapar gemenskaper. Det är skälet till varför människor finner dem attraktiva.
Vad innebär detta?
Religioners kärna är ritualer och beteenderegler. Bibelns tio budord är ett exempel. Det är ritualerna och reglerna skapar som ger upphov till gemenskap.
Durkheim förnekade inte existensen av religiösa doktriner. Sådana existerar, men de är inte teorier i Dawkins betydelse. Religiösa doktriner är medvetet vaga och mångtydiga. Människor brottas med problem som många gånger inte har entydiga svar. Hur ska vi leva? Vad är ett meningsfullt liv? Finns det anledning att hoppas? Durkheim menade att det är religiösa doktriners öppna struktur som gör sådana diskussioner möjliga.
Berättelsen om den barmhärtige samariten i Lukasevangeliet får här tjäna som ett exempel. Skildringen handlar om två män. Den ena mannen hade blivit rånad och misshandlad och lämnad i ett dike att dö. Flera människor gick förbi utan att bistå honom. Många av dem var Bibelkunniga. De noterade hans utsatta läge, men gick vidare och lämnade honom åt hans öde.
Samariten var undantaget. Han hjälpte mannen att sig ur diket. Han skötte om hans sår. Han transporterade honom till ett värdshus och betalade för hans vistelse.
Varför är denna berättelse som omtalad?
Skälet är att de två männen tillhörde två till varandra fientligt inställda grupper. Hatet mellan grupperna var djupt och hade sina rötter i teologiska meningsskiljaktigheter. Berättelsen om den gode samariten uppmanar oss att reflektera över etiska och metafysiska problem. Existerar det något allmänmänskligt? Är våra fiender också våra medmänniskor? Finns det en universell moral eller är moraliska sanningar grupprelativa?
Socialismens sociala funktioner
Durkheim menade att religioners kärna består av deras praktiska konsekvenser. Gramsci hade en snarlik syn på socialismen. Socialismen ger, i likhet med kristendomen, människor framtidshopp. Den utrustar människor med normer och värderingar. Den har ritualer, slagord, till och med speciella helgdagar som bidrar till gemenskap.
Både kristendom och socialism är, menade Gramsci, transformativa religioner. Båda startar med den enskilda människan. Till och med sociala klasser består av individer. Både kristendom och socialism har som målsättning att transformera människans själ och i dess förlängning hennes beteende. Kristendomens mål är att rädda den individuella själen för evigt liv i Guds närvaro. Socialismens mål är att producera en helt ny människotyp, en individ vars identitet och beteende korresponderar med socialistiska ideal och normer. På det sättet ska den socialistiska religionen lägga grunden för det framtida kommunistiska samhället.
Marxismen är en form av gnosticism
Den gnostiska rörelsen har sina rötter i tidig kristendom. Här är några hållpunkter.
- Människan har en immateriell själ, men hon vet inte om det.
- Varför vet hon inte om det? Skälet är att hon lever instängd i en materiell värld som är skapad av en ond demon, demiurgen.
- Gnosticismen har en eskatologisk vision. Målet är att befria själen från fångenskapen så att den kan återvända till den högre, transcendenta verklighet där den har sitt ursprung.
- Detta kräver gnosis. Gnosis är en form av esoterisk kunskap som gör det möjligt för människan att bli medveten om sin sanna, immateriella natur, att frigöra sig spirituellt från den av demiurgen skapade fysiska världen och förena sig med det himmelska efter döden.
Den gnostiska marxismens axiom
Det första axiomet säger att människan är en social varelse, men att hon inte vet om det.
Det andra axiomet säger att borgarklassen-demiurgen har skapat en kapitalistisk värld i vilken privategendomen har alienerat människan från sig själv och andra. Det är skälet till att Marx och Engels skriver i Manifestet:
I denna bemärkelse kan kommunisterna sammanfatta sin teori i uttrycket: privategendomens upphävande.
Med andra ord: Vi är i realiteten inte individer. Vår sanna natur är att leva för varandra, inte för oss själva. Vi vet bara inte om det och skälet är att kapitalismen-demiurgen döljer det för oss. Vi är designade för att samarbeta, men kapitalismen tvingar oss att konkurrera.
Det tredje axiomet är eskatologiskt. Historien antas förlöpa i enlighet med ett på förhand fastställt dialektiskt schema. Efter det att klassfienden har krossats, kommer historien att bromsa in eftersom dess motor, klasskampen, inte längre erhåller det nödvändiga bränslet. Mänskligheten har då nått fram till det kommunistiska paradiset.
Det fjärde axiomet säger att människan endast kan uppnå detta mål genom att tillägna sig gnosis eller marxistisk teori.
Funktionella definitioner
Klassisk marxism har numera inte särskilt många anhängare. Det innebär emellertid inte att marxismen har dött ut. Den amerikanske matematikern James Lindsay har sagt att marxismen har muterat. Den har knoppat av sig. Idag har vi inte en marxistisk teori, vi har en hel hoper teorier som alla är marxistiska, om än på olika sätt.
Idag har vi kritisk rasteori, postmodernism, kroppspositivism, radikal feminism och mycket annat och de är alla marxismer. Klassisk marxism använder ekonomi. Kritisk rasteori använder ras. Radikal feminism använder kön. Postkolonial teori använder etnicitet. Postmodernister använder makt osv. De är alla marxistiska teorier, om vi får tro Lindsay.
Frågan är emellertid vad det är som gör dem marxistiska. Lindsays svar betonar funktion. Marxismen erbjuder, i likhet med traditionella religioner, gemenskap, framtidshopp och moral.
Lindsays analys liknar således Durkheims religionsanalys. Anledningen till att människor är religiösa är, om vi får tro Durkheim, att de har behov av gemenskap, hopp om framtiden och stabila värderingar. De flesta kommunister har aldrig läst Kapitalet och kommer heller aldrig att göra det. Det är känslan av att få tillhöra en gemenskap av troende, som berusar intersektionalister, kroppspositivister och feminister.
Problemet med funktionella definitioner
På en punkt har Lindsay rätt. Religioner och politiska ideologier har sociala funktioner. Problemet är att Lindsay behandlar ideologiers gemenskapsskapande funktioner som primära för vår förståelse av dem. Funktioner är i realiteten sidoeffekter av ideologier. De definierar inte dem. Det är möjligt att en person blir medlem i ett socialistparti för att övervinna sin ensamhet, men det säger oss ingenting om marxismens natur.
Slutord
Varför argumenterar Lindsay på detta sätt? Han gör det därför att han vill sätta ett likhetstecken mellan kroppspositivism, radikal feminism, postmodernism osv. och religion. Detta argument är dubiöst. Lindsay har rätt när han säger att marxism och socialism har en religiös dimension, men det gör knappast kroppspositivism, radikal feminism och postmodernism till marxismer. Marxismens religiösa kvalitet är en sidoeffekt av doktrinen, inte en definierande egenskap. Marxism handlar om klasskamp, om vi tro Manifestet. Klasskampen sägs utgöra historiens motor. Arbetarklassen är socialismens barnmorska. Wokeradikaler struntar i arbetarklassen. Radikala feminister vill avskaffa könsskillnader. Postmodernister vill eliminera sanning och objektivitet. Det har inget med marxism att göra. Det är möjligt att feminister och postmodernister upplever radikal kvinnokamp och objektivitetskritik som gemenskapsskapande, men det gör inte dessa ideologier marxistiska.